Ny tid hos Lisa

Det börjar bli dags att gå tillbaka till Lisa. Den bästa tatueraren som finns. Jag har några ord som skaver och kanske vill bo under huden.

”Vi levande spikar nedhamrade i samhället
En dag skall vi lossna från allt
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här”

Tomas Tranströmer.

”Jag somnar i en grav
och vaknar i ett hav
Jag faller som regn på sommarens första dagar”

Hästpojken, ur ”Gitarrer, bas, trummor och hat”. Tror att det är Martin Elisson som skrivit texten.

”Kan du hålla mig när temperaturen sjunker?”

Från Honungsvägens fantastiska låt ”Istid”. Annika Norlin har skrivit.

”Du er min hjerteknuser”

Kaizers Orchestra. Orden är Janove Ottesens.

Livet före döden

Frågan är kanske klyschig och lite söndertjatad. Men den är förbannat viktig ändå:
Om du vet att ditt liv slutar om ett år, skulle du fortsätta att leva som du gör just nu? Eller skulle du göra något annat?
På den första frågan svarar jag nej.
På den andra svarar jag att mitt liv går ut på att försöka komma på hur i helvete jag ska leva det för att vara lite lycklig ibland.
Nu är det jobbigt igen. Alla kompromisser. Allt som inte går att förändra. Eller sägs inte går att förändra. Men livslinjen blir kortare för varje dag. Det skulle vara fint att skriva något avgörande bra på den linjen. Innan det är försent. Jag tror att det är skillnaden mellan att leva och existera.
Så vad är det jag ska skriva?

När spåren försvinner


Det finns en del av Norra kyrkorgården i utkanten av Örebro som är bottenlöst sorglig och hoppfull samtidigt. Där ligger barnen som bara fick några timmar, veckor, månader eller år…. för länge sedan. Barnen som föddes samtidigt som mina föräldrar och bar den generationens namn. Deras föräldrar är borta och ingen tar längre hand om deras gravar. Gravar som nog försvinner snart. Jag läser namnen, fina meningar och känner hur tydligt livets tillfällighet är. Några får bara andas några korta andetag och knappt sätta några spår i jorden. Andra får trampa längre på sin stig. Men till sist tar stegen och andetagen slut för oss alla. Och på den här delen av kyrkogården blir det också smärtsamt tydligt att spåren av oss försvinner.
Vi är inget i det stora hela. Har vi tur berör vi varandra, men till sist är de vi berört också borta och då kommer spåren av oss att försvinna.
På något konstigt sätt är det hoppfullt. Jag trivs på kyrkorgården. Människorna som finns här är så oerhört mycket lättare att ha omkring sig. Deras kamp är över. Men, deras berättelser dröjer sig kvar. Lugnt, stilla och fint. Omgivna av vackra träd och ständigt fågelkvitter. Livet är kanske som allra bäst här, på kyrkorgården. Där spåren sakta men säkert försvinner.
Jag känner mig hemma här. På något sätt känner jag en större samhörighet med de som gått före. Människorna som lämnat spår efter sig, men som är på väg att suddas ut. Det här är en plats där det är tydligt att det är dags för mig att börja göra plats för andra. Att min egen kamp för att få plats har gått mot sitt slut. Att det är dags för mig att göra plats för andra. Jag har aldrig klarat av kampen. Lugnet är viktigare. Sammanhangen blir klarare då.




En fråga


Fick en fråga. En fråga som gjorde ont att få. En fråga som säger alldeles för mycket. Det spelar ingen roll vem som ställde den, samtidigt som det spelar väldigt stor roll. Tillit är en svår grej. Hur lär människor som aldrig kunna lita på någon att lita på varandra? Hur gör en sig av med en genomsyrande känsla av ensamhet, svek och att vara fjärrstyrd?
Det där är en kamp. En kamp jag är vansinnigt trött på. Så därför var den där frågan ganska jobbig att ta emot. Men, kanske ändå välkommen på något sätt. Eftersom jag var tvungen att svara. Det vara andra gången på ett år jag fick den. Det skulle vara skönt att komma vidare. Så att jag slipper svara på den igen.
Vill du ens bli lycklig?
Svaret är ja.

Samtal och relationer hittar vägar

1 565 735 638 byte (1,59 GB på skiva) för 11 918 objekt. Det är mängden data jag publicerat på Facebook och Messenger sedan 2007. Det blev 9683 bilder på Instagram. 6394 tweets och något hundratal statusuppdateringar på LinkedIn. Ganska många tusen relationer och ömsesidiga följanden. Men nu är det samlat, nedladdat och kontona är avslutade.
Jag har raderat mina profiler på Facebook, Instagram, Twitter och LinkedIn. Tankarna har funnits där i ett par år. Vid ett par tillfällen har jag Facebook-fastat, men om jag ska vara ärlig så flyttade min uppmärksamhet över till Twitter, Instagram och LinkedIn, så den tid jag lade på att läsa och interagera minskade knappast.
Den senaste tidens avslöjanden – eller kanske snarare påminnelser – om vad det innebär att använda tjänster som är gratis fick mig till slut att inse att jag inte hade någon lust längre. När jag inte betalar så är det jag som är produkten, det som säljs. Alla bilder, känslor, tankar och samtal jag delar berättar något om mig och gör det lättare för andra människor att nå mig med sina budskap och erbjudanden. Varor, tjänster och åsikter trycks ut och jag är inte så intresserad. Och jag är inte alls intresserad av att vara någon annans ekonomiska tillgång. Jag vill gärna att den som erbjuder mig någon lyssnar på mig på riktigt för att förstå om jag kan vara intresserad. Inte bara tjuvlyssnar på mina samtal. Eller tjuvlyssnar förresten, jag har ju använt de där tjänsterna gratis, med vetskapen om att det är just mitt godkännande av det där tjuvlyssnandet som är priset jag betalat.
För mig har det alltid varit relationerna och samtalen som lockat. Jag tror på relationer där vi vill varandra väl. Människorna. Det var ni som gjorde mig intresserad.
Men, det finns också en annan baksida med de sociala medierna. I många år fick jag höra (av någon som stod mig väldigt nära) att jag stängde hen ute ur mitt liv. Jag satt där i min laptop, eller min mobil, och samtalade hellre med andra än den jag delade middag med. De senaste åren har jag försökt minska skärmtiden och vara mer närvarande med människorna som är bredvid mig. Då har det blivit smärtsamt uppenbart hur det är att vara på andra sidan den där skärmen. När jag själv är den ointressanta som inte kan konkurrera med det som händer i trådar, chattar och diskussioner.
Jag har haft svårt att hitta balansen i det där. Klarar inte riktigt av att vara närvarande i skärmen och tillsammans med människor i ett gemensamt rum samtidigt. Så när jag nu kommer fram till att jag gör mina samtal och relationer sämre när jag gör mig själv till en produkt då blir valet till sist ganska enkelt.
När det dessutom blivit allt tydligare att filterbubblan jag lever i allt mindre påminner om världen utanför – då upplever jag att det känns rent skadligt att vara kvar inne i den bubblan. Det fanns en tid när de sociala medierna gjorde min värld större, men nu gör de min värld mindre och ganska förvriden. Likriktad liksom.
Det har gått ett par dagar nu och jag känner mig fri, men också lite isolerad. Plötsligt räcker batteriet hela dagen igen. Plötsligt måste jag fråga människorna som står mig närmast vad de gjort under dagen, vilket kan göra dem lite förvånade eftersom jag liksom förväntas veta det. Vi följer ju varandra på Facebook, Instagram och Twitter. Har du inte sett min status, bryr du dig inte om mig? Eh, jo.
Men, skjuter jag inte mig själv i foten? Jag är ju PR-konsult. En stor del av mitt arbete går ju ut på att hjälpa människor att nå ut till andra människor. Och allt mer av det arbetet går ju ut på att jobba digitalt. Det är kostnadseffektivt och alla finns ju där.
Jag tror inte att jag kommer att vara arbetslös om en månad. Jag menar inte heller att alla ska lämna de sociala medierna. När de fungerar som bäst är de fantastiska i sitt sätt att föra människor samman. Men själv tänker jag koncentrera mig på annat. Jag levde 34 år innan jag skaffade min första smartphone. Jag vet att vår vilja att skapa sammanhang tillsammans är stark. Jag vet också att det inte är den som har flest kontakter, likes och följare som kommer att skapa starkast sammanhang. Nej, det är den som är bäst för människorna som skapar de starkaste sammanhangen.
Kanske är det just detta som hållbarhet handlar om. Att tänka lite mer organiskt. Det tar tid att skapa goda relationer. Att få tillit och nån slags förutsägbarhet. När vi utvecklar våra relationer och skapar förtroende så kommer vi att göra bra saker tillsammans. Så länge som vi vill varandra väl. Kortsiktigt egoistiska intressen som bygger på ekonomisk vinst, det vill säga att jag bara vill tjäna pengar på dig, förutsätter ingen relation egentligen. Och det var ungefär så relationen mellan mig och Facebook såg ut. Mellan mig och Instagram.
Det var andra band jag ville skapa. Men, jag blev en skärmknarkare. Inte heller jag kunde värja mig för det dopamin-påslag som alla dessa tummar upp, delningar och hjärtan gav. Push-notiserna som får mig att lägga fem minuter i mobilen direkt varje morgon, innan jag ens går upp ur sängen. Istället för att njuta av närheten med människan som ligger där bredvid mig.
Om du är en av dem som får ut något fint av de sociala medierna – fortsätt. Själv kommer jag att möta människor på andra sätt nu. Lyssna mycket, prata ibland. Kanske kommer jag återupptäcka sätt att kommunicera till många människor samtidigt. Kanske kommer jag hitta nya sätt tillsammans med andra.
Det kommer nog att kännas lite ensamt ibland. Men samtidigt finns det en ny lust inne i mig. Att verkligen nå fram. Att verkligen lyssna på dig när vi möts. Och det är väl just det vi vill. Det finns olika sätt att göra det. Samtal och relationer hittar vägar.
Jag har en mailadress.
Ett mobilnummer.
Och bjuder gärna på en kopp kaffe.

Självkänslan


Ryggskott. En ganska skoningslös grej. Smärtnivån är konstant och hög. På kort tid river den bort alla hinnor, skal och rimligheter. Försvaren och tankarna som gör att jag fungerar bättre i de olika roller jag spelar hela tiden. Smärtan klär av mig. Högkänsligheten löper amok och jag blir kortfattad, rak och för ärlig för mitt eget bästa.
Någon annan skulle kanske uppfatta det som sur, tvär och gubbjävlig.
Mitt i den där smärtan hamnar jag hos psykologen. Vi har glesat ut samtalen och ses en gång i månaden. Av olika anledningar har jag kommit till en punkt när jag måste få hjälp att peta lite i ett jättegammalt sår. Ett sår som heter självkänsla. Så det pratar vi om. Eller rättare sagt den totala frånvaron av självkänsla. Jag har nämligen ingen. Tror att jag jobbat ganska hårt i större delen av mitt liv för att komma hit. Nu när jag kommit fram så tycker jag inte om den jag blev. Inte alls.
Jag vill vara Barbapappa. Stor, mjuk och rosa. Jag vill kunna förvandla mig till vad som helst för de jag älskar. Göra allt jag kan för att göra deras liv bättre, när jag kan. Men, jag blev nån slags maskin. Som försöker göra samma sak. Men, jag klarar inte av att knyta an till andra människor. Når inte fram och kan inte bli nådd. Det fattas alltid en liten, viktig bit.
Mitt utgångsläge för glädje och tacksamhet? Ganska enkelt. Så länge andra inte hatar mig, lämnar mig eller be mig dra åt helvete är jag nöjd. Varje gång jag inte failar är en seger. Jag drivs av prestationsångest och en urstark vilja att möta människors känslor och göra deras liv lättare. Mitt eget? Det bryr jag mig inte om. Jag är tom på insidan. Värdet av det jag är och gör är noll. Betyder inget. Ingen lyckas riktigt få mig att känna något annat.
Psykologen frågar. Jag tänker, känner efter och svarar. Går därifrån och känner mig som ett stort tomrum. En fråga, eller rättare sagt ett svar, dröjer sig kvar. Vem känner dig bäst? Vem litar du på? Efter en kort stund av resonemang så kommer jag fram till att det är…. psykologen. Den enda människa jag pratar med utan att tänka på vad det jag säger, gör och är får för konsekvenser. Den enda människa jag möter utan att försöka vara eller göra något annat än att just bara vara.
Blir jag ledsen av det här? Nej. Jag möter den känslan med samma tomhet som det mesta. Konstaterar att det inte är så här jag vill leva, men att jag inte kan minnas eller hitta någon period i livet när jag gjort på något annat sätt. Jag blev sån här. Kanske föddes sådan. Så vad gör jag åt det? Jo, jag försöker vara lugn men samtidigt dra gränser och lämna den självutplånande och självhatande väg jag gärna går på. Den vägen har fått mig att aktivt skada mig själv. Det är dumt. Den vägen har bara ett slut, och det slutet vill jag helst inte ens närma mig i tanken. Ändå har det hänt. Att tanken svävat förbi.
Livet skulle kunna vara något annat än den här tomheten. Tror jag.
Men varje gång jag försöker och möter motstånd backar jag. När människors känslomässiga reaktioner på något jag gör väcker starka känslor i mig…. då vacklar jag. Eftersom jag är så tom. Jag har ingen ryggrad. Och det där funkar inte. Men, hur skaffar jag en ryggrad då?
Kanske måste jag börja med att fylla den där tomma tavlan med ord. Tankar på vad jag vill vara. Så okej.
Jag vill bara leva. Känna solen i ansiktet, höra vinden röra sig i lövträden, känna kraften från havet. Jag vill höra fåglarna. Vill vakna på morgonen och känna att jag hör samman med Någon. I lugn och ro. Utan kamp, stress, hets och prestation. Jag vill att de som eventuellt behöver mig ska känna lugn, tillit och trygghet i vår relation. Jag vill hitta någon som kan få mig att känna samma sak. Lugn, tillit och trygghet. Jag vill göra något som bidrar till samma sak. Vill göra gott. Driva utveckling utan att skada mig själv eller andra. Skapa relationer som bygger på att vi vill varandra väl. Och jag vill göra det här utan att förstöra möjligheten för de som ska leva efter mig att kunna göra samma sak. Jag är en naiv idealist som dör på slutet. I sammanhang där de här orden inte sällan uppfattas som fina, men också lite gulligt omöjliga att omsätta i praktiken. Jag försöker leva som jag lär, försöker att påverka andra. Men när jag möter minst lilla motstånd så har jag inget att sätta emot. Jag blir som dom andra istället.
Mitt i allt det här har jag mött den stora kärleken. Känslan av älska har aldrig varit starkare än nu. Den har liksom tagit över och jag vill verkligen låta den vara utgångspunkten i allt jag gör. Kärleken till Någon gör också att jag ser på andra människor med andra ögon. Kärleken gör mig bättre.
Om jag låter Någons kärlek till mig påverka mig på samma sätt.
Om jag litar på den. Tycker att jag är värd den.
Då borde jag kunna låta kärleken ta plats i den här tomheten som är jag. Så hur ska jag få den att fastna där inne?
Om jag ska vara ärlig så är jag ruskigt trött på att känna mig värdelös. Jag vill inte vara en maskin. Jag vill leva i de där starka, varma och fina känslorna som uppstått sedan jag mötte Någon. Jag vill kunna göra det hela tiden. Inte bara ibland. Om det ska gå måste jag låta de känslorna göra mig värdefull.
Men hur i hela helvetet ska det gå till? Hela mitt liv har ju gått ut på att göra det för andra. Det har varit min grej. Jag har letat efter någon att knyta an till på det sättet. Nu har jag hittat Någon som vill. Varför litar jag inte på det? Varför tycker jag inte att jag är värd det?
Jag kan nog inte skylla på ryggskottet.
 

Dra-åt-helvete-morgon


Telefonjäveln väcker mig i djupsömn.
Tar mig inte tid att vakna utan flyger upp.
Gör mig klar på några minuter.
Sitter och väntar på att äta frukost en timme.
Läser nyheter i lokaltidningen.
Blir förbannad.
Går till hunddagis.
Går jättefort för att hinna till ett försenat tåg.
Sitter nu på ett tåg utan el och internet.
Surfkvoten på tjänstetelefonen utan täckning är slut.
Surfkvoten på den andra telefonen tar slut i detta nu.
Är ensam i vagn 7 på regionaltåget.
Ska sitta och hålla käften.
Bristen på känsla av sammanhang är total. Börjar gärna om på steg 1. Den här morgonen ler solen mot mig och visar utan pardon upp mitt meningslösa sätt att leva.

Pengar gör oss dumma i huvudet

– Den viktigaste slutsatsen är att vi påverkas väldigt mycket av pengar, och mycket mer än vi tror, säger Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.
Han menar att pengar skapar en distans mellan människor, både fysiskt och mentalt. Han säger också att pengar sätter ett värde på människor, som sträcker sig längre än värdet på pengarna i sig.

Ibland kan 22 minuter vara väldigt innehållsrika. Som det här samtalet mellan Emmy Rasper och Micael Dahlén i P3:s program Psyket. När vi gör människovärdet ekonomiskt då tappar vi meningen med livet. Då slutar vi vara människor. Om vi någonsin ska klara av att bryta det här beteendet så måste vi bli medvetna om det. De här 22 minuterna kan vara en hjälp.

Människan är ett känsligt djur


Igår lyssnade jag på Lundströms bokradio i P1. Marie Lundström samtalade med Rafael Donner och jag blev så intresserad att jag kände att jag ville köpa hans bok. Det var något i hur han pratade. Något som fångade mig.

Jag tror inte att medeltida livegna drömde om att bli rika, för de bombarderades inte på samma sätt av berättelser om korkade miljonarvingar a’la Kardashian och Hilton, och övernattsmiljonärer a’la Zuckerberg, Brin, Page, Musk eller varför inte Abramovitj, de utsattes inte för framgångsberättelserna om invandrarkillen från slummen som hette Zlatan eller grannhusets Birgit som plötsligt vann på lotto, de tvingades inte lyssna på alla self-made millionaires som så frenetiskt försöker övertyga andra om att hela den där grejen med att bli rik inte var så svår. Dagens drömmare ser inte de tusentals konstnärerna och företagarna som drömde stort men som åstadkom väldigt lite, utan de ser endast framgången och rikedomen, och ju mer pengar målas upp som något var och en med ihärdigt arbete och en gnutta tur och talang kan införskaffa, desto mera och större kommer människor att våga drömma och desto mera kommer homo empathicus att ersättas av homo oeconomicus.

Så jag letade runt i Stockholm city efter boken och hittade den. Öppnade den på tåget tillbaka till Örebro och det slutade med att jag läste hela boken på resan. En fin känsla spred sig i kroppen. Jag känner igen tankarna, livshistorien och varifrån idéerna kommer. Jag har varit där, är där.

Framtidsvetare talar om ett kommande, kanske dystopiskt samhälle där information och kunskap är molnbaserat, där individens sinne endast är en myra, eller ett bi i en större, kollektiv koloni. Men, efter att ha försökt leva utan tid insåg jag att vi redan var där – jag insåg att vi är rädda för att bli något vi redan är. Den individuella tiden vittrade och försvann för länge sedan. Vi lever i en synkroniserad värld och arbetarbina surrar på i vår stora kupa: ingenting i vårt samhälle skulle fungera utan en gemensam kollektiv tidsuppfattning, hela vår infrastruktur vilar på grundstenen att den enes tid ska vara densamma som den andres. Mycket i världen är fortfarande i osynk, vi har inte ens ett gemensamt system för vägguttag eller för den delen vilken sida av vägen man ska köra på, med Greenwich Mean Time har en global räckvidd, och då man på kakaoplantagen i Ghana eller i kibbutzen i Israel tittar på klockan baserar den sig på samma system. Att säga att kristendomen är världens största religion är en sanning med modifikation, för det finns ingenting vi dyrkar lika kollektivt och fanatiskt som klockans tick och tack.

En överklasspojke från Finland. Jörn Donners son. Uppenbarligen har vi något gemensamt. Det är skönt att läsa, det känns som att hitta en tvillingsjäl på något sätt. Även om det som han skriver i sin essä knappast är några världsomvälvande saker.

Att det bara är människan som har en själ har med andra ord varit en väldigt behändig lögn. Lögner upprätthålls endast så länge de är nyttiga, och tack vare denna lögn har vi kunnat ödelägga och överbefolka vår planet till den grad att vår hämningslösa förstörelse nu hotar att ödelägga oss själva.

Jag har formulerat mig på andra sätt. Och i takt med att jag gräver djupare i Dark Ecology och mitt eget känsloliv så blir jag lite mer lugn, grundad och kanske till och med lite hoppfull. Rafael Donner avslutar sin bok så här. Det är fint.

Jag är inte en ö utan jag tror på människan: jag vill dela min känsla av tiden som går med någon annan, jag tror på kärleken, på livet efter mitt, på kontakten människor emellan och på känslornas språk – människans språk.
Där bygger jag min kyrka.