Det är två dagar före julafton. Har gjort julgodis och gjort några sista inköp. Jag går till stationen för att möta en balettakademistudent som ska fira jul hemma i Örebro, men innan han gör det ska han sälja en recyclad julklapp till mig. Passerar Järntorget. Människor åker skridsko, stora och lätta snöflingor dalar sakta sakta ned genom det vita ljuset mot marken. Snart ska jag vända hem till en lägenhet där barnen sitter och myser med den inneboende katten och hon som kallar mig sin man och jag ska öppna SVT Play och titta på På Spåret och Tack för musiken från igår som vi missade när vi åt julbord med fina vänner.
Just nu känns allt fint. En bra känsla.
En julkonsert med Rytmus
Jag har varit på julkonsert på Kulturhuset i Örebro. Det var Rytmus som arrangerade och deras elever hade tillsammans med sina fantastiska lärare satt ihop en nästan tre timmar lång show som fick mig att rysa mest hela tiden. Rösterna, musikaliteten, talangen. Live på scen är de här 16-17-åringarna helt makalösa. Många känns redan färdiga i sitt uttryck.
Ibland sjunger de så vackert att det gör ont att lyssna. Och mest av allt är jag så stolt och tacksam över att mitt stora barn är en av dem. Att hon går på den här fantastiska skolan med de här fina lärarna och stimuleras i sin kreativitet.
Det är nästan så att jag måste nypa mig i armen. Tack mångfalden. Tack Rytmus. Tack Anna, Blomman, Daniel, Monica, Jonas, Philip, Simon och alla andra.
Ni gör något väldigt fint.
När livet är ett skavsår
I minst åtta år, kanske fjorton, har morgonstunden varit direkt dålig för mitt humör. Jag klarar inte riktigt av att vara mig själv, livskamrat och pappa samtidigt under det trauma som är vardagsmorgon i vårt hem. En av oss är tokstressad och irrar runt med något jagat i blicken hela morgonen. Barnen pendlar mellan likgiltiga och divigt trötta. Och så jag. Som försöker göra saker jag inte kan. Var glad och snäll och förstående innan jag ätit, samtidigt som jag försöker trycka bort mitt egna magont och illamående. Innan jag fortsätter truga, tjata, locka, peppa, tjata lite mer, tappa humöret, skälla lite och gå iväg mot skolan i sällskap av ett barn.
Varje morgon.
Den här morgonen känner jag mig helt slut. Så nu lägger jag mig rygg och läser en artikel där en chef för skolan i en kommun i närheten i lokaltidningen använder sig av samma retorik som Sverigedemokraterna när det gäller det politiskt korrekta.
Livet. Ibland känns det som ett skavsår.
Fyrtioettårig tonåring
Hej. Jag heter Fredrik. Jag är en fyrtioettårig tonåring som just nu sitter och blir rörd till tårar av typiska tonårspekoral som ”Hurt” av Christina Aguillera, ”My all” av Mariah Carey och ”Skin” av Sixx:AM. Känner mig drabbad av den där obehagliga insikten att tiden går och inget är evigt. Som barndomen, lycka eller något annat fint.
Dags att gå spela FIFA 13 med mitt stora barn.
Saker som händer i december
Söndag. Den första i advent. Tio minusgrader och blå himmel. Först tände vi ett rött ljus till frukost, sen gick vi till Järntorget för att äntligen prova isen med skridskor. Eller Ella testade med skridskor, vi andra med skor. Hanna halkade. Två gånger. Sen karvade Ella ut ett E i ett litet isblock som Camilla råkade tappa på vägen mot Stallbacken. Där trängdes vi på julmarknad innan vi gick in på länsmuseet där Ella fick julpyssla medan Hanna väntade tålmodigt. Sen hann jag förbi kontoret och kolla städläget. Lite skräpmat på det och avslutning med lerfigursskapande tillsammans med båda barn.
Första advent. Tack.
Åka bil och lyssna på något klokt
Idag lyssnade jag klart på Momo. Precis innan jag kom fram till Huddinge läste Vanna Rosenberg de sista raderna i sin fantastiska inläsning. När den trötta och förkylda sköldpaddan drar sig tillbaka och låter de fyra sista bokstäverna lysa upp svagt på skölden.
”Slut.”
Momo är inte bara en barnbok, utan något mycket större. En barnbok som vuxna bör återkomma till. Det är nog den viktigaste bok jag läst. Och lyssnat på. Jag är lite skakad, upprörd, berörd och tröstad efter den här nästan tio timmarna. Så mycket klokhet. Så mycket samtid. Klokare tankar om tid och hur vi/jag använder den har jag nog aldrig tagit del av tidigare. Michael Ende har skrivit något mycket viktigt här. Men, de flesta som läst den verkar ha glömt vad han har att säga. Lyssna eller läs. Kom ihåg.
Kanske är en annan tid möjlig.
En annan tid och en helt annan bok betade jag av på vägen hem. Jonas Hassen Khemiris febriga ”Jag ringer mina bröder” uppläst av Hamadi Khemiri. Betydligt kortare, men ändå omskakande. Bra. Vände lite ut och in på andra tankar. Världen förändras och jag förstår allt mer hur mycket tid jag behöver för att läsa och lyssna på såna här klokheter.
Jag har läst böckerna om Sandvargen för båda mina döttrar. För Hanna läste jag alla Narnia-böckerna (Camilla läser dem för Ella). Vi har läst om bröderna Lejonhjärta och Mio. Nu vill jag läsa om Momo för Ella.
Här och nu.
På botten är det fastare under fötterna
Var hos kuratorn idag. Pratade lite mer. Lyssnade. Har kommit till en slags fast punkt. Nått botten på något sätt och här är det lite fastare under fötterna. Jag står här och inser att jag känner mig helt ensam. Det vill jag inte göra längre.
Det här livet som bygger på att jag klarar allt själv måste bli något annat. Men, jag har ingen aning om hur.
Golden Retriever ooooooh oh
Idag åkte vi söderut. Till Motala. Där hälsade vi på Birgitta och Roul som har Kennel Delawere. Vi träffade också tre stora hanhundar och tre lite mindre honor. Mest träffade vi Doris. Hon är nämligen den som är tänkt att bli mamma till valpen som vi tänkt utöka vår familj med i april. Vi var nog alla rätt nöjda med att träffa Doris och de andra. Skönt snack med erfarna hundmänniskor. Fina lugna hundar.
På vägen lyssnade vi lite på den här låten med miss Li.
Nu är frågan om vi vill ha en hane eller en tik? Vi lutar åt tik. De där hanarna var väldans stora och ståtliga. Tikarna kändes mer som vi. Tips och tankar tas emot med glädje.
Uppdatering 21 november: På kvällen kommer ett SMS med beskedet att Doris löper. Planerad parning första veckan i december. Vi får anledning att återkomma i ärendet.
Gör bara saker du gillar
Det är en av de bästa och viktigaste sammanfattningar jag sett. Om världen bestod av människor som gjorde saker de vill göra istället för saker de tjänar pengar på, då skulle vi kanske leva i hållbar utveckling istället.
Det är så enkelt. Liv handlar om lust. Varför lär vi inte våra barn och unga det? Alla borde säga så här. Titta på den här korta filmen. Det finns inte ett enda hållbar argument för att alla lärare och föräldrar skulle säga samma sak till barn och ungdomar. Hela tiden.
Life ain’t no rehearsal.
Att prata om det här med diabetes
Det finns en kurator på Universitetssjukhuset i Örebro. Som jag har fått chansen att prata med. Hon heter Caisa Lindström och har forskat på det här med psykisk ohälsa hos föräldrar till barn med kroniska sjukdomar (främst diabetes). Hon lyssnar på mig. Hjälper mig att tänka lite.
För det är dags att erkänna det igen. Jag mår inte alls bra. Jag fixar inte allt det här det för med sig. Samtidigt har jag byggt mycket av mitt liv på att klara mig själv. Och det här är för stort. För svårt. Energin tar slut med jämna mellanrum. Då är det fint att få hjålp av någon kunnig. Som lyssnar och hjälper.
Jag hoppas att det ska lära mig att be om hjälp oftare. Jag hoppas också att det ska hjälpa mig att göra den där boken jag velat göra i ett par år nu. Berättelsen om hur livet förändras när barnen får diabetes. Reportaget där jag och andra mammor och pappor berättar. Kombinerat med forskningen som visar samma sak. Och forskningen som visar hur det går för våra barn.
14 november är det idag. Året är 2012. Snart har diabetes varit en del av mitt liv i nio år. Mitt stora barn var sju när hon fick sin diagnos i början av december 2003. Ella hann bli två år, innan hon fick sin diagnos hösten 2006. De är mina hårdaste hjältar, men de är mitt jobb också. Ett jobb som aldrig blir klart.
Men, framför allt är de mina barn. De finaste och härligaste flickor jag kan tänka mig. Jag tycker de förtjänar något bättre än det jag kan erbjuda. Vill sluta jobba så hårt för att deras blodsocker ska vara bra. Sluta ha ångest över att jag är en dålig pappa. Eftersom all energi jag lägger på att fundera hur jag kan göra saker bättre gör att jag inte orkar vara det som barnen behöver mest.
En pappa som lyssnar och finns och tröstar och bara älskar liksom.