Kategori: Att vara pappa

Har just läst igenom ett pressmeddelande från Socialstyrelsen som handlar om nya nationella riktlinjer för diabetesvården. Har också läst igenom sammanfattningen av dessa preliminära riktlinjer. Språkligt var det en ganska torftig upplevelse. Byråkratsvenska möter medicinsvenska. Riktlinjerna är säkert bra, diabetesvården behöver liksom övrig sjukvård hela tiden utvecklas. Men jag tycker det är lite lustigt att ordet barn inte alls förekommer trots att antalet barn som diagnositiseras med typ 1-diabetes fördubblats i Sverige de senaste tjugo åren.
Jag är förstås oerhört färgad av min egen situation som pappa till två flickor med denna diagnos. Men, under de år som vi levt det livet har jag noterat att en majoritet av de nyheter som kommer ut i allmänna nyhetsmedier och tar upp diabetes handlar om diabetes typ-2. Inte så konstigt med tanke på att den också ökar.
Men något säger mig att de som lobbar för denna diagnos får mycket större utrymme i det offentliga rummet och i de intresseföreningar som driver diabetesfrågor. Anledningen är enkel. De är vuxna och kan tala i egen sak. Barnen är små, och ingen lyssnar på dem. Det är upp till oss föräldrar att driva den frågan.
Nu fick jag lust att skriva boken om hur det är att leva med diabetes som förälder. Igen. Om jag någonsin får någon att finansiera den lovar jag att den inte kommer vara skriven på byråkratsvenska. Eller medicinlingo.

En kollega och jag hade ett intressant samtal om stress. Han hade sett ett program på Kunskapskanalen där de bland annat menade att föräldrar till svårt sjuka/handikappade barn åldrades mycket snabbare än andra föräldrar, som ett resultat av stress och dess påverkan på kroppen.
Det fick mig att tänka på mitt eget liv utifrån det perspektivet. Jag älskar mina barn mer än något annat. Är beredd att göra vad som helst för att se till att de får de bästa förutsättningar de kan för att leva goda liv på sina egna villkor. Och mina barn ger mig kärlek och energi tillbaka. Varje dag.
Men, sedan snart sju år tillbaka bär jag också på den här ständiga oron. Befinner mig i ständig jour. Redo att rycka ut för att möta upp på akuten eller kasta mig till skola, dagis, en träning eller någon kompis för att häva ett svimningsanfall eller något annat akut tillstånd. Sedan Hanna fick sin diagnos har jag inte slappnat av hundraprocentigt en enda minut. Trots att jag aldrig behövt göra den där akuta utryckningen.
Det är inget att gnälla över. Så här är det bara. Men det är faktiskt en ganska bra anledning till att jag känner mig trött, pank, utbränd, blåst och slut ibland. Det är förstås bara en av flera anledningar, men också den bästa. För det spelar ingen som helst roll vad jag gör eller inte. Mina barns blodsocker, syrakoncentration och kärlflöden kan jag inte påverka.
Så därför är detta det enda som stressar mig på djupet. Mer än jag vill erkänna. Men, missförstå mig inte, jag skulle inte tveka en sekund på att bli pappa till en tredje flicka född 16 juni. Med eller utan diabetes. Barnen är de som gör mitt liv. Som fyller det med innehåll. Den här korta texten är mest mitt sätt att säga till mig sjäv att jag nog får lära mig att acceptera den här förbannade oroskänslan och vad den för med sig.
Eftersom den har kommit för att stanna.