Det var nära. Men, efter att ha frågat två personer som står mig nära som blev det sista beslutet ändå ganska klart. Jag vill bidra till en bättre värld. Men, jag kommer inte att göra det i politiken. Det är inte min värld. Jag är inte efterfrågad där och jag mår inte bra i den ständigt närvarande aggression som präglar relationerna mellan människor i den världen.
Jag tror att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Jag tror på möten, lyssnande och respekt. Tillit och att vilja väl. Jag är känslig ska inte vara kvar i en värld där det är en dålig egenskap. Det är tråkigt. Jag vill, men har lovat mig själv att det här livet där jag gör mig själv illa för att tillfredsställa andra måste upphöra.
Det var fint att bli nominerad. Att någon trodde på mig. Men, nu är det hej då. På riktigt.
Ohemma
Städar lägenheten jag delar med mitt barn. Lyssnar på julmusik. Det stora vemodet rullar in. Jag känner det så tydligt, att jag inte vill bo här. Det här är ett hotellrum. Som vi flydde till när vi inte kunde bo där vi ville bo. Jag kan hantera känslorna utan att få panik eller känna stress, men gud vad tydligt det är.
Det är inte här vi ska bo.
Det här är inte ett hem.
Det är ett undantag.
Vi hör hemma i en större flock. På någon helt annan plats. Jag har tålamod, men det är glasklart att det här inte är en bra utgångspunkt för oss. Det är inte en plats för avslappning, vila och trygghet. Det är ett väntrum.
Säger upp mig
Jag säger upp mig ifrån manligheten. Vägrar att vara en del av den. Blev ju faktiskt inte insläppt i den redan i unga år, så det är väl bara rimligt att jag lämnar den helt. Ni vill inte ha mig, och jag vägrar att vara en del av er kollektiva idioti. Det räcker nu. Jag har inget i mig som är manligt. Jag har ett kön, det har jag. Så nån slags hane är jag, men kalla mig aldrig man igen. För det som det innebär att vara just man är så sjukt, smutsigt och korkat i för många avseenden.
Och allt snicksnack om en ny manlighet är inte värt särskilt mycket. Eller åtminstone inte min grej.
Jag är förbannad. För allt ni kommer undan med, bara för att ni kallar er män.
En ny nationalsång
Per Persson. Skriver under min hud. Igen.
Många, många år sen är det nu
Sen jag började min resa
Det blev en resa utan slut
Jag är vilse i en värld som är så stor
Och jag känner mig som en pilgrim utan tro
…
När alla mina dagar tagit slut
När det sista av ljuset långsamt brinner ut
Känns det tryggt, och mörkret sveper in
Till sången av en Hälsingevind
Jag har ingen Hälsingevind. Ingen plats, inga rötter. Jag tror att jag slutat leta. Istället längtar jag bort. Vill börja om. Eller kanske avsluta på ett annat sätt än jag börjat. Men… inte än.
Alltid på väg
På väg. Den här gången västerut igen. Rör mig rotlöst mellan platser samtidigt som jag försöker att stå still. Med målet att komma till en framtid. Samtidigt som jag försöker se till att saker ska kunna hända, måste jag ha tålamod och låta tiden gå. Samtidigt som allt liksom rör sig och nästan inget är förutsägbart måste jag känna tillit. Så jag försöker sitta still i ett samhälle som rör sig allt snabbare. Försöker gå runt och möta människor för att reda ut saker i kvalitetssäkrade processer, men ingen är på plats. Alla är upptagna i möten, har flexat eller vabbar. Måste maila eller chatta för att få svar.
Jag vill till en annan tid. Till en annan plats. Och jag ska ta mig dit. Det har varit på gång i många år, men nu är det glasklart. Ikväll tar tåget mig hem. Hem till en famn. Till en människa med varm hud som liksom glöder av energi när den möter min. Det är hemma. Ett litet fragment som är fantastiskt.
Utanför det framrusande tåget är det mörkt. Solen gick ned för två och en halv timme sedan. Det är december. Kallt, mörkt och kargt. Jag är trött. Ska till en av de platser jag borde kalla hem och packa om väskor. Hålla huvudet kallt och fundera på vad jag måste ta med mig på de kommande dagarnas turné.
På väg.
Själen rymmer
Sitter på kontoret. Hantera uppgifter på distans. Plötsligt kommer ett minne förbi. En bild visas. Det är barnen som kallar mig pappa. En åtta år gammal bild. Hjärtat kramas om. Jag blir varm i hela kroppen, men samtidigt iskall. Faller fritt i massor av känslor.
Ibland känner jag mig så sjukt rotlös. Som att jag faller fritt genom universum. Ibland krockar jag med andra som faller. Ibland håller vi i varandra. Men faller, det gör vi. Hela tiden. I en hastighet av ungefär 2200000 kilometer i timmen.
Huvudet spricker och själen rymmer.
Måndag morgon
Det är den sista måndagmorgonen i november. Ella och jag har ruskigt trötta och har svårt att komma upp ur våra sängar. Ute är det mörkt, råkallt och fuktigt. Kalendern är full av saker att göra idag. Känner mig lätt yr och trött. Men, inne i mig bor en lycka och ett lugn just nu. Längst inne. Jag har börjat tro på framtiden igen.
Det är skönt.
Trött
Biter ihop. Sov dåligt inatt. Vaken från fyra. Oklart varför. Det tog ett tag innan jag somnade. Låg bredvid Någon och lyssnade på hennes andning. Vaknade tidigt. Kunde inte somna om. Sen snabb omställning och hem till den andra bostaden för att packa träningsväska. Lyssnade på ett långt och viktigt kapitel i John Ajvide Lindqvists X: Den sista platsen.
Jag är fysiskt trött idag. Men, också psykiskt. Trött på att leva i ett förljuget och dysfunktionellt samhälle. Där så mycket går ut på att spela med i ett maktspel där jag inte passar in. Där jag inte vill vara. Vågorna från #metoo och alla efterföljare sköljer mot mig. De är kalla. Det är så mycket från det förflutna som möts här och nu.
Det är dags för någon slags frikoppling.
Tillbaka
Tillbaka. Försökte flyga in lågt och landa mjukt och obemärkt. Under radarn. Hämtade hunden. Åt middag med barnen. Pratade om viktiga saker. Men, när jag kom hem ensam för att lämna min väska hände något jag inte var beredd på. Känslorna jag lämnade den här lägenheten med för åtta dygn sedan hade liksom dröjt sig kvar lite. Så det gjorde lite ont. Fick möblera om lite, spika upp ett par tavlor och laga middag för att försöka tvinga bort dem.
Det känns tydligt. Jag är inte hemma igen. Men, jag är tillbaka. På något sätt ska jag göra det här till mitt hem. Men, jag vet inte hur just nu.
En viktig dag
En viktig dag kan innehålla en flera timmar lång promenad. Genom lövskogar och reservat, till ett par gigantiska slussar som gör att stora fartyg kan åka mellan två hav, längs en hamnpromenad där jag passerar människor som tar upp sina segelbåtar för säsongen, kryssare och andra krigsfartyg, skutor, forskningsfartyg och stora färjor.
En viktig dag kan jag plötsligt hamna mitt i ett bröllop.
En viktig dag kan jag passera ett asylboende och se människor som pausats. Eller passera ett minnesmonument från ett världskrig där barnen uppmanas att lämna in sina krigsleksaker eftersom världen behöver fred, inte mer aggressivitet.
En viktig dag kan jag se en oväntad och fin konstutställning på besök från Berlin på temat Neue Schwartze Romantik.
En viktig dag kan jag lyssna i timmar på Owe Wikström när han läser sin egen bok ”Långsamhetens lov” och vila lugnt i en skön röst som säger kloka saker och får mig att förstå varför omgivningen inte fungerar för mig.
En viktig dag kan avslutas på ett av mina favoritställen i världen, TraumGMBH, med god mat, skönt häng och lyssnande.
En viktig dag kan vara idag.
