Kategori: Att vara pappa

Det är så väldigt rätt. Men samtidigt har allt blivit så fel. Eller åtminstone inte som jag föreställt mig. Hanna har börjat flytta hemifrån. Tillsammans med Albert ska hon leva i en tvåa i Brickebacken. Jag är väldigt glad för hennes skull. Hon har varit redo ett tag. Kanske inte ekonomiskt, men på alla andra sätt. Nu är det dags. Det är bra.
Men, vi har inte bott tillsammans på ett halvår och jag känner mig inte redo. Avslutet blev så hårt. Skoningslöst. Ikväll sitter jag hos min bror i Solna och känner att jag slog sönder allt. Därför blev inte den här fasen i livet som den kunde ha blivit. Eller som jag trodde. Men, jag vet att allt kommer att bli bra och att det är hennes tur att leva nu. Som hon vill. På sina villkor.
Jag kommer alltid att se till att jag har plats för henne när hon behöver. Och jag kommer alltid finnas för henne om hon behöver mig. Och jag kommer att acceptera att det blev som att det blev. Eftersom det är bättre så.
Men oj vad känslorna spökar runt inne i mitt bröst nu. När hon flyttar.

Den här bilden betyder jättemycket för mig. Det är Hanna som tagit den. Ella är i förgrunden och där bak går jag, mannen de kallar pappa. Vi är på Tylösand och det är sommar. En av de första dagarna på en semester för ganska länge sedan. Mitt under några av de värsta åren i mitt liv, men jag minns att jag mådde bra där på stranden. Eftersom jag för första gången på länge skulle få vara nära mina barn, utan massor av vardagsstress och hittepå i vägen.
Nu är det lördagkväll. Det har just blivit april och året är 2016. Hanna ska fylla tjugo och Ella ska bli tolv. Om tre månader. För lika lång tid sedan, men åt andra hållet, så berättade jag för Camilla, kvinnan barnen kallar mamma, att jag vill skiljas. Tre månader alltså. Tre månader av sorg, förtvivlan, jobbiga tankar och omgångar av kaos. Under de flesta dagarna den här tiden har jag inte kunnat vara närvarande i deras vardag. Jag valde att flytta ut hit till det fritidshus vi äger i Läppe. Jag gjorde det eftersom vi gick runt i tystnad och försökte vara så orimligt hänsynstagande mot varandra i den sårade verklighet jag tagit oss till. Så för att göra det lättare för alla att andas så klev jag ut ur vårt hem på Hamnplan.
Jag tror att det gjorde några saker lättare. Men, det gjorde också några saker svårare. Framför allt för mitt eget hjärta. Jag har suttit här ensam i mörkret under februari och mars. Timmar av ensamhet, i exil. Funderat på hur barnen mår, hur de ska tänka och känna kring mig och allt som händer just nu. Vi har setts under korta stunder inne i stan, men inte haft något umgänge som liknar det vi hade innan kaoset började. Jag har helt enkelt inte känt att jag funnits nära mina barn i en tid när jag känner att de borde haft tillgång till mig. Och den tanken har inte varit särskilt bra här i mörkret, i ensamheten.
För en vecka sedan kom de hit. De hängde med mig en hel kväll och en förmiddag. Vi pratade och allt var som vanligt. På ett bra sätt. De är som vanligt fina mot varandra, och jag vet att de i varandra har en styrka som bara två tvillingar som föddes samma dag, men med åtta års mellanrum, kan ha. Ett urstarkt systerskap. Det gör mig alldeles lycklig. Jag vet att de alltid kommer att ha det där bandet. Känner det starkt.
Jag har förklarat för dem att de får fråga mig vad de vill om separationen och allt som hänt. Om och om igen. Men, de rycker mest på axlarna och lovar att fråga om det är något. Den reaktionen har gjort mig osäker. Känner de inget? Är det bara mig de inte pratar med? Hur är det egentligen med dem? Såna tankar kan jag fastna i. Särskilt i långa sömnlösa stunder i ett fritidshus långt borta.
Men igår hände något. Ella, Camilla och jag var hos kuratorn och barnpsykologen på barnkliniken vi gått hos en längre tid för att prata om diabetes och föräldraskapet. Nu i separationen är kuratorn ett fint stöd. Jag tog upp de där funderingarna och kuratorn gjorde en blixtsnabb skiss på sin whiteboard. En skiss som förklarade hur de flesta barn tänker kring relationen mellan föräldrarna under en skilsmässa. Att det finns två band mellan Camilla och mig i den här situationen:
Kärleksrelationen som är bruten
Föräldrarelationen
Kärleksrelationen, förklarade kuratorn, är inte livsviktig för barnen. Föräldrarelationen däremot betyder allt. Det som gör barn osäkra och rädda i en separation är när föräldrarna inte klarar av att ha en fungerande relation som föräldrar. Klarar vi det? Ja. Jag vet att Camilla alltid kommer att vara en fantastisk mamma, och jag tror hon vet att hon kan lita på mig, pappan, också. När vi slipper kompromissa om våra alla olikheter och olika sätt att göra saker så kommer båda att växa som föräldrar. Det känner jag.
Om en månad är jag tillbaka i stan. I en ny bostad. Då börjar nästa del av livet. När jag ska bygga mitt eget liv. Flickorna som kallar mig pappa kommer vara viktigast i det livet. Och jag kommer att finnas där för dem och de kommer att finnas för mig. Så jag är övertygad om att det kommer bli något bra av oss alla. För jag tror, när vi går igenom tiden, att allt det bästa inte hänt än.