Jag har tillbringat natten och förmiddagen i intim samvaro med kräksjuka. Känner mig ganska mörbultad och om jag ska tro på de gängse definitionerna av vad vinterkräksjukan har med sig för symptom så är det den jag har. Febrig, ont i hela kroppen och sen den där lilla detaljen att kroppen gör sig av med allt vatten som finns i mage och tarmar.
Nu vill jag att magen slutar snurra så jag kan sova i tolv timmar. Och få i mig energi.
Måste. Ha. Medicin. Nu.
Det finns de som menar att ett benbrott är den värsta smärtan. Andra menar att förlossningssmärtan är outhärdlig. Själv konstaterar jag att urinvägsinfektion är riktigt riktigt riktigt smärtsamt. Hoppas Camilla kommer hem snart så jag kan åka till Apoteket.
Hostar igen
Ett steg framåt, två tillbaka. Nu på morgonen har Ella hostat rejält igen. Det innebär att jag måste jaga läkare för intyg igen. Annars kan vi inte fortsätta vara hemma med henne.
Bättre, sakta men säkert
Hostan är på väg ut ur Ellas lungor. Sakta men säkert. Vi har sovit hela natten och hela morgonen och hela förmiddagen. Bara små rester av hostan finns kvar. Om vi lyckats få styrfart på blodsockret idag ser det ut som att hon snart är tillbaka i stridbart skick. Vilket känns oerhört skönt.
Antibiotikan biter
Antibiotikan biter. Ella har blivit piggare. Nu blir det lättare att ta kontroll på blodsockret. Hoppas jag. Hittills idag har det rusat högre än högt.
Antibiotika, men B88 väntar?
Vårdcentraler och jag går inte ihop. Dels för att jag går dit med dålig inställning från början, dels för att sjukvårdens första försvarslinje ofelbart falerar i försvaret av mina barn. Ella har fått en tid 15:20. En tokstressad läkare springer in i lokalerna 15:50. Andfådd tar han emot oss och försöker lyssna på Ellas lungor. Sedan beställer han sänka, halsodling och urinprov. Vi fixar labbet och sätter oss för att vänta. En timme senare konstaterar han att Ellas sänka är hög, men att streptokockprovet är negativt. Med tanke på hennes diabetes skriver han ut Amimox, men uppmanar mig att åka till barnakuten om hon inte blivit bättre inom två dagar.
Diagnosen är fortfarande oklar. Jag tror på lunginflammation. Tror också att vi sitter på barnakuten eller B88 inom fyrtioåtta timmar eftersom Ellas blodsocker är svårt att kontrollera just nu och hennes aptit är obefintlig. Vi gjorde den här resan julen 2007 och det känns som att vi kommer göra den igen. Min mage säger det, och den brukar aldrig ha fel.
Det kanske till och med är önsketänkande, eftersom jag vet att de tar bra hand om Ella på B88. Att specialisterna alltid kommer kunna ta hand om mina barn på det sätt som deras diabetes kräver. Det sätt som Vårdcentralen inte klarar av, vilket jag innerst inne har förståelse för.
Mitt i februari
Går upp för att göra frukost. Börjar med att sanera köket i tjugo minuter för att kunna börja laga frukosten. Det är kallt. Sexton grader i köket. Tänder värmeljus för att få upp lite värme. Går och funderar över Ellas symptom (hon har hostat kraftigt i två veckor med sporadiska febertoppar och dålig aptit) och ställer diagnosen lunginflammation (igen). Så efter frukost tar sig Camilla an sjukvårdsupplysningen och vid tretiden träffar vi någon läkare.
Det känns som att februari redan varat för evigt. Så konstigt att det bara är den femtonde idag.
Skratta åt eländet
Här sitter jag vid min numera ganska svala arbetsplats i garaget. Klockan närmar sig 23:30 och jag har några timmars arbete med en presentation jag ska hålla imorgon 09:00 framför mig. Uppkopplingen mot Internet (som stabiliserats av de senaste dagarnas kyla) väljer nu att fungera sporadiskt vilket förlänger mitt arbete eftersom jag arbetar direkt mot arbetsgivarens CMS då presentationen jag ska hålla handlar om nya webbsidor…
…det är bara att skratta åt eländet. Nu ska jag göra mig en kopp gott Isola och köra på. Har tre lager tröjor, dubbla strumpor och bra musik. Det finns människor som dör av fånigare futtigheter än mina. Just nu. Själv ska jag försöka åka med utan att gnälla i fortsättningen. Det är ändå ingen som förstår vad jag menar eftersom jag inte lyckas göra mig förstådd. Det är svårt att kommunicera med känslor när det enda som gör att människor förstår är fakta.
Livet på toppen, i början av 2009. Nu kör vi!
Pappersarbete
Har inlett dagen med att göra klart min preliminära självdeklaration, aska ur pannan och väntar nu på att vattnet ska bli tillräckligt varmt för dusch. Sen måste jag åka och köpa papper så jag kan skriva ut min deklaration. Och det blir nog inte mycket roligare än så idag. Vi är snorigt sega av den här veckans virus.
Hej virus!
I morse satt fyra ganska dassiga människor i mitt kök och åt frukost. Det virus som bråkat med Ellas näsa och hals i veckan har flyttat in oss andra också. Min skalle bultar, jag är rödflammig och bihålorna känns som ett använt dasspapper. Lämnar Ella (som nästan är helt frisk nu) på dagis för att hinna med ett möte. Åker sen hem för att skriva protokoll från gårdagens möten innan det är dags att plocka upp Ella igen. För varje steg jag tar känner jag hur viruset tar över de delar av kroppen som sitter över axlarna.
Något säger mig att vi kommer fira helgen i stillhet. Med snytpapper inom armlängds avstånd.