Jag är snart trettioåtta år. Kreativ, lojal och tämligen kompetent. Engagerad och empatisk. Jag känner mig just nu mer otillräcklig än någonsin. På jobbet räcker jag inte till. Hur jag än försöker kommer jag aldrig ikapp min egna mål. Hemma känner jag att mina barn knappast har någon större glädje av mig, annat än som försörjare. Min livskamrat och fjäril-i-magen-orsakare Camilla får knappast alls längre uppleva några uppskattande ord eller kärleksfulla infall.
Jag har aldrig ifrågasatt mig själv och mitt liv hårdare än nu. Det är dåligt.
Ovärdigt
Tre korta reflektioner:
Bara svenska får talas på två fritidsgårdar i Rosengård
Känns rätt ovärdigt att någon tror sig göra världen bättre genom att förbjuda att andra språk än svenska får talas. Känns som att det strider mot grundlagen också.
En vuxen svensk kvinna måste be regeringen om lov för att få gifta sig
Det ryktas stenhårt om att en ganska känd svensk kvinna måste be regeringen om lov senare idag för att få gifta sig. Känns ganska ovärdigt. Monarkin är iofs helt ovärdig.
Vackert vinterväder, PS3 och jobbstress
Det är en strålande vacker vinterdag. Snön lyser vit och himlen är blå. Hanna har sportlov men sitter hemma i soffan och spelar tevespel medan jag är på jobbet och tokstressar. Minst sagt ovärdigt. Det var inte det här livet jag tänkte mig när jag höll i Hanna för första gången en varm junidag 1996.
Två kloka små flickor
När jag sitter och väntar på att Ella och hennes bästis ska klä på sig så att vi kan lämna dagis och åka hem njuter av den oerhörda mängd av spännande intryck de delar med varandra och mig. Här är tre guldkorn jag måste dela med mig av:
1. Ella om husdjuren i min brors hushåll i östernärke:
De har fem katter, fyra matsvin, tre älgar och har haft två hunder, men det har dom inte längre.
2. Ella om var min bror bor egentligen:
Det är jättelångt till över bron där dom bor.
3. Bästisen om vem som är på hennes ryggsäck:
Det är tant Trosa!
På första punkten menar nog Ella marsvin. Jag är inte riktigt klar över det där med älgarna, men det reder sig nog. Sen har hon rätt att i det är ganska långt till ÖREBRO där de bor. Slutligen är jag övertygad om att det är TÖRNROSA och inte tant Trosa som är på den rosa ryggan.
De här två kloka tjejerna är sköna att lyssna på, och nu ska jag försöka laga mat till dem.
En fullmatad helg i hundraåttio
Avslutade arbetsveckan med en glad akututrycking till Stockholmsmässan på sena fredageftermiddagen. Där tog Huddinges gymnasieskolor storslam när Stockholms bästa Unga Företagare utsågs. Sen hem för att skriva en text om detta och behandla bilder. Sömn följde och när klockan ringde på lördagmorgonen gjorde vi oss i ordning för att resa hem till Närke. Där väntade ett dygn hemma hos min storebror tillsammans med alla bröder och båda våra föräldrar, plus sambos, hustrur och barn. En fantastisk trevlig samling med många skratt och mycket kärlek. Jag tycker verkligen om oss alla.
Efter en kort natt var det dags att styra bilen hem igen. Genom ett insnöat och dåligt snöröjt Mälardalen slirade vi oss fram och kom hem precis lagom till dess att det var dags för mig att klä på mig jobbet igen, den här gången som matchsponsor när Huddinges elitserielag i innebandy spelade sista seriematchen på hemmaplan. Hanna och jag utsåg matchens bästa spelare i bägge lag. Huddinge förlorade matchen, mot Rönnby från Västerås, men har fortfarande goda chanser att nå slutspelet.
Väl hemma gjorde Camilla och jag ett ryck med snöskottning av blöt och tung nysnö. Det har säkert kommit tjugo centimeter idag, och fortfarande vräker snön ned. Sportlovet börjar imorgon, men varken Camilla eller jag brukar kunna ta ledigt den här veckan, så snön känns mest onödig.
Nu väntar en ny fullspäckad vecka, men jag känner mer hopp än på länge. Jag tror det håller på att ljusna på flera fronter.
Allt blir fel
Alldeles nyss skällde jag ut Hanna på telefon, av helt fel anledning. Nu känner jag mig som en idiot. Jag vill stänga av. Lämna in mig till supporten och säg att jag behöver ett helt gäng med uppgraderingar. Eller skaffa en ny.
Hostar igen
Ett steg framåt, två tillbaka. Nu på morgonen har Ella hostat rejält igen. Det innebär att jag måste jaga läkare för intyg igen. Annars kan vi inte fortsätta vara hemma med henne.
Bättre, sakta men säkert
Hostan är på väg ut ur Ellas lungor. Sakta men säkert. Vi har sovit hela natten och hela morgonen och hela förmiddagen. Bara små rester av hostan finns kvar. Om vi lyckats få styrfart på blodsockret idag ser det ut som att hon snart är tillbaka i stridbart skick. Vilket känns oerhört skönt.
Antibiotikan biter
Antibiotikan biter. Ella har blivit piggare. Nu blir det lättare att ta kontroll på blodsockret. Hoppas jag. Hittills idag har det rusat högre än högt.
Mitt lilla barn
Ella ligger och sover vid min sida. Vi slåss mot hostan och tröttheten. Försöker ta oss ur den nedåtgående spiralen av dålig aptit som fyller kroppen med syror. Vi ligger länge på morgonen. Noterar i periferin hur Camilla och Hanna tar sig upp och iväg till jobb och skola. Somnar om. Jag, som de senaste veckorna gått upp alldeles för hårt i jobbet, känner mig lycklig, ledsen, osäker och stark på samma gång. Nu ska jag göra det jag rimligen borde vara bäst på, ta hand om mitt lilla barn.
Nu väntar ett besök på Apoteket. Kanske också på Coop för att hitta saker hon vill äta.
Antibiotika, men B88 väntar?
Vårdcentraler och jag går inte ihop. Dels för att jag går dit med dålig inställning från början, dels för att sjukvårdens första försvarslinje ofelbart falerar i försvaret av mina barn. Ella har fått en tid 15:20. En tokstressad läkare springer in i lokalerna 15:50. Andfådd tar han emot oss och försöker lyssna på Ellas lungor. Sedan beställer han sänka, halsodling och urinprov. Vi fixar labbet och sätter oss för att vänta. En timme senare konstaterar han att Ellas sänka är hög, men att streptokockprovet är negativt. Med tanke på hennes diabetes skriver han ut Amimox, men uppmanar mig att åka till barnakuten om hon inte blivit bättre inom två dagar.
Diagnosen är fortfarande oklar. Jag tror på lunginflammation. Tror också att vi sitter på barnakuten eller B88 inom fyrtioåtta timmar eftersom Ellas blodsocker är svårt att kontrollera just nu och hennes aptit är obefintlig. Vi gjorde den här resan julen 2007 och det känns som att vi kommer göra den igen. Min mage säger det, och den brukar aldrig ha fel.
Det kanske till och med är önsketänkande, eftersom jag vet att de tar bra hand om Ella på B88. Att specialisterna alltid kommer kunna ta hand om mina barn på det sätt som deras diabetes kräver. Det sätt som Vårdcentralen inte klarar av, vilket jag innerst inne har förståelse för.