En femdagars turné är slut. Gotland. Mora. Sista dagen började på ett spelarhotell och slutade i en hoppborg utanför ett burgarhak i utkanten av Uppsala. Nu handlar allt om att samla ihop huvudet till ännu en tokintensiv arbetsvecka.
Stopp ett tag
Jag vill bara berätta att mitt stora barn är en grym anfallare i ett grymt innebandylag. Säsongen slutade idag. Med en tredjeplats i en stor cup i Mora. Grymt!
Innebandyhelg i Mora
Ela, Camilla och jag är här och supportar Hanna och hennes lag. Vi bor på ett hotell. De på ett annat. Mora har varit stängt, regnigt, kallt och förstamajstängt. Ganska ogästvänligt. Men, vi har tagit oss vidare från gruppspelet och idag skiner solen från en klarblå himmel. Varmt och skönt är det.
Semifinalen väntar.
Gotland-Mora
Lämnar ön strax efter lunch. Kliver in hemma fyra timmar senare och äter en snabb och minimalistisk måltid, byter väska och sätter mig i bilen tillsammans med Ella och Camilla för att åka de dryga fyra timmarna upp till Mora och Starlet Cup. Innebandy och vårsol den här helgen.
Noterar att det finns minst lika många amerikanska bilar som människor i trakterna mellan Sala och Avesta.
Pappa och sorgen
När jag hör min pappa vara ledsen blir jag förtvivlad. Så har det alltid varit. Och kommer alltid vara, förstår jag nu. Samtidigt som jag inser vad mina egna barn kanske känner lite för ofta. Jag saknar min pappa. Eller kanske snarare att vara liten. När pappa gjorde alla rätt hela tiden. När han var den där stålmannen, idolen, stora famnen och allt det där som jag själv också var för några år sedan för mitt stora barn och borde vara nu för mitt lilla.
Ett dödläge måste nog brytas snart. Mitt liv i moment 22. Får nog prata med min pappa om saken.
Lördag i staden
När Camilla och Hanna skulle träffa kompisar från diabeteslägret i Turkiet tänkte jag passa på att göra något jag alltid vill, men aldrig gör. Så jag tog Ella i handen och gick till Kulturhuset. Planen var Rum för barn och fika. Det visade sig vara tokfullt på Rum för barn och de olika fikaplatserna, så det blev Tokyo Stories i blixtsnabbt tempo och sen en resa till Dieselverkstaden i Nacka istället. Där blev det gofika. Sen kryssade vi runt lite och kikade på ouppnåeliga bostäder.
Om jag nånsin når någon av de där ouppnåeliga bostäderna ska jag hänga på Kulturhuset mycket oftare.
Tolv timmar i bil
08:45 lämnar vi Alby bakom oss. Då har resan börjat på riktigt. Det är grått, fuktkallt och regnigt. Sverige visar sig från sin mest färglösa sida. E4 genom Sörmland är som vanligt sömnig. Först när vi kommer till Vättern börjar det kännas som att det händer något. Halva Sveriges största sjö ligger fortfarande under is konstaterar Hanna och jag innan vi tar dagens lunch hos Köttclownen i Jönköping. Sen väntar Sveriges kanske tråkigaste motorväg, den oändliga sträckan E4 tar igenom Småland. Bara tallar och spikraka mil. Hela tiden. Men till sist dyker Skåne upp som en tröst och när E6 tar vid i Helsingborg börjar till och med molnen lätta en liten aning och regnet slutar falla konstant. Tankar i Rosengård och tar sedan bron över sundet och fortsätter de fyra filerna västerut från Köpenhamn. När vi kommer över Stora Bält känns det som att världen börjar. Kort paus och sen står vi på. Strax före tyska gränsen skingras molnen och solen visar sig en stund, för att gå ned lagom till vi parkerar bilen i Suchsdorf, Kiel. Tolv timmar. Från snö och is till försiktigt grönt och knoppar på tolv timmar.
Wir sind zurück.
Mår bra en timme
Idag gjorde Ella premiär på planen. Tillsammans med bästisen Wilma provade hon innebandy en timme. Åtta små tjejer bekantade sig med boll, klubba och sina fötter för första gången i just den kombinationen. Hanna, Camilla och jag satt bredvid och tittade. Sötare innebandy har jag aldrig sett. Maken till skönspel, alla på bollen, hålla reda på vad som händer samtidigt som var och en verkade ha väldigt mycket att berätta för ledare Palle samtidigt som de vinkade ivrigt till föräldrarna på sidan… jag ville börja gråta av ömhet, glädje och stolthet.
Men satt stolt kvar och mådde bara bra en timme. När den var över berättade Palle att det skulle bli två prova på-gånger till så att alla tjejer kunde fundera på om de vill börja spela innebandy. Ella sa, högt och med stoltstark röst, att hon minsann ville börja nu.
Fina lilla barn.
Fick inte publicera
Jag fick inte publicera den tyckte spelaren i fråga. Men, jag tänkte berätta att hon varit grym i tre matcher den här helgen och visat framfötterna. Ett mål (snygg styrning) och bra tryck framåt. Nu har hon blåsor under fötterna och är trött. Pappan har inga blåsor och är stolt.
Klart jag måste ha en bild till den korta rapporten. Här besvikelsen efter en missad chans.
Sol, skidor, stora barnet och jag
Hur skönt var det att lämna hemmet för första gången på mer än en vecka för att göra något annat än att handla? Jätteskönt. Minst sagt. Solen sken varmt och skönt på mitt ansikte och jag njöt av att stå uppe på toppen och blicka ut över södra Stockholm. Dessutom stolt som en tupp över att stora barnet åker skidor som om hon aldrig gjort annat.
Hon tycker vi ska bli en skidfamilj. Samtidigt som hon, liksom jag, dömde ut alla skidpappor direkt. Den som bär skidkläder där under- och överdel bär samma färg ligger riktigt dåligt till. Den som dessutom åker nedför pisten på åttiotals-slalom-manér får rött kort.
Vi såg ett par sådana. Alfahannar som fastnade för tjugofem år sedan.
En bra dag.