Det går liksom inte att blunda längre. Förbereder vi oss för konflikt, då får vi konflikt. Förbereder vi oss för glädje och lugn, då får vi glädje och lugn. Konflikter gör oss människor rädda. Rädda för att förlora något. Rädda för våld. Rädda för att tappa ansiktet.
Det är så enkelt att konstatera.
Ändå verkar det vara omöjligt att göra.
Min värld krymper. I samma takt som jag drar mig undan konflikterna. Men det finns konflikter jag inte kan dra mig undan. De tar all min energi. Min vakna tid och till och med den tid jag borde sova. Det är värdelöst. Men, jag trodde jag försökte förbereda mig för lugnet. För det harmoniska. För meningen, lyckan och glädjen.
Det vara bara det där med något som skulle lösas först. Just det, konflikten. Det känns som att den aldrig försvinner. Aldrig blir löst.
I sprickorna kommer ljuset in
Idag vaknade jag i helvetet. Sedan hände något i en botanisk trädgård. Och så mötte jag en ängel utan vingar, fick det varmaste handslag jag någonsin fått och en viktig kram. Då vände det. Så kvällslöpningen till klinten blev bra.
Vid sidan av
Burgschki skriver ett blogginlägg som liksom sammanfattar så förbannat mycket av existensen. Det är så klockrent att jag citerar hela:
Jag vet inte om män förstår hur det påverkar kvinnor tjejer flickor och så vidare att de aldrig söker respekt hos oss?
Eller är det bara jag som upplevt detta? Min äldsta bästa vän är en kille. Han var den första jag sökte acceptans av. Bekräftelse. Och så vidare. Men han sökte acceptans hos andra killar.
Och det är väl så? Vi kvinnor söker bekräftelse och respekt och acceptans av män i en mans world. Män vill mest ha bekräftelse på sexuell dominans. Resten får de av fellow men.
Herre vad det stör mig.
Jag blir förbannad. Astrött och ledsen samtidigt. För precis så där är det. Och insikten slår mig glasklart och stenhårt. Ett av de mest svarta dragen i mig. Ett av de där som får människor jag behöver och bryr mig om att liksom rygga tillbaka lite. Det draget är effekten av precis det som Burgschki skriver om.
I min egen otydliga könsroll hamnar jag vid sidan av. Män tar mig sällan på allvar eftersom jag inte söker deras respekt och bekräftelse så ofta. Kvinnor tycker inte att jag är så attraktiv och intressant eftersom jag inte har något behov av dominans. Jag sitter och tittar på. I min egen lilla värld. Där bara gamla människor tycker att jag har något intressant. Kanske för att jag verkar väldigt ung för mina 394 år. Eller något.
Herre vad det stör mig. Att aldrig vara intressant. Att aldrig knyta an.
Osammanhangen
Här i Almedalen blir det så tydligt. Jag rör mig i tre sammanhang som jag inte är med i. Som jag har varit djupt inne i, men nu liksom rör mig i utkanten av. Lite av och lite på. Det är ganska konstigt. Och inte så tillfredsställande.
Gotland
Är på Gotland. Det är Almedalsvecka och jag är här igen. Tillsammans med 47000 andra. Försöker hålla mig undan. Göra mina grejer och försvinna. Har inte det som krävs för att vara riktigt bra här just nu. Det är för fullt i bröstet, magen och huvudet. Så jag försöker komma till havet.
Borde göra en sak, gör en annan
Sitter på kontoret en lördagkväll och tjuvdricker vin. Borde vara i det som jag borde kalla hemma och packa ned det jag behöver ha med mig till Gotland och den där Almedalsveckan. Men, efter en kaosig dag har jag dragit mig undan. Försöker få ned pulsen och stänga av intrycken.
Det är som vanligt. Jag borde göra en sak, men gör en annan. Kan någon vara vänligt och skära bort den här känsligheten jag förbannats med?
Söndag 24 juni
Gick upp.
Bakade scones.
Gick ut med hunden.
Drack kaffe.
Hämtade en hyrskåpbil.
Gick upp och ned för trapporna jättemånga gånger.
Med isolering, gipsskivor och reglar.
Körde till återvinningen.
Slängde de olika sakerna i containrar.
Lämnade bilen.
Dammsög och vårrtorkade rummet som nu är helt igen.
Bar in jättemånga flyttkartonger in i samma rum.
Sätter mig ned och andas.
Tar en selfie.
Återstår:
Frukost nummer två efter att ha väckt fjortonåringen.
Hundpromenad i det fria.
Tvättstuga.
Dusch.
Imorgon går jag upp 05:30 igen. Morgonmöte i Huddinge.
Det händer att jag är väldigt tydlig mot andra människor. Att vi ska göra saker av lust. Inget annat. Den djupare meningen i mitt eget sätt att leva är fortfarande högst oklar. Någon gång ska jag ta samma bild. När jag lämnar Sverige och flyttar hem. Till något sammanhang där lust är drivkraften.
Spring Fredrik! Spring!
Efter sju timmar i bil. Fyra timmar på kontor. Förbannad och frustrerad över den här sjuka rörelsen mellan två platser jag är färdig med. Åtminstone när jag är ensam. Måste ut och springa. Måste jaga upp pulsen. Så det blev sju kilometer i kastvinden längs Svartån. Trettiofem minuter tog det. Men, jag är i för bra skick. Pulsen når knappt över 180. Well, trötta ben och svettig på ryggen. Sakta men säkert letar sig hjärtslagen ned till de där runt 70 i vilopuls. Efter all denna löpning har hjärtat ungefär samma rytm som tidigare. Vet inte om det är konstigt eller inte.
Fuck it. Nu vill jag se Egypten vinna och Salah börja göra mål. Sen kan den här dagen dra åt helvete.
Lunchlöpning i gamla kvarter
Sprang på lunchen. Elva kilometer. I gamla Huddingekvarter. Förbi radhuset på Myrängsvägen och villan på Fagerängsvägen. Saker vi byggde finns kvar. Träd har tagits bort. Sprang vidare genom naturområdet mellan Rågsved/Hagsätra och Myrängen. Vidare bort mot Snösättra och Högmora. Genom områden som görs om till villamatta. Områden där jag tog barnvagnspromenader i naturen. Det var i ett annat liv. Jag sprang igenom det ganska fort. Möjligen lite långsammare förbi mitt eget lilla hörn av Trehörningen. Där jag brukade stanna upp, titta ut över vattnet och längta bort.
Vi som blev kvar
Läser om människor som hoppade av livet. Som inte vill, orkade eller klarade av det, livet alltså. Läser om de som blev kvar, deras känslor och frågor. Det är otroligt jobbig läsning. Svårt att ta in. Fyra personer i Sverige väljer den här vägen – VARJE DAG.
Expressen har skrivit ett antal fina artiklar om de här människorna.
Det finns ett politiskt samtal om suicidprevention. Det samtalet befinner sig på en annan planet än de här berättelserna och samtalen. Krocken mellan det djupt mänskliga, känslan av ensamhet, uppgivenhet, de egna demonerna och politiska poänger om system är total.
Det är nog där en stor del av problemet ligger. Vi försöker på något välmenande sätt att lösa enskilda människor ensamhet med just det som gör dem ensamma. Pratar OM dem istället för MED dem.
Jag känner igen berättelserna. Många av dem känns som min egen. Funderar över mig själv och det mörker och vemod som är mitt landskap. Vad har fått mig att fortsätta? Då kommer känslan ganska starkt. Den där förbjudna och vidriga, men samtidigt hoppfulla, att det inte skulle göra någon skillnad om jag försvann. Kanske att det till och med skulle bli lite bättre på sikt för människorna runt omkring mig. Det senaste året har jag börjat agera självdestruktivt ibland. Jag har gjort det tidigare också, men nu på ett mer konkret sätt. Främst genom att jag svälter mig själv. I perioder.
Jag vill inte dö. Har mycket att leva för. Två fina barn som kallar mig pappa. Två fina flickor som slåss mot sina egna demoner. Demoner som jag tror att mina gener förde vidare till dem. Ångesten, ensamheten, oron och rädslan. Och så den där stora livskärleken som kom från ingenstans, när jag givit upp på att någonsin hitta den. Någon. Människan jag hör ihop med.
Men, allt i min vardag handlar för mycket om kamp. Det är så många yttre omständigheter jag inte kan kontrollera, som ändå påverkar och styr mitt liv. Det händer att mina inre tvivel möter de här yttre grejerna och då skapas en total känsla av….. FUCK IT! Det är då jag känner igen mig alldeles för mycket i de där berättelserna om de som valde den andra vägen. Det är då det blir så uppenbart att det finns ett ingenmansland mellan att inte vilja leva och att vilja leva fullt ut med lust och fägring stor. I det landet hamnar jag lite för ofta. Vi kan kalla det jag-orkar-inte-landet. En plats där en inte vill dö, men inte riktigt heller vill leva.
En plats jag inte vill besöka för ofta.