Pratar med barnen. Flickorna som kallar mig pappa. De är hundra mil norrut. Har inte hört deras röster på länge. Jag blir glad av det. Det ska gå lite mer tid, sedan reser jag de där hundra milen norrut igen. Vi längtar efter varandra. Så jag måste åka. Vi behöver varandra.
Men, hjärtat börjar slå lite fortare igen så snart vårt samtal är avslutat. Det skaver och ett litet stråk av panik passerar. Vad är det jag åker till? Varför? Vad kommer att hända när jag kommer fram? Det är så mycket jag måste göra annorlunda. Och det är så mycket jag vill ska vara annorlunda när jag kommer fram. Men, det mesta kommer inte att ha förändrats.
Jag ska andas. Försöka hitta andra vägar, samtidigt som omgivningen kommer att bjuda på ungefär samma saker. Och den här gången är inte bara mitt förhållningssätt till den där omgivningen som måste förändras. Jag måste byta omgivningen. Eller åtminstone sluta vara i sammanhang där stress, aggressivitet och kamp präglar relationerna. Där jag inte vill vara, inte passar in eller inte är välkommen.
En röst inne i mig säger: Åk inte. Du är hemma här. Bland människor som bryr sig om dig. Vid havet. Bland ekarna och bokarna, fälten och det fria synfältet.
Jag kan inte lita på något som inte hänt än. Det är en av de stora utmaningarna. Men, det är flickorna jag just pratade med som är själva anledningen. Till att jag behöver göra den där resan. Det är det behovet, hos både dem och mig, som måste vara utgångspunkten nu. De där eviga banden.
Kärleken? Den också. Jag hoppas och vill tro på den. Behöver den. Men, jag har ingen aning om hur den ska få plats. Det finns fortfarande krafter som försöker kväva den. Inifrån och utifrån. Och den har blivit ganska sargad nu. Det bandet gick av. Nu måste det vävas ett nytt.
It's the end of the world as we know it
Läser apokalyptiska nyhetsnotiser från olika delar av Europa om att solen inte går upp, har fel färg eller bara beter sig konstigt. Well, här där jag ligger och vilar nu kan jag titta upp i en väldigt orange sol. Och ja, det är väl underligt, den brukar ju vara vit.
Jorden kanske är på väg att gå under. I så fall så tackar jag för den här tiden.
Jag tog mig ut på promenad idag. Genom en tunnel och in i en lövskog och längs med den stilla kanalen som förbinder Östersjön och Nordsjön. Molnen släppte aldrig riktigt taget så det blev inte någon tur till havet. Mamma lyssnar på mig. Får mig att tänka. Men, framför allt får hon mig att släppa taget och slappna av. Det är skönt.
Och det är skönt att liksom prata med bokar och ekar. Saker som får växa långsamt tillsammans skapar bra sammanhang. Som liksom blir eviga på något sätt. I en sådan skog är det en välsignelse att vara högkänslig. Det finns väldigt mycket vackert att känna in. Idag behövde jag det.
På en patetisk flykt
Jag står inte ut med känslorna. Står inte med tanken på att vara kvar i Örebro och trampa runt i samma fotspår. Att hela tiden konfronteras med den helt vidriga känslan av att stå bredvid och titta på mitt livs stora kärlek, och samtidigt veta att den är enkelriktad.
Jag försöker att ta mig hem till min mamma. För att få gå sönder utan att behöva tänka på konsekvenserna. Känslorna river och sliter i mig. Jag har flytt med en vrede som är starkare än något jag känt tidigare. Samtidigt är jag mindre än någonsin, ledsen och väldigt rädd.
Jag sitter på fingrarna för att inte skriva saker jag inte borde skriva. Men, det finns ord som måste ut. Så nu kommer det att komma några inlägg som kanske inte är så smickrande för mig. Det är ju iofs den här bloggen fylld av till brädden, så det kanske inte gör så stor skillnad.
Men nån slags disclaimer är detta. Jag är mitt i ett sammanbrott. Det jag skriver nu är tänkt för mig själv. För att jag inte bara ska lägga mig ned och ge upp.
Det är över
Jag trodde att det här var den stora kärleken för oss båda. Det var det inte. Och nu är det över. På riktigt. 15 oktober 2017. Jag kommer alltid att älska henne. Men jag kommer aldrig att kunna se henne igen.
Staden har krympt och det gör mig arg
En sak som jag lever med varje dag stör mig väldigt mycket. Det handlar om hur min hemstad krympt och liksom kväver mig. Det handlar om att jag hela tiden ser mig om efter människor jag inte ska möta när jag går på gatorna.
När känslorna runt uppbrottet var som allra starkast, när jag krossade en annan människa för att bli fri, då behövde jag tänka på hur jag rörde mig på gatorna och med vem för att inte göra människan jag krossat mer illa. Sedan hände något annat, och en människa jag inte ens känner valde att hata mig, vilja mig illa. Under en lång tid hade jag hela tiden koll på människorna som är i närheten av mig. Rädd för att göra någon illa, rädd för att någon annan skulle göra mig illa. Sedan fanns några till som jag helst inte skulle möta. Som kunde bli ledsna om de såg mig, eller mötte mig i fel sammanhang.
Under en ganska lång tid var jag både ett hot, och hotad. Det gjorde att jag aldrig slappnade av när jag var ute. Om jag inte var ute och sprang någonstans där jag hade total överblick över landskapet.
Ingen jag pratat med detta om har riktigt förstått (och de är väldigt få eftersom jag försöker att ta hänsyn till alla inblandade och hålla detta för mig själv så mycket som möjligt). Problemet har varit mitt. Som att jag överreagerat.
Slappna av lite. Skärp dig.
Well, nu i oktober 2017 har detta nått en helt ny nivå. Vädret är toppen. Solen skiner och luften har blivit behagligt varm efter en längre tid av kyla och regn. Jag går ut i mina kvarter. Kollar lite second hand, köper en kaffe på Pressbyrån och sätter mig i solen och tittar ut över Slottet. Funderar på att gå upp över Storbron och bara gå runt lite och se om jag möter någon jag känner.
Sen kommer pausen jag lever i rakt mot mig. Inser att jag inte kan gå någon annanstans till de där rummen på vinden som jag borde tycka är mitt hem. För nu har jag en människa till jag inte kan möta på gatorna. Den allra viktigaste.
Jag försöker slappna av lite. Skärpa mig. Men jag är väldigt arg och lika ledsen. Alla de här månaderna av att leva som ett hot. Att leva under hot om göra fel bara för att jag är jag. De har begränsat mig. Min hemstad är inte min. Staden har krympt och jag håller mig i mina kvarter.
Jag önskar att någon hade lust att ta det här på allvar. Och hjälpa mig. Jag önskar att jag kunde be någon om hjälp. Jag orkar inte låtsas som att det är mitt hjärnspöke, när det själva verket är andras hjärnspöken som fått mitt ansikte.
Tre små bokstäver… och en björk
Idag gick jag till Lisa igen. Hon gjorde den minsta tatuering jag har på kroppen. Satte tre små bokstäver bakom höger öra, eller om det är i nacken. Eller kanske sidan av halsen. Den där punkten där jag älskar att känna Någons andetag.
hsp.
Tre små bokstäver som betyder mycket. Bara den som kommer riktigt nära kommer att kunna läsa dem. Bara den som kommer nära på riktigt kommer att förstå.
.
.
.
.
.
.
.
.
Sen gjorde Lisa den största tatueringen jag har på kroppen hittills. Det där magiska trädet, björken från stranden vid Hjälmaren som jag stått och tittat på så många gånger, i alla årstider. Den stod där, ensam på stranden, ända tills uppbrottet kom. När jag lämnade allt bakom mig tog någon också bort björken. Den dog samtidigt som jag dödade mitt gamla liv.
Nu är den björken på min rygg. Med rötter som letar efter en plats att få stanna på. De finns några ord där också. Dying to love you. Jag fortsätter att leta. Björken är jag.
Det enda jag vill
Det enda jag vill i livet är att göra gott. Tillsammans med andra människor. Jag är en naiv, blåögd, romantisk…. idiot. Som blir allt äldre. Och tyvärr allt tröttare. Jag har problem med att hitta sammanhang där det finns nån slags balans. Där känslorna jag delar med mig av möts av känslorna jag får tillbaka. Har levt hela livet i någon slags underskott.
Det finns människor som tycker att jag är perfekt när jag är rolig, smart och inspirerande. Men som inte vill vara det tillbaka. Jag har mött ganska många sådana genom åren. Oftast blir en sådan relation intensiv, vi gör något tillsammans, och sedan går vi åt skilda håll. Ses ibland i något sammanhang, säger att vi borde höras, men sedan gör vi det aldrig. Det finns också människor som ser min högkänslighet, men inte riktigt förstår den. Som vill mig väl, men ofta för att jag är viktig för dem, inte för att jag bara är.
Nu har jag kommit till en punkt i livet där den här obalansen har gjort mig tom och trött. Och då försvinner människor tydligare. Det är liksom upp till mig att hitta rätt och att be om hjälp. Men, jag är tom. Jag vet inte hur.
Ibland ber jag. Om att det ska komma någon som vill möta mig. Älska mig, acceptera mig och respektera mig för den jag är. Som vill vara med mig för att jag ÄR, inte för att jag GÖR. Jag har vetat att den kärleken finns hela livet, men jag gav upp på att någonsin hitta den. Sen hände något. Någon kom in i mitt liv, sade något som förändrade allt och fick mig att tro på att jag var viktig. Det började brinna. Men, det verkar som att ljuset brann i bägge ändar. Väldigt starkt, väldigt ljust, men tyvärr väldigt kort. Lågan är fortfarande oerhört intensiv. Men den där lågan har börjat flacka och flämta. Mörkret runt om är väldigt kompakt och snart finns det ingen näring kvar för elden. Nu behövs ett nytt ljus, som brinner i en låga. Lugnt och fint. Varmt.
Och här står jag. Med ett rusande hjärta, en tom hjärna och en förlamande känsla av förtvivlan. Jag har levt med en lugn och stilla tro på att det bästa inte har hänt än. Som han sjunger i en av de viktigaste låtarna i mitt liv, Håkan. Jag ville så gärna att han skulle ha rätt.
Nu vet jag inte längre. Det känns som att allt liksom tar slut. Ungefär nu.
Konflikt och beslut att fatta ensam
Hjärnan säger en sak. Att det är dags att hitta andra sammanhang. Att den här tiden som liksom rinner iväg i väntrummet aldrig kommer tillbaka och att den kommer att bli väldigt lång. Så lyssna på de erbjudanden som finns. Skapa en vardag för dig själv som funkar och gör det du måste för att hitta den vardagen.
Hjärtat säger en annan sak.
Den här konflikten tar mycket energi. Och den jag skulle vilja dela besluten med är inte tillgänglig. Besluten är mina att fatta. På egen hand efter egen hjärna. Eller eget hjärta.
Tiden rinner ut. Deadline närmar sig.
Kärleken eller vardagen?
Varför är det så svårt? Sedan separationen för snart två år sedan har allt i vardagen blivit svårare, krångligare och många av utmaningarna som livet innehåller blivit dubbelt så stora. Att möta en del av de saker jag möter i mitt liv som ensam är helt värdelöst.
Livet går inte ihop. Logistiken håller inte. Tiden räcker inte. Jag klarar det inte på egen hand. Bokslutet över livet just nu visar tydligt att det inte funkar. Att allt har blivit sämre sedan separationen.
Allt utom kärleken. Den har aldrig varit starkare i mig än den är nu. Synd att det inte finns plats för den i vardagen. Äta, sova, jobba, dö.
Välj glädjen, liksom.
Moment 22, all over
Psykologen och jag har bytt spår. Vi har börjat titta på den här stora sorgen som liksom ligger över mig hela tiden. Varifrån kommer den? När kom den? Varför? Så nu sitter jag på ett tåg med ett formulär och skriver ned minnen som kommer till mig. Spontant. Eller kanske inte så spontant eftersom jag liksom sluter ögonen och försöker backa tillbaka i livet och plocka upp random minnen och känslor.
Det är inte jättekul.
Nej, det är mörkt, kallt och ganska ensamt. Och så har det liksom alltid varit. De som kommer nära mig brukar till slut reagera. Därför utvecklade jag tidigt i livet en strategi. Jag kan spela rolig, smart, karismatisk. Ja, jag kan göra nästan vad som helst för att vara den andra vill att jag ska vara. Vilket också funkar utmärkt med min starkaste drivkraft, den att tillfredsställa andra människors behov.
Men, nu när jag hamnat i ett livsfarligt läge och de här strategierna inte funkar längre. Då måste något annat fram. Alltså måste jag försöka förstå varför jag blev sån här. Så jag backar tillbaka i livet. Sluter ögonen. Försöker slappna av och låta minnen komma farande.
Det är rädsla, sorg, ensamhet, misslyckanden och litenhet som präglar varenda jäkla minne.
På något vis så känner jag mig ensammare än någonsin i den här tågvagnen. Kan inte nån bara komma och tända ljuset, ge mig en kram och säga att jag behövs som jag är?