Även nästa år vill jag vara en förebild för mina döttrar. Alltså tänker jag:
1. Inte klaga på min egen vikt
2. Inte klaga på min egen kropp i övrigt
3. Inte klaga på hur jag ser ut på morgonen
4. Inte klaga på hur jag ser ut på dagen
5. Inte klaga på hur jag ser ut på kvällen
6. Inte måla färg i ansiktet för att se naturlig ut och behaga andra med min dockhy
7. Inte använda kläder som klämmer åt min kropp så att det gör ont
8. Inte puta med munnen så att jag ser ut som en anka på bild
9. Inte lägga ut statusuppdateringar om hur många kilo jag går ner vikt
10. Inte träningshetsa i mina statusuppdageringar
11. Inte leva livet efter hur jag tror att andra vill att jag ska göra
Eller för att vända på det hela och argumentera för vad jag gillar och tänker göra istället – jag tänker fortsätta behandla livet som mina barn. Lite naivt, barnsligt och levande. Genom att lära mig bra saker. Istället för trams. Försöka må lite bättre, och leva lite mer.
En god jul blev det
Sova ut. Äta grötfrukost. Hänga i morgonrock. Ta det lugnt. Äta julmat med fint sällskap av Pappa, Bror, Filip och Olivia. Kolla Kalle, tomta och öppna klappar. En god jul blev det. För mig, och jag tror också att det blev det för Camilla, Ella och Hanna. Katten Zoe fortsätter göra vår jul lite bättre med sin sköna närvaro. Imorgon fortsätter den. Vi har tid. Fint.
En kvällspromenad när allt liksom känns fint
Det är två dagar före julafton. Har gjort julgodis och gjort några sista inköp. Jag går till stationen för att möta en balettakademistudent som ska fira jul hemma i Örebro, men innan han gör det ska han sälja en recyclad julklapp till mig. Passerar Järntorget. Människor åker skridsko, stora och lätta snöflingor dalar sakta sakta ned genom det vita ljuset mot marken. Snart ska jag vända hem till en lägenhet där barnen sitter och myser med den inneboende katten och hon som kallar mig sin man och jag ska öppna SVT Play och titta på På Spåret och Tack för musiken från igår som vi missade när vi åt julbord med fina vänner.
Just nu känns allt fint. En bra känsla.
En julkonsert med Rytmus
Jag har varit på julkonsert på Kulturhuset i Örebro. Det var Rytmus som arrangerade och deras elever hade tillsammans med sina fantastiska lärare satt ihop en nästan tre timmar lång show som fick mig att rysa mest hela tiden. Rösterna, musikaliteten, talangen. Live på scen är de här 16-17-åringarna helt makalösa. Många känns redan färdiga i sitt uttryck.
Ibland sjunger de så vackert att det gör ont att lyssna. Och mest av allt är jag så stolt och tacksam över att mitt stora barn är en av dem. Att hon går på den här fantastiska skolan med de här fina lärarna och stimuleras i sin kreativitet.
Det är nästan så att jag måste nypa mig i armen. Tack mångfalden. Tack Rytmus. Tack Anna, Blomman, Daniel, Monica, Jonas, Philip, Simon och alla andra.
Ni gör något väldigt fint.
När livet är ett skavsår
I minst åtta år, kanske fjorton, har morgonstunden varit direkt dålig för mitt humör. Jag klarar inte riktigt av att vara mig själv, livskamrat och pappa samtidigt under det trauma som är vardagsmorgon i vårt hem. En av oss är tokstressad och irrar runt med något jagat i blicken hela morgonen. Barnen pendlar mellan likgiltiga och divigt trötta. Och så jag. Som försöker göra saker jag inte kan. Var glad och snäll och förstående innan jag ätit, samtidigt som jag försöker trycka bort mitt egna magont och illamående. Innan jag fortsätter truga, tjata, locka, peppa, tjata lite mer, tappa humöret, skälla lite och gå iväg mot skolan i sällskap av ett barn.
Varje morgon.
Den här morgonen känner jag mig helt slut. Så nu lägger jag mig rygg och läser en artikel där en chef för skolan i en kommun i närheten i lokaltidningen använder sig av samma retorik som Sverigedemokraterna när det gäller det politiskt korrekta.
Livet. Ibland känns det som ett skavsår.
Fyrtioettårig tonåring
Hej. Jag heter Fredrik. Jag är en fyrtioettårig tonåring som just nu sitter och blir rörd till tårar av typiska tonårspekoral som ”Hurt” av Christina Aguillera, ”My all” av Mariah Carey och ”Skin” av Sixx:AM. Känner mig drabbad av den där obehagliga insikten att tiden går och inget är evigt. Som barndomen, lycka eller något annat fint.
Dags att gå spela FIFA 13 med mitt stora barn.
Saker som händer i december
Söndag. Den första i advent. Tio minusgrader och blå himmel. Först tände vi ett rött ljus till frukost, sen gick vi till Järntorget för att äntligen prova isen med skridskor. Eller Ella testade med skridskor, vi andra med skor. Hanna halkade. Två gånger. Sen karvade Ella ut ett E i ett litet isblock som Camilla råkade tappa på vägen mot Stallbacken. Där trängdes vi på julmarknad innan vi gick in på länsmuseet där Ella fick julpyssla medan Hanna väntade tålmodigt. Sen hann jag förbi kontoret och kolla städläget. Lite skräpmat på det och avslutning med lerfigursskapande tillsammans med båda barn.
Första advent. Tack.
Åka bil och lyssna på något klokt
Idag lyssnade jag klart på Momo. Precis innan jag kom fram till Huddinge läste Vanna Rosenberg de sista raderna i sin fantastiska inläsning. När den trötta och förkylda sköldpaddan drar sig tillbaka och låter de fyra sista bokstäverna lysa upp svagt på skölden.
”Slut.”
Momo är inte bara en barnbok, utan något mycket större. En barnbok som vuxna bör återkomma till. Det är nog den viktigaste bok jag läst. Och lyssnat på. Jag är lite skakad, upprörd, berörd och tröstad efter den här nästan tio timmarna. Så mycket klokhet. Så mycket samtid. Klokare tankar om tid och hur vi/jag använder den har jag nog aldrig tagit del av tidigare. Michael Ende har skrivit något mycket viktigt här. Men, de flesta som läst den verkar ha glömt vad han har att säga. Lyssna eller läs. Kom ihåg.
Kanske är en annan tid möjlig.
En annan tid och en helt annan bok betade jag av på vägen hem. Jonas Hassen Khemiris febriga ”Jag ringer mina bröder” uppläst av Hamadi Khemiri. Betydligt kortare, men ändå omskakande. Bra. Vände lite ut och in på andra tankar. Världen förändras och jag förstår allt mer hur mycket tid jag behöver för att läsa och lyssna på såna här klokheter.
Jag har läst böckerna om Sandvargen för båda mina döttrar. För Hanna läste jag alla Narnia-böckerna (Camilla läser dem för Ella). Vi har läst om bröderna Lejonhjärta och Mio. Nu vill jag läsa om Momo för Ella.
Här och nu.
På botten är det fastare under fötterna
Var hos kuratorn idag. Pratade lite mer. Lyssnade. Har kommit till en slags fast punkt. Nått botten på något sätt och här är det lite fastare under fötterna. Jag står här och inser att jag känner mig helt ensam. Det vill jag inte göra längre.
Det här livet som bygger på att jag klarar allt själv måste bli något annat. Men, jag har ingen aning om hur.
Golden Retriever ooooooh oh
Idag åkte vi söderut. Till Motala. Där hälsade vi på Birgitta och Roul som har Kennel Delawere. Vi träffade också tre stora hanhundar och tre lite mindre honor. Mest träffade vi Doris. Hon är nämligen den som är tänkt att bli mamma till valpen som vi tänkt utöka vår familj med i april. Vi var nog alla rätt nöjda med att träffa Doris och de andra. Skönt snack med erfarna hundmänniskor. Fina lugna hundar.
På vägen lyssnade vi lite på den här låten med miss Li.
Nu är frågan om vi vill ha en hane eller en tik? Vi lutar åt tik. De där hanarna var väldans stora och ståtliga. Tikarna kändes mer som vi. Tips och tankar tas emot med glädje.
Uppdatering 21 november: På kvällen kommer ett SMS med beskedet att Doris löper. Planerad parning första veckan i december. Vi får anledning att återkomma i ärendet.