Fransiscus kommer att vara saknad

Följer begravningen av påve Fransciscus. Förstås ett stort spektakel, men samtidigt något innerligt. Pratade med min vän P igår och vi kände båda att det är viktigt att fortsätta bära Ordet i Fransiscus anda.

I sin vapensköld valde Fransiscus att skriva in ”miserando atque eligendo” från en predikan av den helige Beda, där han kommenterar Jesu kallelse av tullindrivaren Matteus (Matt 9:9): Jesus fortsatte därifrån, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: »Följ mig!« Och Matteus steg upp och följde honom.

Det handlar om den unge Jorge Mario Bergoglios ödmjukhet inför sin egen kallelse, alltså att identifiera sig med tullindrivaren, i utkanten. Mottot kan sägas betyda ungefär att han såg på honom med barmhärtighet och sade: Följ mig.

Begravningsmässan följs på plats av fler än 100 000 människor. Ett vackert litet brödunder i sig utspelas nu när fler än 4000 präster och biskopar delar ut nattvardens bröd på Petersplatsen till de många, många människorna från hela världen som är på plats.

 

Begravningens agenda är 87 sidor lång, mässan ungefär 2,5 timmar. Ett vackert spektakel. Ett avslut för en människas gärning och vandring på jorden. Förhoppningsvis inte ett avslut på det som Ordet ville göra genom Fransiscus. Men, det kanske är upp till oss som är kvar?

En tydlig tanke avslutar begravningen. Efter att inledningsvis ha handlat mycket om de olika världsledare som är på plats, eller om sedvanligt direktsändningspladder om vem som ska efterträda….så har den långa kortegen givit plats för lite mer värdighet, stillhet och tystnad. Applåderande människor längs vägen och nu tas kistan slutligen emot vid Santa Maria Maggiore där marginalens människor, de som vi vanligtvis kallar DOM ANDRA, som hemlösa, fångar, invandrare, tar emot kistan och lägger blommor på den.

Apostoliskt. Pastoralt. Mänskligt. Som ett litet evangelium på något vis.

Långfredag

Dagen börjar med en stark känsla i magen och tre låtar i huvudet. Lancelot som sjunger: ”Visa mig vägen, jag söker en famn, för jag är en medborgare av ingenstans”, Nina Rochelle som sjunger: ”Min själ söker uppehållstillstånd hos den som vågar vara fördomsfri en stund” och Håkan Hellström som sjunger ”Vad fick dig att tro att du var ensam? Jag följer dig utför, tillsammans i mörker.” Fin avskalad gudstjänst där jag fick predika. Sedan tog vi med en vän hem på lunch och satt i samtal hela eftermiddagen. Avslutade med en promenad på kyrkogården.

En fin långfredag.

Lägesrapport några veckor in i 2025

Tredagarstenta i systematisk teologi på magisternivå inlämnad, liksom PM om klassisk bok av klassisk teolog. Lägger fram kandidatuppsats imorgon. B-uppsats i exegetik om genus är klar. Om allt går som jag hoppas så är det efter den här veckan endast magisteruppsatsen och en kurs om Svenska kyrkans tro och liv som återstår för min magisterexamen i teologi. På måndag åker jag till Uppsala för att börja den pastoralteologiska  grundkursen på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Examen är inom räckhåll och ska förhoppsningsvis kunna tas vid årets slut.

Jobbar under våren 50 procent som kyrkvaktmästare hemma i Nikolai. Känns finfint. Har börjat tröttna på isoleringen i studierna. Dessutom är det viktigt lärande för framtida uppgifter, samtidigt som det är en viktigt uppgift att göra här och nu.

Livet rullar på. Barnen växer och möter sina utmaningar. Mina föräldrar blir äldre och möter sina. I mellanrummet mellan dem står jag och försöker förstå vad som händer i världen just nu. Det lilla jag förstår gör mig inte så hoppfull. Därför vandrar jag envist på mot examen. Mot den tjänst jag tror att det är meningen att jag ska utföra resten av mitt liv.

Om ett par dagar prästvigs min kompis Anna. Det blir fint att få vara med i Strängnäs domkyrka då.

Och jo, det börjar bli uppenbart att jag inte längre kan försvara min närvaro i tech-megalomanernas sociala medier. Kanske är bloggandet kanalen framöver. Tillbaka till ursprunget på något sätt.

Tankar om högmod och den yttersta tiden

Det är morgon. 6 november. Jag har sovit dåligt. Drömt om rösträkning. Någon timme efter frukostgröten står det allt mer klart. Kandidaten jag är rädd för vinner. Hans lojala följare vinner också majoriteten i senaten. Kyrie Eleison. Romarriket är tillbaka. Upplysningens liberala imperium har fallit. För många år sedan, men det är nu det börjar märkas på allvar. Det snurrar för mig. Hur kan jag lära om? Ställa om?

Jag går till kommande söndags evangelietext om den yttersta tiden för att hitta någon slags hoppfull känsla. I texten säger Jesus att vi ska se upp. För många kommer att uppträda i Jesus namn och säga att de är Messias. Många av oss kommer att bli bedragna. Stridslarm och krigsrykten ska höras, men Jesus säger att vi inte ska vara rädda. Det är sånt som måste hända. Folk reser sig mot folk, nation mot nation. Svält och jordbävningar väntar. Han säger att detta är början på vändningen. Vi är många som ska utlämnas och plågas för att vi tror. Vi ska hatas av många för att vi pratar om kärlek, precis som Jesus. Falska profeter ska ta plats och många av oss kommer att bli bedragna.

“Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.”

Det går liksom ännu en kollektiv suck igenom mina flöden i sociala medier. En suck som jag känner igen från 2016. Från när #metoo slog över i det rakt motsatta. Från när drömmen om omställningen ännu en gång krossades. Vi som är woke, PK och allmänt omanliga står där med brustna drömmar och förväntningar som inte uppfylldes den här gången heller. Dansen runt guldkalven blir allt mer intensiv och allt fler är så bländade att de börjar att skylla på varandra. Folk reser sig mot folk. Men, vi skulle kunna sluta att dansa. Stanna upp och se oss omkring. Andas in och andas ut. Kanske höra den där rösten som ekar genom Skapelsen och säger:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

För nu kommer många känslor och tankar. Någon är rädd för det eskatologiska, alltså själva tanken på slutet. Någon annan menar att inget egentligen betyder något alls utan att tillvaron är ett tillfälligheternas spel. En tredje känner sig bortvald, inte medbjuden bland de utvalda. Och flera hundra gånger i Bibeln säger Gud och Jesus de där orden: Var inte rädd.

Ingen är bortvald.

Kan vi hjälpa varandra här och nu? Kan vi se varandra i ögonen och fatta varandras händer? Kan vi känna varandras värme? Kanske ligger texten om den yttersta tiden helt rätt. Livet vi får är kort. Vi påverkas nästan alltid av saker vi inte kan kontrollera, på olika sätt. Döden är livsvillkoret och en dag ska också jag ge upp andan. Eller, en dag ska anden lämna också min kropp och komma hem. Kanske ligger det viktigaste Jesus säger i den här evangelietexten i den trettonde versen, när Jesus säger att vi ska hålla ut? Jag vill tro det. Jag har alltid levt i den yttersta tiden. Mitt liv är kort. Sökandet efter förståelse för varför jag ens finns har varit långt.

Det är en melankolisk dag. Än en gång visar sig fallet i all sin glans. I guldkalvens bländande sken. Högmodet rider mig och jag vill bittert skrika ut till alla som sagt i fyra års tid att “han kommer aldrig att komma tillbaka” att DET GÖR HAN VISST! ÖPPNA ÖGONEN! Men, jag inser att det är samma krafter som drar i mig som i honom, högmodets krafter.

Högmodets krafter.

Håll ut. säger Jesus. Var inte rädd. Någon annan säger att det måste bli sämre innan det blir bättre. Strax efter klockan åtta på morgonen postar ärkebiskop Martin en bön på Facebook. En bön för det amerikanska folket och om sammanhållning, eftertanke och besinning. Om fred och samförstånd. Ärkebiskopens bön leder till kommande söndags text från Psaltaren 39. Där finns något. Ett litet hopp. Så jag formulerar en bön utifrån den texten.

Gud, hjälp mig försonas med insikten om att jag ska dö
och hur få mina tillmätta dagar är.
En handfull dagar är allt du ger mig,
för dig är min livstid ett intet.
Bara en vindfläkt är människan,
som en skuggbild vandrar jag omkring.
Bara en vindfläkt är skatterna jag samlar,
och jag vet inte vems de en gång ska bli.
Gud, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
Och ditt löfte om att allt är som det ska bli.
För oss alla som lever i din Skapelse.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Så att jag inte ställer mig i vägen för dig.
Så att jag tacksamt tar emot de andetag du blåser in mig.
Så att jag låter din kärlek strömma genom mig.

Amen.

Ingen av oss är bortvald. Marken bär oss fortfarande. Håll ut. Gå ut och möt någons blick. Var inte rädd.

Du är sedd och kan se andra.
Du är bekräftad och kan bekräfta andra.
Du är älskad och kan älska andra.

Allt är som det ska bli.

En bild av ett samhälle

En mild man rör sig i huset. Han lyfter på kepsen och säger hej när vi möts. Vi har hälsat och pratat om hundar. På morgonen ringer han på vår dörr. Är du redo frågar han?

Det hörs på hans språk att han kommit långt bortifrån. Hans ärende? Han ska lösa upp saker. Saker som stelnat och täppt igen. Lager på lager av gammalt som nu står i vägen. Jag säger att vi har förberett oss enligt skriften vi fick. Så han börjar sitt erfarna värv. Metodiskt och lugnt går han igenom helheten. Tar sig in, löser upp och gör rent. När han är klar lämnar han skrivna ord. Små milda förmaningar. Han lyfter på kepsen och säger tack. Sedan går han till nästa dörr.

Det är stamspolning av avloppen i bostadsrättsföreningen och jag tänker att det är som en bild av något hela vårt samhälle skulle må bra av. Mildhet, tacksamhet och vatten som spolar rent. Små vänliga men viktiga förmaningar, för att så gott det går förhindra att helheten blir förstockad.

Totaltacksamhet

Tre veckors praktik är över. Jag har fått lära genom att göra. Genom att samtala. Genom att betrakta. Genom att känna. Har mött en handledare som är en förebild och nu en vän. En medvandrare på vägen hem.

Kallelsen är inte galenskap. Tvärtom. Det är något av det sannaste jag upplevt och därför finns det inga alternativ. Fjärde året på universitetet börjar imorgon. Men just ikväll är just känslan av tacksamhet förlamande på ett bra sätt.

Det är många människor som på olika sätt gjort de här veckorna möjliga. Ingen av dem är en slump. Amen.

Omtumlad och omsluten

På förmiddagen idag kom det ett telefonsamtal. Som förändrar vardagen. Så idag har jag varit omtumlad och omsluten. På bra sätt. Marken bär.

Grekisk muntlig examen avklarad

Idag blev jag godkänt. Det är något av det svåraste jag tagit mig an. Det är något av de svåraste jag klarat. Att lära mig hantera biblisk grekiska. Tacksamheten är stor. Liksom lättnaden.