Publicerat

Fritt fall inne i magen

Det här är Jen och Christoffer. Fina vänner. Begåvade. Han har skrivit texter som jag har tatuerat in på kroppen. Ord som känns hämtade från mitt innersta. Här är en sång till. Som jag förstår först nu.

”I’ve never been close to dying
Never really been alive
I’ve never been in the dark
I’ve never been in the light

I’ve never been anything
I ever thought I would
But I did everything
I ever thought I could

And I let it grow
Then I let it fall
I had to let it go
When I lost it all
I lost it all for you
Only you”

Det är fritt fall inne i magen.

Publicerat

Musik och tårar

Sitter i butiken. Haft öppet en timme. Ingen har kommit in. Förbereder måndagens föreläsning om pitch för musikproducenter. Kommer av någon anledning tillbaka till det där fina projektet som mitt stora barn är en del. Till just en låt Någon och jag delat känslor i. Fina minnen av något som varit bra. Ändå sorgligt att lyssna på. Texten får ny mening och mina ögon blir blöta från insidan och svämmar över.

Fint. Musik och tårar. Känslorna finns kvar. Spår av liv.

Publicerat

Liten

Vaknar och känner mig liten. Sista dagen i Malmö för den här gången. Norrut igen för att möta allt som finns där. Allt som måste göras. Saknar nån slags närhet. En känsla av att höra samman. Gör klart presentation för morgondagens två timmar i Zoom om relationer som viktigaste kommunikationskanal i ett konstnärligt entreprenörskap. Följer uppdateringar från glaciärkollapsen i Himalaya. Ute är det grått och kallt.

Saknar mening idag. Är långt från allt och alla.

Publicerat

Samma plats, eller?

Sommarens sista dag. Imorgon börjar lilla barnet gymnaiset. För mig sätter jobbet igång på allvar. Det är som det är. Sommaren blev som den blev. Allt är som det ska.

Samma plats? Ja och nej.

Publicerat

Hemfjärden

Paddlade på Hemfjärden idag. Alltså den stora vattenspegel vi kan se från Örebro. Där vi springer. 49 år gammal kom jag alltså dit. Det var fint. Nu har jag alltså paddlat på Vänern, i sjöarna i Bergslagskanalens system och här hemma i Svartån och i Hjälmaren. Bra första säsong. Hoppas kunna få prova Klarälven också innan säsongen är över. Plus några etapper högre upp i Svartån med övernattning.

Publicerat

På grund

Ensam i stugan. Vinder viner och regnet faller. Hunden är trött och håglös. Vill inte äta. Vi har gått på grund. Livet i exil fortsätter. Självvalt? Kanske. Funderar lite över vägval. Såna jag gjort som förändrat mitt liv. Några var bra, andra var det inte. Vägval andra gjort som förändrat mitt liv.

Jag är trött. Kroppen fortsätter brytas ned. Ska ju tillbaka till jorden. Jag känner det som en ständigt närvarande smärta i nedre delen av magen. Jag känner det som en ständigt molande känsla i ryggen.

Det är skönt att vara ensam. Ständiga impulser och begär försvinner. Jag behöver inte vara i andras kamp och hets. Men jag saknar närheten. Jag längtar efter att kunna lita på någon. Känna någon slags förutsägbarhet i tillvaron. För fem år sedan förändrades allt. Sedan dess har allt flutit. Förändrats om och om igen.

Inget är allt. Allt är inget.

Men det känns lite för isolerat på grundet jag står på. Jag saknar barnen som kallar mig pappa. De som inte verkar känna sig nära mig längre. Jag saknar lusten av att vara på väg någonstans. Mot bättre tider. Jag forsätter att sakna mina bröder och mina föräldrar.

Och jag saknar någon. Någon jag valde att gå tillsammans med. Som det inte verkar gå att gå tillsammans med. Vi måste visst gå på varsin väg. Som kanske kan korsas ibland.

Läser ord jag skrivit tidigare. Inser att jag längtar efter sällskap. Jag vill vara med människor jag kan lita på. Som vill mig väl. Som jag vill väl. Som har tid, lust och känner mening i tillsammansskapet.

För en tid sedan fick jag en fråga. Den handlade om hur jag planerar att fira min femtioårsdag. Den närmar sig. Jag vet inte. Med människor som tycker att den är värd att fira kanske? Jag har haft en tanke på att bjuda in till någon slags tacksägelse. Där det är jag som håller talen. En rad tacktal till människor som hjälpt mig. Som gjort saker för mina vägval.

Men just nu, här på grundet, har jag lite svårt att tänka på det. Eftersom jag inte vet vart jag är på väg just nu. Kan inte bli kvar här. Men har ingen aning om hur jag ska ta mig vidare.

Tittar på bilden. Ser det trasiga ansiktet. Börjar googla.

Publicerat

Paddling är zen

Jag hittade något. Något som gav någon slags ro. Eller något som alltid givit det. Vattnet, alltså. Det är något med att få komma ut på vatten. När det är stilla. När vinden inte viner. När ytan stillar sig och bara ligger där. Ljuset, reflexerna och allt. Där vill jag vara. Långt borta från allt som människorna skapar. På vattnet är det stilla. Där får tankarna och känslorna plats. Där går det att vara utan att prestera. Och plötsligt är jag närvarande i varje andetag. Då ser jag dem. Djuren som drar sig till vattnet. Och allt det där enorma ALLTET som i varje egen liten del är någon slags INGENTING.

Det är som zen. När vi förstår att vi inte är något, är det lättare att vara allt.

Det är så mycket enklare. En del av mig vill paddla ut och aldrig återvända. Men, det gör jag. Jag återvänder. Fortsätter söka. Försöker hitta ett sätt att leva som inte kostar med än det smakar.

Hur det går? Oklart. Men paddlingen gör livet lättare, skönare och mer innehållsrikt. Genom att inte kräva så mycket.

Publicerat

Kärlek eller vänskap?

Tänk om förälskelsen tar slut. Att passionens klarhet grumlas och synen blir så där vardagsgrå-starrig igen. Vad händer då? Vad händer om det visar sig att grunderna för en djupare vänskap saknas? Tänk om det går att bli passionerat förälskad i en människa det senare inte går att vara vän med.

Det skulle ju vara helt orimligt. Då skulle ju passionen vara något helt annat än kärlek. Och en lögn från det första ögonblicket.

Jag tror att gamla sår inte läker. Kanske lär vi oss att leva med dem, kanske är de infekterade hela livet. Läker, det gör de sällan. Men, vi lockas att tro det i en hetsätande snabbmatskonsumtionskultur som helt bygger på att lösningen till ditt nya lyckliga liv finns där nånstans. Du måste bara köpa rätt pryl eller rätt behandling. Hitta rätt människa. Rätt hus. Rätt barn.

Sen går vi tillbaka till GÅ igen. Börjar om. Upprepar. Livet verkar vara en loop. Där det går lite fortare och blir lite hetsigare för varje varv. Någon dag kommer motorn att gå sönder. Då blir allt stilla. Kanske är det då som den där klarsynta passionen får plats. Som Tomas Tranströmer skriver i ”Flygblad”:

”Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.
Fruktträd i blom, göken ropar.
Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet
målar sina slagord baklänges i garagen.

Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop
hanterade av underjordens skygga besättning.
Det är minuternas krig. Den gassande solen
står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället.
En dag ska vi lossna från allt.
Vi ska känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.”

Ibland längtar jag dit. Vill bli både mildare och vildare.

Publicerat

På vatten

Det är nog så här det får bli nu. Att med egen kraft röra sig framt på lugna vatten och vara omgiven av vacker natur. Jag har försökt att segla. Provat motorbåt. Stått och kikat ut över vatten. Sprungit bredvid. Idag satt jag i en kajak för första gången. Intuitiva rörelser. Balans. Paddeltag. Det satte sig ganska fort.

Att glida fram tyst och stilla på det här sättet. Att hinna med att se och känna det som finns runt om mig. Det är nog så här det får bli.