Predikan
5 oktober 2025
Den helige Mikaels dag
Livets kapell, Stiftsgården Stjärnholm
Gammaltestamentlig läsning
Daniel kapitel 10, vers 15-19
Medan han talade så till mig stod jag stum, med nerböjt ansikte.
Något som tycktes vara en människohand rörde då vid mina läppar. Jag öppnade munnen och sade till honom som stod där mitt emot mig: ”Herre, synen var så plågsam att jag inte har någon styrka kvar. Hur skulle jag, din ödmjuke tjänare, kunna tala med en sådan som du? Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.” Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. ”Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, ”allt skall gå väl. Var stark, var stark!” När han talade med mig blev jag frimodigare och sade: ”Tala, herre, nu har du styrkt mig.”
Epistel
Uppenbarelseboken kapitel 12, vers 7-12
Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”
Evangelium
Matteusevangeliet kapitel 18, vers 7-10
Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.
Predikan
På fredag ska jag begrava min pappa. Och som jag ångrar att jag lät hans rädsla för att störa och mitt lättstörda högmod stå mellan oss i nästan ett helt vuxenliv. Mitt vuxenliv. I tisdags somnade min hund, Vilda, in efter ett liv som blev tolv år och sju månader. Henne ska jag också begrava på fredag.
Det här är vår tid
Det här är vår huvudvärk
Så sjunger Lars Winnerbäck i de första raderna i sin sång Vår tid. För mig är det just nu en tid av sorg. Inte bara för att jag saknar min pappa eller för att jag inte förstår hur jag ska klara mig utan min hund, nej jag tycker att vår tid är rätt sorglig överhuvudtaget. Det händer för mycket dumt. Som att en ny religion hittas på i treenigheten mellan girig egoism, fanatisk nationalism och en kristendom utan Kristus. Religion där ledarna själva är gudar. Det sker i det stora landet i väst, i det stora landet i öst, och det sker i syd liksom i nord. Förblindade ledare och falska profeter puttar oss framför sig, mot krig som ingen vill ha.
Men eftersom alla krig måste sluta i fred så är det lika bra att vi går dit direkt, till freden alltså. Som Jesus gör. För människans krig mot sig själv kan aldrig vinnas och det är väldigt svårt att se hur idéer som sätter MIG FÖRST eller gör MITT LAND STÖRST kan kallas kristna. Jesus säger ju att det är de sista som ska bli först. Att de minsta ska bli störst.
Jag tror att han säger något liknande i dagens kärva bibelberättelse från Matteusevangeliet. Som kanske inte lika mycket handlar om vilka kroppsdelar vi ska göra oss av med som att den berättar för oss att ingen ska lura barnen. För det är det som är sammanhanget. Jesus har svarat på lärjungarnas fråga om vem som är störst i himmelriket genom att kalla till sig ett barn och säga att den som tar emot barnet också tar emot honom. Sedan säger han det där om att vi inte ska lura människor till fel vägar. Att vi inte ska låta synden leda oss. Kanske också att vi ska känna igen barnet som bor inne i oss själva? I versen som ligger precis innan vår text i dagens evangelium, finns ord om att den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
Det är obehagliga ord, men tydliga. Den kyrka som avfärdar Kristus och hyllar sig själv och just SITT folk, den kyrkan ställer sig i vägen för Gud, men den kyrka som ödmjukt följer Jesus kanske snarare öppnar vägen hem till Gud. I den kyrkan hjälper vi inte bara människor som kallar sig kristna, nej i den kyrkan hjälper vi ALLA eftersom VI kallar oss kristna. Jag tror att det här kan vara ett viktigt uppdrag som vi får av Jesus idag. Idag och alla dagar.
Kanske har vi hjälp av änglarna i striden för det goda? Änglarna har ju fått uppdraget att vaka över dig och mig och skydda oss alla. De ser vad vi håller på med och kan beröra oss och ge oss styrka i mötet med det svåra, precis som ängeln som möter Daniel i Gamla testamentet. Det finns många berättelser om änglar som sänds till människor i Bibeln. Nästan alltid säger änglarna: Var inte rädd. Eller: Frid vare med er. För änglarna vet det som Gud vet… att vi människor lätt blir både rädda och oroliga. Änglarna vet också att vi inte alltid gör så bra saker när vi är rädda eller oroliga. En av de änglarna gick bredvid mig i tolv år och sju månader. Hon drog ut mig ur öknen, fick mig att stanna upp och se saker klarare. Så att jag kunde byta riktning i livet. I tisdags lämnade hon mig och vände tillbaka till Gud. Då lämnade min hund Vildas sista andetag henne, mjukt och stilla. Jag var rädd när jag behövde fatta beslutet, men lugn och tacksam när hon blev fri.
Och jag var rädd när min pappa låg på IVA. Framför allt var jag rädd eftersom jag såg att han var rädd. Jag ville så gärna vara en ängel som kunde trösta och lindra och göra honom frisk. Men jag är bara en människa. Ett litet barn som vill säga till sin pappa att allt har blivit bra. Att jag blev en man, själv pappa, och förstår saker nu som jag inte förstod tidigare. När jag blev äldre och klokare så började jag att sakna min pappa. Men han var aldrig borta, det var jag som var det. Vi försonades. Men jag kommer alltid ångra att jag väntade så länge. För nu blev tiden när vi verkligen kunde mötas alldeles för kort. Den sista gången som vi fick ett längre samtal på tu man hand var i somras, när han hämtade mig här på Stjärnholm och skjutsade mig hem till Örebro. Då berättade han för första gången att han levt sina första år på ett barnhem här i närheten, i Nyköping, när han togs ifrån sin unga mamma i Värmland eftersom en familjs heder stod på spel. Människors rädsla ställde sig i vägen för Guds kärlek och så offrades min pappa och hans mamma. De fick aldrig leva tillsammans.
Men Guds kärlek hittade fram till pappa på olika sätt och jag är övertygad om att han hade änglar med sig. När pappas sista andetag blåste sig ut ur honom var jag nära. Min pappa, IVA-läkaren, dog själv på IVA. Och de änglar som vårdat honom i två veckor satt stilla och grät den natten, när andra änglar hämtade honom och bar honom hem. Och Lars Winnerbäck sjunger:
Här sliter syrrorna
Här vittnar vittnena
Det här är vår tid
Någon dag ska vi dö. Då är änglar med oss. Alla andra dagar ska vi leva. Jag tror att änglarna är med oss även då. När vi är tillsammans i församlingar, i konfagrupper, klasser och livets alla olika relationer. I tro och tillit är vi kanske alla kallade att hjälpa vilsna, rädda och oroliga människor att hitta vägen hem? Gud sänder sitt ljus och sin kärlek till oss på olika sätt. Jag skulle tro att Gud vill att kärleken som träffar oss ska färdas vidare genom oss till andra.
Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska andra.
Vi kommer att bäras ut ur ruinerna när drömmen dött. Vi kommer att få vila i en ängels armar och ängeln hoppas att vi ska hitta tröst där. Så sjunger Sara McLachlan i den fina sången ”Angel” som är ledmotiv i den finfina filmen ”Änglarnas stad”. Vi får tro att vi också får kämpa tillsammans med änglarna. Vi får göra det goda.
Och kanske är det något som Gud säger till oss, genom änglar, pappor och hundar. Mammor och syskon. Konfaledare och andra.
Du är inte ensam.
Vi är på väg hem och just nu så vandrar just vi tillsammans. På väg hem till någon som vill torka våra tårar och laga våra brustna hjärtan. Hem till någon som reser oss upp när vi faller och bär dem av oss som inte längre kan resas upp.
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små, säger Jesus.
Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.
Jesus ställer barnet i mitten och påminner oss om hur vi ska vara i gemenskap med varandra. Jesus drar ut barnet som bor i mitten av oss själva i ljuset. Jesus berättar om änglarna som kan komma till oss… om vi tror. För vi får tro och vi får berätta. Vi är inte ensamma. Vi har Gud, Jesus och Den Heliga Anden. Vi har änglarna. Vi har fått en hel Skapelse som håller oss vid liv. Vi har varandra. Och några av oss har till och med fått möjligheten att få möta hundarna.
Ja, en annan värld är möjlig. Och redan här och nu vill någon möta oss i ett litet, litet bröd och några droppar vin.
Nåden är här och det är hoppfullt. I änglars tid, och i vår tid.
Allt är som det ska bli.
