En natt över havet. Lämnade hemmahamnen i Kiel. Vaknade i Göteborg. Det är kallt, grått och blåsigt. Allt är som vanligt, men ändå inte. Jag sitter på Starbucks och väntar på ett tåg. Mitt emot mig pågår en anställningsintervju. Jag lyssnar på Owe Wikström som läser sin egen bok ”Ikonen i fickan”. Ibland går dialogen från mannen som ska anställa och kvinnan som verkar vilja bli anställd igenom mina lurar. De möts inte. Pratar förbi varandra. Ingen av dem lyssnar, båda har för mycket att säga och är för ointresserade av att höra vad den andra säger. Men, jag tror inte att de märker det.
Om några timmar är jag i Örebro igen. Ska hämta en hund. Handla. Äta middag med flickorna som kallar mig pappa. Längtar efter dem.
Klev av spårvagnen några hållplatser för tidigt. För att passera några platser där det finns fina fotspår av Någon, mig och livet som aldrig riktigt fanns. Som aldrig fick chansen. Tar med mig de fina känslorna som olika minnen från de här fotspåren framkallar. På något sätt börjar en annan framtid nu.
Jag ska någonstans
Pratar med barnen. Flickorna som kallar mig pappa. De är hundra mil norrut. Har inte hört deras röster på länge. Jag blir glad av det. Det ska gå lite mer tid, sedan reser jag de där hundra milen norrut igen. Vi längtar efter varandra. Så jag måste åka. Vi behöver varandra.
Men, hjärtat börjar slå lite fortare igen så snart vårt samtal är avslutat. Det skaver och ett litet stråk av panik passerar. Vad är det jag åker till? Varför? Vad kommer att hända när jag kommer fram? Det är så mycket jag måste göra annorlunda. Och det är så mycket jag vill ska vara annorlunda när jag kommer fram. Men, det mesta kommer inte att ha förändrats.
Jag ska andas. Försöka hitta andra vägar, samtidigt som omgivningen kommer att bjuda på ungefär samma saker. Och den här gången är inte bara mitt förhållningssätt till den där omgivningen som måste förändras. Jag måste byta omgivningen. Eller åtminstone sluta vara i sammanhang där stress, aggressivitet och kamp präglar relationerna. Där jag inte vill vara, inte passar in eller inte är välkommen.
En röst inne i mig säger: Åk inte. Du är hemma här. Bland människor som bryr sig om dig. Vid havet. Bland ekarna och bokarna, fälten och det fria synfältet.
Jag kan inte lita på något som inte hänt än. Det är en av de stora utmaningarna. Men, det är flickorna jag just pratade med som är själva anledningen. Till att jag behöver göra den där resan. Det är det behovet, hos både dem och mig, som måste vara utgångspunkten nu. De där eviga banden.
Kärleken? Den också. Jag hoppas och vill tro på den. Behöver den. Men, jag har ingen aning om hur den ska få plats. Det finns fortfarande krafter som försöker kväva den. Inifrån och utifrån. Och den har blivit ganska sargad nu. Det bandet gick av. Nu måste det vävas ett nytt.
Ont i magen
Får ett meddelande från Infomentor. För andra dagen i rad larmas jag om att mitt barn har olovlig frånvaro. Nej, hon är sjuk. För tredje dagen på en vecka har hon så ont i magen att hon inte kan gå till skolan. Och det är är ju något vi försökt förstå och utreda under en längre tid.
Så här sitter jag i myllret vid Södertörns högskola med tusen frågor i huvudet:
Ska hon få sin första mens? Har de senaste turbulenta 18 månaderna i hennes liv vänt henne upp och ned (hon har gått från att vara centrum i en familj med fyra, till att vara perifer i tre olika hushåll och dessutom sett sin älskade storasyster flytta hemifrån – ergo ensamhet)? Är det något fysiologiskt fel i hennes kropp? Gör diabetesen något med henne? Är hon laktosintolerant? Gluten? Trivs hon inte i skolan? Är hon utsatt för något? Kanske är hon också högkänslig? Har hon ett skadligt beteende på nätet?
Det är inte så lätt att reda i detta. Jag försöker göra allt jag kan – utan att stressa eller pressa – för att vara närvarande och göra det tydligt för henne att hon kan prata med mig om allt. Jag försöker att visa det genom att själv vara väldigt öppen med hur jag mår just nu och varför jag mår som jag gör. Utan att lägga över någon börda på henne.
Men, jag får inte några svar. Hon har bara ont i magen. Och det gör att jag får lite mer ont i min.
Dags att kliva av?
Får ett SMS. Från ett skolsystem. Mitt lilla barn har visst ”ogiltig frånvaro”. Kontaktar hennes mamma. Det visar sig att lilla barnet ligger hemma med magont. Och att hon är sjukanmäld, så jag kan ändra statusen till ”giltig frånvaro”.
Det här magontet. Vi har utrett det tidigare och inte hittat några fysiologiska orsaker. Jag pratar med andra vuxna. Vi landar ofta i att släta över det hela med att hon är tretton och att det händer mycket i kroppen. Men, jag vill inte acceptera det. Det är inte rimligt att hon ska ha det så.
Jag vill ta reda på varifrån magontet kommer. Försöker prata med henne om det. Misstänker att hon är lika känslig som jag. Och att hon heller aldrig riktigt får slappna av.
Vi passar inte in. Och jag börjar bli ruskigt trött på att hela tiden försöka få oss att göra det. Hela den här grejen med att spela roller och försöka vara funktionell i en dysfunktionell omgivning känns så genomruttet värdelös att jag snart tar mitt barn och rymmer.
God morgon, en ny vecka börjar.
Det måste sluta nu
Jag körde över mitt barn på morgonen. Något fanns i henne på morgonen. Något som finns där ibland och gör henne liten, grå och gör att hon får ont i magen. Jag borde ha frågat henne hur det känns, var det gör ont och om hon tror något om varför det känns så. Och jag borde ha lyssnat på svaren.
Istället höjde jag rösten, anklagade henne för att vara lat och trött. Tvingade henne till skolan.
Det här har hänt förut. Många gånger. Men, just den här morgonen har jag själv vaknat på gränsen. Ännu en natt med för dålig sömn. Kanske för att jag gick och lade mig med ett hål i magen efter ett dåligt telefonsamtal. Kanske på grund av alla saker som händer. Alla känslor som kaosar i bröstet.
Jag orkar inte ha det så här längre. Det måste sluta nu. Hjälp.
God morgon med diabetes
Idag börjar mitt lilla barn högstadiet. Lite pirrig och förväntansfull. Det präglade vår kväll och vår morgon. Fokuserat och fint. Skönt att få vara närvarande i sådana här ögonblick.
Nu på morgonen gick hon och jag till diabetesmottagningen för kontroll. Med ungefär samma resultat som de senaste gångerna. Dåliga (höga värden) och för dålig blodsockerkontroll. Den hårda sanningen: Hennes kropp tar stryk och kommer att börja gå sönder när hon är någonstans mellan 25 och 30 år gammal.
Jag och diabetessköterskan pratar milt med henne om detta. Som vanligt. Vi pratar tydligare om konsekvenserna, men det är svårt. Balansgången mellan det hårda och farliga, och att peppa och inspirera är väldigt svår. Jag inser att det inte går längre. Att jag i mitt föräldraskap inte orkar göra det som krävs. Trots alla tusentals timmar av kontroll, tjat, akuta utryckningar och oro så får vi inte till det. Det krävs något nytt.
Hjälp. Det krävs hjälp från någon annan.
Det handlar inte om mig eller min känsla av att inte räcka till. Hon och jag har inte råd med det. Det krävs en förändring. Nu. Det spelar inte någon roll att jag vill sätta mig på en parkbänk och bara gråta för att jag inte räcker till. Trots att den här förbannade sjukdomen redan präglar så mycket mer av mitt föräldraskap och vår relation än jag vill. Att jag får tillbaka känslan av att jag borde sagt upp mig för elva år sedan och fokuserat all min tid, energi och kunskap på att hjälpa mina barn att hantera sin diabetes. Att jag går sönder av att veta att det inte går, och att det troligen inte skulle vara så bra ändå.
Vi skiljs åt. Jag ger henne en kram. Berättar att jag älskar henne och att jag hoppas att första skoldagen blir bra. Säger att det blir fint att ses ikväll igen och jag kommer att vara nyfiken på hur det var i skolan. Sen går jag till kontoret. Med en kropp där känslorna löper amok.
Försöker ställa om. Öppnar Excel. Gör något helt oviktigt.
När jag måste älska hysterin
Jag har svårt för hysteri. Den gör mig trött. Så när jag står där och liksom skyddar/bevakar mitt barn när hon ska se sina stora idoler för första gången blir jag väldigt trött. Hundratals unga människor runt om mig är liksom lätt övertända och det gör mig trött. Är ju liksom lite på tå eftersom mitt barn har svimmat i liknande situationer tidigare. Vi har stått länge och är lite matta i kroppen.
Men, att få känna det hon känner. Jag älskar det. Så jag måste älska hysterin.
Tröttman
Har sovit längre än på flera månader. Ändå är tröttman total. Pank i staden jag inte vill vara i när jag är ledig. Dessutom oledig. Jobbar för fullt under de två sista semesterveckorna. När jag borde göra något fint tillsammans med Ella.
Jag måste kliva framåt nu. Sluta leva så här.
Nån slags sammanfattning
En människa växer upp utan att bekräftas. Med föräldrar som är fast i sig själva. Människan lever utan att synas. Människan får ett stort tomrum inuti. Människan växer upp och försöker fylla det där tomrummet, men utan att förstå hur. Människan blir vuxen. Träffar en annan människa. Blir förälder. Får ny mening. Försöker leva baklänges och ge sina egna barn ett liv utan det där tomrummet. Men, de barnen får en sjukdom. Som gör att människans känslor trycks tillbaka. Barnen blir något att hantera. Rutiner, checklistor och måsten. Människan backar in i sitt tomrum igen. Men det blir bara större. Människans partner lever också i mörker, destruktivt. Så människan kämpar på. Försöker förtvivlat göra rätt. I varje enskild situation. Ständig krisberedskap, men inget människan gör förändrar något. Det går inte att släcka bränder med brandspruta när hela världen brinner och nya eldhärdar flammar upp hela tiden. Människan tappar orken. Livslusten försvinner.
Sen händer något. Människan inser att livet håller på att ta slut. Efter ett halvt liv i ett tillstånd där all bekräftelse uppnåtts genom att finnas till hands för andra människor inser människan att det inte fungerar. Någon viskar något i människans öra som förändrar allt. Människan tar ett djupt andetag och hoppar.
Människan träffar Någon. Den stora, stora kärleken. Den som inte fanns. Eller bara fanns i sagorna. Det öppnas nya dörrar ut ur det där tomrummet, men det öppnas också andra dörrar, som leder djupare in i det tomma. För Någon är också en människa. Med sin historia.
Så där står människan. Full av känslor. Och nu måste människan gå framåt, med följande vetskap:
Ett barn som växer upp i en miljö där det inte visas känslor upplever ett trauma. Det traumat skapar ett stort tomrum inne i barnet. Ett tomrum som växer i takt med att barnet växer upp. Om barnet inte lyckas fylla det tomrummet och bearbeta sitt trauma så kommer barnet växa upp och bli en människa som för samma trauma vidare till sina egna barn. För en vuxen människa som lever i ett tomrum har svårt att vara känslomässigt närvarande… till och med tillsammans med de människor som älskar människan allra mest, barnen.
Jag måste sluta försöka göra allt rätt hela tiden.
Jag måste hitta sätt att leva mer, och i närhet till de jag älskar.
Jag måste hantera mitt trauma.
Jag måste försöka fylla upp mitt tomrum.
Och även om det redan är försent, så måste jag försöka hitta ett sätt att hjälpa mina barn att inte fortsätta i samma fotspår. Generation efter generation går längs samma stig. Det är dags att försöka hitta en ny riktning. Trots att det är svårt att fokusera när ALLT snurrar allt snabbare hela tiden.
Ett år
Det har gått ett år nu. Sedan jag flyttade ut från ett liv. Kanske är det symptomatiskt att det är turbulens runt mig just nu? För nu skakar det och gungar rejält. På så många sätt. Ikväll tänker jag på hur ont det gjorde för ett år sedan. Ikväll gör det lite extra ont eftersom jag saknar mitt stora barn. Några månader efter att jag flyttade så gjorde hon det också. Och vi fick aldrig göra något avslut. Allt blev så konstigt.
Det här året som gått. Det har satt spår i mig. Ungefär så här:
