Idag var jag och barnen i Kungsträdgården. Körsbärsträdens blomning lockade inte bara oss. Tusentals människor besöker platsen den här dagarna och i strålande väder samlades lyckliga människor under det rosa taket. Det händer bra saker med människor under körsbärsträden. Lätt värt en resa till Stockholm.
Men, jag börjar mer och mer komma till insikt med att det är på landet jag mår bäst. I morse när Vilda och jag tog vår morgonpromenad ned till sjön låg dimman ganska tät och gjorde omgivningen vit. Speglingarna och det dämpade ljudet (och ljuset) skapade en tät och lugn stämning. Som att vara inbäddad. När jag kom tillbaka nu ikväll speglade sig en fantastisk solnedgång i Hjälmarens vattenspegel.
Kontrasten från trängseln, larmet, liktriktningen, tiggarna, misären, hetsen, konsumtionen och väktarna i Stockholms city var total. Men jag kan inte säga att jag längtar tillbaka till Örebro heller. Läser om fylla och stök. Det vanliga.
Tystnad är skönt. Sjön är bra för mig. Så visst känns det naturligt att jag kollar hemnet om det finns någon skön liten övernattningslägenhet att investera i? Ska vi säga på Kungsholmen? Eller någonstans i närheten av Mosebacke?
Förändringsagenterna och jag
Jag kommer inte riktigt ihåg när jag insåg det. Kanske var det när jag läste på högskolan, ungefär samtidigt som massor av andra femkronor rasade ned mitt system och jag började förstå hur världen, eller vi människor, fungerar. Att det där pratet om allas lika värde mest var prat.
Vi har kommit överens i världen… om några saker. De mänskliga rättigheterna till exempel. En på alla sätt grundläggande överenskommelse mellan världens länder. Jag ber att få citera de första tio artiklarna i denna överenskommelse formellt känd som FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
Artikel 3
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Artikel 4
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.
Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Artikel 6
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.
Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.
Artikel 8
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.
Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.
Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.
Jag har levt i snart 43 år. Ju äldre jag blir desto klarare ser jag hur vi tar små steg bort från de här överenskommelserna. Varför? Troligtvis för att vi aldrig läser dem. När läste du dessa artiklar senast? Kvinnor och flickor, omfattas de av samma rättigheter? Njae, inte i verkligheten. Det är inget annat än helt värdelöst eftersom det hindrar oss från att bygga ett klokt samhälle. Det finns tre grundläggande principer i min ryggrad:
1. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag.
2. Livet är ingen övning.
3. Det händer bra saker när människor möts.
Jag har gått och gnällt, muttrat och förfasat mig över diskriminering och dumhet i tjugotalet år. Det har blivit mer smärtsamt sedan jag blev pappa till två flickor. Men, sedan en vecka tillbaka har jag fått anledning att hoppas. Förändringsagenterna har skapats som ett öppet och intensivt samtal mellan människor där jag lever. Det som förenar oss är ATT vi vill prata om jämställdhet. HUR vi ska lösa problemen är vi på inga sätt överens om. Jag tror inte heller vi har någon anledning att bli det. Det finns knappt ens något vi. Tack vare det upplever jag kanske det bästa samtalet om de här frågorna. När det vi är överens om är att samtalet är viktigare än att vi ska komma överens – då händer det bra saker. Nya röster hörs. Positioner utmanas och jag känner mig stärkt av det antal människor som ansluter.
Det skapades en fredag vid lunchtid när en klok kvinna ställde en fråga till några vänner. Sen exploderade det i en fantastisk monstertråd i inkorgarna hos ett växande antal människor på Facebook. Ett par tusen repliksskiften senare skapades Förändringsagenterna. En vecka senare är vi 116 personer i samtalet.
Jag hoppas förstås att ännu fler vill vara med. Det här är programförklaringen:
”Kort om Förändringsagenterna
En förändringsagent är någon som uppmärksammar jämställdhetens problem och försöker göra något åt dem i sin vardag.
Förändringsagenterna föddes över en natt. 20 Örebroprofiler ville göra sina röster hörda på Internationella Kvinnodagen. Vi ville visa att vi vill mer och snabbare på jämställdhetens område.
Responsen på vårt initiativ blev positiv. Vi startade en grupp för att samla ihop alla ansikten som gillade det vi gjorde. Initialt har vår enkla tanke varit att hjälpa fler att göra sin röst hörd via bilder och citat på nätet. På sikt hoppas vi att alla bidrar till en dialog som föder både kunskap, insikt och handlingskraft. Vi har ingen gemensam agenda mer än att lika villkor för kvinnor och män är ett självklart mål.
Utöver det får du som ansluter till nätverket själv avgöra hur nätverket utvecklas. Alla finns här för alla från och med nu.”
Vill du vara med, eller bara tjuvlyssna: https://www.facebook.com/groups/1414221942167775/
Jag är stolt och glad över att få vara en av förändringsagenterna. Det händer bra saker när människor möts.
Hur berättar jag för mina döttrar att de inte kan våldtas?
Läser i DN om en dom mot två män som våldtagit en flicka på en fest. Inte första gången jag läser om detta, men den här gången handlar det om en flicka som har diabetes. Som på grund av sin sjukdom hamnar i ett hjälplöst tillstånd. Ett tillstånd som två unga män tycker är ett utmärkt läge att utnyttja till något helt oförståeligt och oförlåtligt. Så det borde nog handlar mer om dem. Två medmänniskor som tycker att en lealös, hjälplös, avtuppad, försvarslös [plats för valfri egen synonym] ung flicka är ett utmärkt tillfälle att utnyttja för att tillfredsställa något oförståeligt begär eller hat.
Domen? Jag citerar DN:
”Den yngre mannen döms till villkorlig dom och 80 dagsböter för sexuellt tvång. Den andre döms för barnpornografibrott och utnyttjande av barn för sexuell posering till villkorlig dom och 50 dagsböter. Bägge är tidigare ostraffade. Flickan tilldöms skadestånd på 50.000 respektive 5.000 kronor för kränkning, sveda och värk.”
Jag exploderar. Eller imploderar. En domstol i Sverige lämnar ett dubbelt kvitto till mina barn. Ni är en liten minoritet som samhället inte värderar alls. I dubbel bemärkelse. Först för att ni är flickor/kvinnor. Sen för att ni har diabetes. Jag har inte hunnit stiga upp ur sängen den här morgonen och tappar lusten att göra det. Det här är något jag måste prata med mina flickor om så snart jag kommit på hur jag ska förklara det.
Så jag måste tänka.
Sedan mitt stora barn fick sin diagnos för drygt tio år sedan har jag oroat mig hela tiden. Ett stort orosmoln har varit tonårstiden, alkoholdebuten och festandet. Kombinationen diabetes och alkohol är ganska dålig och jag har projicerat bilder på akututryckningar och livsuppehållande åtgärder. Men så har det inte blivit. Mitt stora barn, som fyller 18 i sommar, har inte levt upp till mina förhågor. Hon är klokare än så.
Men nu har vi fått ett annat samtalsämne.
Jag vill ta mina barn och fly. Till en annan plats där män inte får ta för sig av hjälplösa kvinnor. Där kvinnor är lika mycket värda som män. Där diabetes (och andra sjukdomar, symptom och tillstånd) inte ger oss män ett frikort till att göra vad vi vill med kvinnor och barn. Finns den platsen?
Det kanske är dumt att skriva saker i affekt. Men jag måste eftersom jag just den här morgonen går till kontoret med en känsla av total hopplöshet i magen. Som jag läser den här domen blir det ju fritt fram för mig att penetrera en avsvimmad kvinna på torget. Eller ett trafikskadat barn på ett övergångsställe. Varför inte en förlamad medmänniska som omöjligen kan försvara sig.
Som mina barn när de får ett tillräckligt lågt blodsocker. Eller hamnar i insulinkoma.
Jag ger upp på juridiken och lagstiftarna nu. De klarar inte den här utmaningen. Mina döttrar kommer i lagens mening att vara mindre värda. Därför ber jag er som har söner. Eller nej, jag kräver: PRATA MED ERA SÖNER OM TJEJER OCH KVINNORS RÄTTIGHETER. ATT DE RÄTTIGHETERNA ÄR PRECIS SAMMA SOM ERA SÖNERS. TALA OM FÖR ERA SÖNER ATT GE FULLSTÄNDIGT FAN I ATT VÅLDTA OCH UTNYTTJA TJEJER OCH KVINNOR, ÄVEN NÄR DE ÄR AVSVIMMADE ELLER HJÄLPLÖSA PÅ ANNAT SÄTT.
Det är ni som har söner som kan förändra det här. Pappornas ansvar är tungt. Liksom mammornas. Vi har alla ett ansvar. En ung flicka med diabetes har vi svikit rejält nu. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag ska prata med mina döttrar på ett klokt sätt om detta?
Hur kan jag ens prata om att mina barn är sjuka när det är två uppenbart sjuka unga män det borde handla om? Och ett obotligt sjukt rättssystem.
När vardagen blir livsuppehållande
Jag läser i tabellen. Kombinationen av halten blodglukos och halten ketoner i nioåringens blod leder till följande rekommendation:
Svältketoner. Extra kolhydrater och vätska behövs.
Det är gått lite mer än två år sen sist. Magsjuka. Ett mindre helvete för alla som får det. Ett mer akut helvete för mina barn. Diabetes och magsjuka är en riktigt dålig kombination. Så nu får jag ta rygg på min kloka och lugna livskamrat när vi ska vårda nioåringen. Hon har för lågt blodsocker eftersom hon inte får i sig näring. Då bildas snabbt svältketoner i hennes blod. Det närmaste dygnet eller dygnen blir en balansgång på slak lina. Vi måste få i henne söta saker. Flytande söta saker. Vi måste hela tiden mäta hennes blodsocker och ha koll på de där svältketonerna. Samtidigt som vi helst inte själva ska bli sjuka. Syror i blodet är vår fiende.
Jag har varit på Willys och fyllt matkassar med nyponsoppa, blåbärssoppa, krämer, cola och annat. Nu stänger vi in oss och ägnar oss åt lite livsuppehållande vård här hemma. Jag försöker andas djupt och inte stressa upp mig.
Något kryper
Är kvar i det där glappet. Något kryper i mig. Tårarna är nära hela tiden. Känner mig uppgiven. Vill resa mig upp och ta tag i något som jag inte vet vad det är. Vill göra skillnad och ta i på riktigt. Är trött på att vara med i ett lopp där vuxna vinstmaximerar samtidigt som våra barn får allt mindre kärlek, tid och respekt. Eller något liknande. Det känns inte bra.
Jag kan inte leva med vetskapen och kunskapen om hur världen utvecklas och hur min generation och de äldre bara tar ut och tar ut och tar ut. Ekonomin är övertrasserad. Ekologin likaså. Socialt är orättvisorna kvar. Och vi ska bli två miljarder människor till de kommande trettio åren. Jag kommer dö och lämna en potentiellt hemsk värld åt mina barn. Det kan jag inte leva med.
Men, jag känner mig inte peppad. Bara rädd, ledsen och orolig. Handlingsförlamad i soffan. Utanför fönstret lägger sig novembermörkret. Stora mårran lurar därute och jag känner mig som ett litet litet knytt. Frågan är om jag ska medicinera bort känslan eller försöka agera.
Ett kort samtal och ett glapp
Skickar ett meddelande till polisen. En fråga. Hur gick det? Dagen går och i slutet av eftermiddagen ringer min telefon. En polis redogör för mig vad patrullen som var på plats har skrivit i rapporten. Vi tror nog att barnet som blev påkört kommer att klara sig bra. Lättnaden. Men jag har svårt att släppa den här upplevelsen. Den har skakat om mig på riktigt. Jag säger ofta att jag blir berörd och omskakad. Har lätt att få starka känslor när jag hör människor berätta. Men, det som hände idag var något annat.
Jag såg ett barn bli påkört. Sekunden innan det hände förstod jag att det skulle hända och då spände jag hela min kropp som att jag skulle skrika. Smällen kom innan jag hann. Och sen bara gjorde jag saker. I nuet. Jag har inta varit så närvarande någonsin känns det som. Men det som spelas upp i mitt huvud om och om igen är det där tomma och hemska. Den sekunden när jag förstår att hon går rakt ut i gatan och smällen som ofrånkomligt följer. Ett barn som tumlar runt och slår i marken. Om och om igen. Och jag spänner alla mina muskler som för att skrika.
Varför skriver jag? Det måste ut. På något sätt öppnades ett glapp i min tillvaro. Något hemskt hände som nu verkar ha slutat hyfsat väl ändå. Men, det hemska fick mig att leva en stund. Att göra något riktigt. Som jag knappt kommer ihåg vad det var. Chock är något konstigt.
Jag har pratat med mina barn. Vi har mycket att fundera över. Om här och om nu. Om fokus och närvaro. Liv och död och hur nära det kan vara om vi inte koncentrerar oss. Kanske måste jag stänga av ett tag. Leva på ett annat sätt.
Tack till polisen som hörde av sig. Det lilla samtalet gjorde det lite lättare att vara i det här glappet. Tack också Gud, änglarna, ödet och vad det nu var som hjälpte till idag. Barn ska leva och ta över.
Att vara här och nu
Igår pratade jag med psykologen om ställtid. Om att jag inte kan ta det lugnt, inte ha tråkigt inte vara stilla. Vi pratade om mobilen som flyktväg. Att jag alltid kan använda den när jag är uttråkad eller mig liten och osäker. En enkel lösning som med ganska svåra konsekvenser. Tidigare var det cigaretten jag gömde mig bakom. Nu mobilen. Tidigt i morse lyssnade jag på Ove Haugen som pratade om samma sak i Tankar för dagen. Han pratade om hur viktigt det är att kunna stanna upp och ha tråkigt. Han avslutade sitt prat med att citera sitt yngsta barn:
Hör du pappa, säger hon. Jag kan inte klockan så jag är hur lugn som helst.
Strax därefter, på väg till kontoret, ser jag något overkligt. Ett barn som kanske är något år äldre än min yngsta dotter kliver rakt ut på den morgonrusningstrafikerade gatan. Barnet har hörlurar på och blicken i mobilen och märker inget. Märker inte att bilarna har grönt och vi som ska gå över gatan har rött. Märker inte bilarna som kör på gatan rakt framför. Barnet går rakt ut och träffas av en bil. Jag ser vad som kommer att hända, men jag är kanske fem-tio meter ifrån. Hinner inte fram för att stoppa. Hinner bara se och uppleva den stora overkligheten. Ljudet av däck mot asfalt, barnskrik och saker som landar på den blöta vägbanan tar mig ur overkligheten. Rakt in i den kanske starkaste verklighet jag upplevt. Kastar mig ut i gatan eftersom jag är närmast. Får kontakt med barnet som är vid medvetande. Jag ser inget blod. Barnet är chockat, skräckslaget och har ont. Bär barnet försiktigt till trottoaren. Sätter mig på huk. Virar min tjocka jacka om axlarna. Försöker trösta och lugna. Vi sitter still. Andra vuxna har skyndat till. 112 är larmat. Jag tröstar och lugnar. Här och nu. Andra vuxna kommer till oss. Någon är en ledig läkare som också hjälper mig att lugna barnet. Någon annan körde bilen och är själv i chock. En tredje är pappa till barnet och den blicken är jobbig att möta. Känner igen den där stressen att akut vara rädd för att förlora sitt barn. Ambulans kommer och tar över. Polisen kommer också. Jag känner mig obehagligt lugn och närvarande. På ett sätt jag inte varit på evigheter. Berättar för en polis vad jag sett. Lämnar mina uppgifter. Klappar om den chockade föraren och går hem för att byta om. Mina kläder är totalt nedsmutsade. Ringer en kollega om aviserar att jag blir sen till ett möte. Ringer Camilla för att få berätta. Jag har gråt i halsen. Benen känns svaga.
Det är en väldigt skör tråd som skiljer oss från livet. Eller döden. Jag vill veta hur det gick för barnet. Tror det gått bra med tanke på omständigheterna. Någon fraktur kanske. En trasig mobiltelefon. Vill att det ska läka bra.
De här sakerna har förstås inte med varandra att göra. Men jag känner mig just nu i något slags känslomässigt mellanrum. Plötsligt öppnades ett mellanrum i tillvaron. Närvaro är så fruktansvärt viktig. Den kan leda till livet. Jag vill hämta mina barn, krama om dem hårt och vädja till dem att lägga ned sina mobiler. Jag lovar att stänga av min. Vi måste prata om livet. Hur viktigt det är. Även om det riskerar att bli tråkigt. Jag vill inte att uppkopplingen tar våra liv bakom en anonym notis i en tidning och en undran om vad som hänt vid blåljusen där borta.
När okända människor hör av sig
Under dagen har jag fått ett tiotal mail/meddelanden från andra pappor och mammor med barn som har diabetes. En intervju med mig har nämligen publicerats i tidningen Diabetes, som ges ut av Svenska Diabetesförbundet. I den intervjun berättar jag lite om min sorg och ångest och hur den liksom hela tiden påverkar mitt liv och min vardag. Att andra känner likadant är knappast något som jag blir glad över, men det känns fint att människor jag inte känner hör av sig och vill dela sina känslor och tankar.
Dessutom blir jag ju vansinnigt sugen på att se intervjun i tryck. Har inte fått tidningen själv ännu.
Till mina barn: Förlåt
Så kommer den där kvällen igen. Som ett slag i magen. Sommarlovets sista kväll. Sedan ett tiotal år kommer den som ett skoningslöst uppvaknande. Nu är det någon annans tur att träda in i mina barns vakna liv. Nu kommer de där 42 veckorna när jag inte är viktigast i deras liv. Proffsens tid är här igen. Kanske är det lika bra.
Sommaren var full av illusioner. Jag tänkte att jag skulle vara helt ledig från maj till nu. Med liten hund och allt. Dessutom sommartorp norr om stan. Nu var det dags för mig att ge mina barn den där fulla uppmärksamheten en hel sommar. Med extra allt. Skansen, Grönan, Liseberg, Kolmården och allt det andra.
Det blev jobb. Den här sommaren också. Och nu är det försent att göra något åt saken. I morgon ringer skolan in och lilla barnet ska kliva in på första ringningen. Nytt klassrum, nytt hus. Vi har fått två sidor med instruktioner. Många förändringar till den här terminen. Stora barnet börjar tvåan på gymnasiet. Sista året som barn. Nästa år är hon myndig.
Det där långa lediga sommarlovet lovat mig själv och barnen blev inte av. Inte för mig. Jag vet faktiskt inte varför. Vågade inte ta ledigt. Tänkte att jag måste fortsätta jobba för att vara attraktiv och för att jag fått unika chanser att göra roliga saker. Jag backar in i mig själv. Satsar där jag vet att jag är bra. På jobbet. Istället för att släppa taget och leva med barnen och min älskling i nuet.
Det känns helt gräsligt och värdelöst den här kvällen. Jag försöker lova mig själv att inte göra så här igen. Kanske kommer den här terapisvängen jag just påbörjat hjälpa mig att uppfylla mitt löfte nästa år. Dvs att ta ledigt på sommarlovet. Jag vill göra det, tro inget annat. Men än så länge får jag med knappt hörbar röst väsa fram ett FÖRLÅT mellan tänderna.
Förlåt barn. Jag brände en sommar till.
Det här med att vara diabetespappa
Idag blev jag intervjuad av en journalist. Det handlade om livet som pappa till två barn med diabetes. Jag känner att jag vill göra så mycket mer av den här erfarenheten. Och att jag behöver hjälp att bearbeta min egen sorg och vanmakt. Ansvaret. Det faktum att jag låtit blodsockerångest, matplanering och annat bli inte bara en del av livet i familjen och i stort sett hela livet.
Jag gav ett råd till andra. Kom ihåg att ta er ut ibland. Lämna allt. Jag och Camilla har gjort det typ ett par dagar de senaste tio åren. Det är för lite. Alldeles för lite. Något jag ska försöka tänka på de kommande tio åren.
Jag vill berätta. Be om hjälp. Leva med istället för mot. Det här är det största uppdrag jag fått i livet. Jag har inte tid att låta det vara en fritidssysselsättning ute i marginalen. Det påverkar ju mitt liv hela tiden.