Jag åkte ut till Ingarö ikväll för att kolla när Hanna och Stuvsta spelade cup. Laget dominerade hårt och vanna alla sina matcher klart, men i finalen blev det lite frossa och motståndarna lyckas få in en boll när det bara är tjugo sekunder kvar. Så det blir silver och ledsna miner. Men, det var inte någon tvekan om att Stuvsta var kvällens lag.
Skärgården är för övrigt Sveriges mest överprisade glesbygd. Mörkt, kallt, glest och svindyrt. Fint, men överprisat.
Kommando Welander
Hanna sitter och tittar på MTV. Det går något knasigt program som heter My Super Sweet Sixteen. Plötsligt får jag mord i mina tankar.
För det första är det galet slöseri med allt. Främst resurser. För det andra blir jag avundsjuk.
Otillräcklig
Jag är snart trettioåtta år. Kreativ, lojal och tämligen kompetent. Engagerad och empatisk. Jag känner mig just nu mer otillräcklig än någonsin. På jobbet räcker jag inte till. Hur jag än försöker kommer jag aldrig ikapp min egna mål. Hemma känner jag att mina barn knappast har någon större glädje av mig, annat än som försörjare. Min livskamrat och fjäril-i-magen-orsakare Camilla får knappast alls längre uppleva några uppskattande ord eller kärleksfulla infall.
Jag har aldrig ifrågasatt mig själv och mitt liv hårdare än nu. Det är dåligt.
Ovärdigt
Tre korta reflektioner:
Bara svenska får talas på två fritidsgårdar i Rosengård
Känns rätt ovärdigt att någon tror sig göra världen bättre genom att förbjuda att andra språk än svenska får talas. Känns som att det strider mot grundlagen också.
En vuxen svensk kvinna måste be regeringen om lov för att få gifta sig
Det ryktas stenhårt om att en ganska känd svensk kvinna måste be regeringen om lov senare idag för att få gifta sig. Känns ganska ovärdigt. Monarkin är iofs helt ovärdig.
Vackert vinterväder, PS3 och jobbstress
Det är en strålande vacker vinterdag. Snön lyser vit och himlen är blå. Hanna har sportlov men sitter hemma i soffan och spelar tevespel medan jag är på jobbet och tokstressar. Minst sagt ovärdigt. Det var inte det här livet jag tänkte mig när jag höll i Hanna för första gången en varm junidag 1996.
Två kloka små flickor
När jag sitter och väntar på att Ella och hennes bästis ska klä på sig så att vi kan lämna dagis och åka hem njuter av den oerhörda mängd av spännande intryck de delar med varandra och mig. Här är tre guldkorn jag måste dela med mig av:
1. Ella om husdjuren i min brors hushåll i östernärke:
De har fem katter, fyra matsvin, tre älgar och har haft två hunder, men det har dom inte längre.
2. Ella om var min bror bor egentligen:
Det är jättelångt till över bron där dom bor.
3. Bästisen om vem som är på hennes ryggsäck:
Det är tant Trosa!
På första punkten menar nog Ella marsvin. Jag är inte riktigt klar över det där med älgarna, men det reder sig nog. Sen har hon rätt att i det är ganska långt till ÖREBRO där de bor. Slutligen är jag övertygad om att det är TÖRNROSA och inte tant Trosa som är på den rosa ryggan.
De här två kloka tjejerna är sköna att lyssna på, och nu ska jag försöka laga mat till dem.
En fullmatad helg i hundraåttio
Avslutade arbetsveckan med en glad akututrycking till Stockholmsmässan på sena fredageftermiddagen. Där tog Huddinges gymnasieskolor storslam när Stockholms bästa Unga Företagare utsågs. Sen hem för att skriva en text om detta och behandla bilder. Sömn följde och när klockan ringde på lördagmorgonen gjorde vi oss i ordning för att resa hem till Närke. Där väntade ett dygn hemma hos min storebror tillsammans med alla bröder och båda våra föräldrar, plus sambos, hustrur och barn. En fantastisk trevlig samling med många skratt och mycket kärlek. Jag tycker verkligen om oss alla.
Efter en kort natt var det dags att styra bilen hem igen. Genom ett insnöat och dåligt snöröjt Mälardalen slirade vi oss fram och kom hem precis lagom till dess att det var dags för mig att klä på mig jobbet igen, den här gången som matchsponsor när Huddinges elitserielag i innebandy spelade sista seriematchen på hemmaplan. Hanna och jag utsåg matchens bästa spelare i bägge lag. Huddinge förlorade matchen, mot Rönnby från Västerås, men har fortfarande goda chanser att nå slutspelet.
Väl hemma gjorde Camilla och jag ett ryck med snöskottning av blöt och tung nysnö. Det har säkert kommit tjugo centimeter idag, och fortfarande vräker snön ned. Sportlovet börjar imorgon, men varken Camilla eller jag brukar kunna ta ledigt den här veckan, så snön känns mest onödig.
Nu väntar en ny fullspäckad vecka, men jag känner mer hopp än på länge. Jag tror det håller på att ljusna på flera fronter.
Allt blir fel
Alldeles nyss skällde jag ut Hanna på telefon, av helt fel anledning. Nu känner jag mig som en idiot. Jag vill stänga av. Lämna in mig till supporten och säg att jag behöver ett helt gäng med uppgraderingar. Eller skaffa en ny.
Hostar igen
Ett steg framåt, två tillbaka. Nu på morgonen har Ella hostat rejält igen. Det innebär att jag måste jaga läkare för intyg igen. Annars kan vi inte fortsätta vara hemma med henne.
Bättre, sakta men säkert
Hostan är på väg ut ur Ellas lungor. Sakta men säkert. Vi har sovit hela natten och hela morgonen och hela förmiddagen. Bara små rester av hostan finns kvar. Om vi lyckats få styrfart på blodsockret idag ser det ut som att hon snart är tillbaka i stridbart skick. Vilket känns oerhört skönt.
Antibiotikan biter
Antibiotikan biter. Ella har blivit piggare. Nu blir det lättare att ta kontroll på blodsockret. Hoppas jag. Hittills idag har det rusat högre än högt.