Det är en overkligt vacker vinterdag i södra Stockholm. Jag sitter hemma och jobbar eftersom Ella är hostig idag. Hon låter som en hund och jag skriver protokoll, gör ett julkort och svarar på offerter. Saker börja lösa ut sig. De senaste veckornas tokstress är över. Jag är ikapp. Ett bra samtal med min fantastiska chef fick mig att förstå att jag faktiskt bidrar med bra saker även om jag själv inte förstår/tycker/ser det alla gånger. En jobbig period med omorganisation på jobbet är över och den tråkiga känslan av att jag kommer förlora några fantastiska människor i min vardag går nu över i att jag ser fram emot att möta dem på andra sätt framöver.
Jag känner mig overkligt närvarande idag. Här och nu är mixen bra. Överallt där jag rör mig finns fantastiska, kreativa och kunniga människor. Och nästa år kommer jag vidga cirklarna när jag går ned i lönearbetstid till 75 procent för att en vecka varje månad utveckla mitt eget företagande som fotograf hos fantastiska Jenny och Birgitta, två av Sveriges allra skönaste designers i en lokal vid Hägersten/Telefonplan.
Så nu känns det bra att ta med Ella ut i den krispiga kylan för att hämta paket från Tyskland, äta lunch, köpa gokaffe på världens bästa Mi Piace, hämta upp färg till våra golvlister och bländas av den fulländade decembersolen.
Storstadsbarn
OK, jag har närt ett storstadsbarn vid min barm. Idag när lilla barnet och jag åkte till kontoret för att slutföra arbetet med en VP för 2010 och äta hos köttclownen gick vi förbi Nyboda hembygds- och skolmuseum. Det är en röd liten torpliknande byggnad som ligger inklämd mellan betongen runt kommunhuset. Lilla barnet tittar fascinerat på huset och utbrister: VILKET KONSTIGT LITET RÖTT HUS!
Sen upprepar hon detta och ställer frågor om det konstiga huset hela vägen till köttclownen. Mitt lilla storstadsbarn.
Tar ett andetag i december
November slutade i kaos, panik och stress. December har börjat med något högre luft och försutsättningarna för att andas blev bättre. Ella har börjat äta och dricka igen och har fått tillbaka sin energi. Det gör mig gladare och mer stabil. Tillsammans ska vi snart ta en tur till mitt jobb för att jag måste göra klart ett litet korrektur. Men, vi har redan hunnit ta emot hantverkarkillarna som ska rädda vårt vardagsrum och pratat med dagis om julledigheten. Och jag ska fixa en bild och svara på några frågor till en blogg som uppmärksammar 365bilder.se.
Men, det bästa av det bästa. Jag har sovit en hel natt.
Om jag bara kunde…
Om jag bara kunde… så skulle jag se till att Ella började äta igen och återhämtade sig snabbare. Så skulle jag se till att hon som jag ser varje dag på jobbet inte hade blivit påkörd av en bil förra veckan. Så skulle jag se till att hon som jag inte ser så ofta men som jag tycker så jäkla mycket om och som lades under kirurgens kniv idag blir bra direkt efter. Så skulle jag se till att kollegorna jag var med och avtackade idag inte försvann från min vardag.
Men, jag kan inte. Så jag känner mig som ett litet barn som bara vill lägga sig på golvet och sparka, slå och skrika.
Mitt opp i och slut
Jag kör fort just nu. Tre stora åtaganden ska betas av fredag, lördag och söndag. Alla roliga. Men också energikrävande. Så jag hinner inte prata så mycket med själv just nu. Därför låter jag Stefan Sundström sammanfatta hela grejen genom Allan Edwalls låt om livet. Den lilla bäcken:
De två sista verserna är finfina.
Jag samlar tid som musen samlar skulor.
Till livets byggnad samlar jag på år.
Ty allting stort och starkt är byggt av smulor.
Och sanningen av ångrad lögn består.
I munnens valv jag känner orden klinga
som återskall av allt som sagts förut.
Min tro är klen och klokenskapen ringa
och allt är början, mitt oppi och slut.
Aktuell status
Nej. Nej. Nej. Jag förstår inte. Min hjärna är för liten och för full. Jag är en dator som blivit för gammal. Det händer för mycket och för snabbt. Och nu tar jag ett djupt andetag och går och lagar middag till en uuuutsvulten tonåring och två hoppspralliga femåringar. Jag är alldeles varm i huvudet.
Att prata med hemma
Skype är grejen.
Hon har kommit igång
Här hoppar in hon för första bytet i dagens match mot Tumba. Någon minut senare sätter hon 1-0 till Huddinge med en backhand. Hanna har kommit igång nu. Idag gjorde hon nog sin bästa match för säsongen. Många byten och helt slut efter matchen. Men, hon tog i hela tiden idag. Jag är stolt som en tupp.
Lediga lördagen
Dagen börjar med ett försök att sova ut. Vaknar lite lätt öm i kroppen efter att ha sovit på kanten av sängen eftersom Ella kommit och puttat ut mig nån gång under natten. Skjutsar sedan familjen till Vårbyhallen där Hanna ska spela match. Medan hon och laget värmer upp sticker jag en snabbis till MediaMarkt vid Heron City för att köpa en iTTL-förlängningssladd som jag behöver till blixten eftersom jag ska fotografera ett brudpar i gråmörkret senare på eftermiddagen. Well, Huddinge vinner matchen med 8-2. Ella och jag missar andra perioden eftersom hon är för rastlös för att titta. Vi tar en promenad i Vårby Gård och hämtar upp de andra efter matchen. Sedan hem, plocka ihop fotoprylar, snabbduscha och sen åker Hanna och jag till Stadshuset för att vara bröllopsfotograf och assistent. Kommer hem ganska trött. Camilla och Hanna åker och hämtar mat. Nu ryggläge.
11:33 en onsdag
Lilla prinsessan tar sin dos utan att gnälla. För att visa de andra barnen hur man gör.