Färg och svartvitt
Systemkameran grävs fram ur garderoben. Kollar om den funkar. Ett snabbt självporträtt. Färg och svartvitt. Jag känner knappt igenom mig själv. När blev jag så här gammal och sprucken. Mitt ansikte ser ut som att det håller på att spricka. Som att huden gått sönder. Massor av olika nyanser i huden, i håret. Synligt nedbrytning liksom. Ungefär som det känns på insidan lite för ofta.
Novemberdetaljer
Macro + krokus
Oskarparken idag strax efter klockan tre på eftermiddagen. Gammal systemkamera, macro och närbildslins. Framför allt krokus på väg upp.
Kamera
Tog fram den riktiga kameran igen. Är inne i nån slags tvivel. Då är det skönt att hålla i kameran. Oklart varför.
Landskap
Livet pågår. Orkar inte skriva så mycket just nu. Kraften går åt till annat.
Självporträtt
Ungefär så här är det.
Kvar finns inga sommarbarn
Så var den lediga tiden över för den här gången. Tre korta, intensiva veckor. Extra allt. Men, nu är det över. Ikväll spelar jag både ”Den öde stranden” och ”Autumn leaves”. Jag hatar den här kvällen. Den är min födelsedag. Ett år till har gått. Och nej, jag lyckades inte vila den här sommaren heller. Nu är Österlen långt borta igen och livet i Kylarköping fortsätter.
Letar efter liv
Det ska bli en bok
För fyra år sedan, inför valet 2014, reagerade en människa och gjorde något viktigt. Fredrik Marcus gjorde en egen kampanj där människor kunde visa att de inte funnits (i Sverige åtminstone) om inte någon annan hade korsat en gräns. Jag var med i kampanjen.
Nu kom en fråga om jag tillåter att bilden på mig används i en bok som fångar massor av livsöden som sett helt annorlunda ut om den där gränsen inte korsats. Jag svarar förstås ja. Om någon väljer ut just min bild och min lilla berättelse så får den förstås vara med.
Men, jag ber om att få byta bild. Eftersom jag på de här fyra åren som gått tappat 50 kilo i vikt och åldrats 75 år. Väljer dessutom en bild från Tempelhof i Berlin. En plats full av människor som korsat gränser. En gräns jag själv vill korsa.