På Tankar för dagen imorse talade Katarina Mazetti om en tid som flytt. Om sina föräldrar och livet före teven. Om det gamla bespottade (och fattiga) livet som innehöll ett naturligt socialt sammanhang. När människor ville vara tillsammans.
Det berörde mig. Inte med nån slags känsla av att det var bättre förr, för det var det inte. Mer för att den där känslan av att vilja vara tillsammans är så stark i mig nu. Hela mitt liv har liksom präglats av att jag klarar mig själv. Och den här högkänsligheten som gör att jag har svårt att klara sociala sammanhang som drivs av nån slags hetsjakt och stress.
När jag kom hem efter jobbet, och ett samtal med min psykolog, lagade jag för första gången på väldigt länge riktigt mat. Till mig själv. Medan jag gjorde det lyssnade jag på Utbildningsradions program Jobba, sova, dö: En högre mening. Avsnittet handlade om jobb och en högre mening. Det berörde mig också. För kraften i att använda kunskap till att göra något mer än att tjäna pengar är stark även i mig. Det måste finnas en mening.
Avslutade den här tråden med att se Erik Gandinis The Swedish Theory of Love som finns på SVT Play. Den fångade liksom allt. Gav skavsår i hjärtat. Det här individualistiska samhället funkar inte. Oberoendet och ensamheten skapar något galet. Något väldigt omänskligt.
Vi behöver vara beroende av varandra. Ömsesidigt beroende.
Nytt liv, nytt jobb
Nu finns det på riktigt snart inget kvar av den som var jag för bara ett år sedan. Det är både bra och kanske lite dåligt. Men livet förändras och just den här förändringen är bra. Det känns fint att vara en del av Four PR från och med nu. Det kommer bli bra för mig, för byrån och för de kunder jag tagit med mig.
Fredag 16 december 2017
Imorgon, fredag 16 december 2017, ska jag:
Vakna upp bredvid den jag älskar.
Gratulera min mamma som fyller 73 år.
Lämna hunden på dagis.
Gå på möte hos min nya arbetsgivare.
Samtala med min psykolog.
Hänga en stund med vice statsministern.
Låna om en bok (jag läser för tolvåringen) på biblioteket.
Önska en ny låt i Musikhjälpen.
Fortsätta göra ordning i lägenheten.
Gå och lägga mig bredvid den jag älskar.
De här stora stegen och besluten
2016. Jag gick in i det som en människa. Kommer ut som en hel annan. På riktigt. Men, det känns konstigt hur tvära kasten är mellan ljus och mörker, glädje och sorg. Och det är symptomatiskt att varje gång jag fattar ett stort beslut. När de allra största stegen tas. Då är jag ensam. Då får jag fira i stillhet. För så är visst 2016.
Den här månaden, november.
Den här veckan, v 47.
Den här dagen, fredag 25 november.
Superstressig och asjobbig.
Men också väldigt bra.
Den sammanfattar ett helt år på något vis. Nu går jag hem. Ensam. Hämtar en hund. Jobbar resten av dygnet med flyttkartonger. Kommer att sova för lite. Gå upp för tidigt. Fortsätta med kartongerna. Och annat jobb. Plus massor av annat.
Men, jag har ett väldigt fint möte i magen. Som kommer att göra stor skillnad.
Då kör vi igen då
Fram till måndag ska jag:
Lägga fyra nya tatueringar på min kropp.
Packa ned det sista i en lägenhet.
Packa ned en hel lägenhet till.
Redigera och få ihop ganska många nämndbudgetar.
Åka tolv mil bort och hämta en sak.
Ha två enormt viktiga möten för min framtid.
Vara en bra pappa.
Hämta hunden.
Leverera.
OK. Pulsen stiger snabbt igen. Går in i detta med sömnbrist och kommer att behöva ge upp sömnen för att hinna med allt annat. Det här måste vara sista gången jag utsätter mig för något liknande. Det här måste sluta. Nu.
Hjärtat och kroppen skriker åt mig att lägga ned. Att ta bort allt som inte förutsätter att det är jag som gör det. Hjärnan säger att det bara är jag som kan göra de här sakerna. Och jag har inte lyssnat på hjärtat och kroppen särskilt mycket de första 45 åren av mitt liv.
Det är så värdelöst.
Dags att byta något mer
Det är dags att sluta på rådhuset. Anledningen är enkel: Jag älskar Sara för mycket för att låta vår relation helt och hållet ätas upp av jobb. Vi har från början var tydliga mot varandra i viljan att leva jämlikt. Men på jobbet är vi inte jämlika och när jobbet är det som vi präglar den mesta av tiden vi har tillsammans, då smutsar det ned den viktiga verkligheten. Där jag vill leva med Sara resten av livet.
Så nu lämnar jag snart in ett meddelande om uppsägning och går tillbaka till mitt eget företagande som frilansande kulturvetare, PR-konsult och kommunikatör. Någon gång under januari lämnar jag in mina saker och går ut ifrån rådhuset.
Jag är oerhört nöjd och tacksam över de här två åren som politisk sekreterare. De har varit roliga, lärorika och känts viktiga. Vi har gjort något viktigt tillsammans. Jag kommer alltid att backa Sara, Niclas och de andra. Men nu i en helt annan roll.
De är ju några av mina allra viktigaste vänner.
27 februari 2016, klockan 20.25
Sätter punkt för en lång process på jobbet. Andas ut. Samtidigt håller jag andan för en process som precis pågår och någon har några viktiga saker att göra ikväll. Det här året. Om jag klarar av det ska jag skriva en lista över alla saker som definierat det här året. Saker jag aldrig trodde jag skulle uppleva.
Det blir pyssel på ett tåg mellan Tyskland och Danmark nån dag före nyår.
Bit ihop
Bit ihop. Kämpa. Dra åt helvete. Jag vill bli headhuntad till ett skönt kravlöst jobb i en världsstad där alla mina omkostnader är betalda och mitt uppdrag är att vara jag.
Sätt igång.
December
Jag jobbar mer än någonsin och har nog aldrig haft så kul som nu. Får dela en intensiv vardag tre fantastiska människor och tillsammans försöker vi förvalta och bära en viktig idé under vår tid tillsammans på bästa sätt. Nu när vi splittrats för helgerna känner jag hur trött jag är. Går igenom lite administration. Pengarna börjar ta slut. Tiden kommer ikapp. December.
Hoppas på den goda konspirationen.
Augusti kan dra åt helvete
Jag skulle vara ledig. Istället jobbar jag igen. Gratis. Känner mig splittrad och stressad. Sover dåligt. Det är varmt och borde kännas skönt, men klibbsvettas istället.
Fotbollen ska dra igång.
Musikmötet.
Jämställdheten.
Och de stora jobbprojekten.
När alla andra säger att de inte kan (eftersom de värnar sitt privatliv och sina egna intressen) så är jag den som får saker att hända. Och det får mig att gå sönder lite grann. Om och om igen. Men….. jag kan inte stå bredvid och se på när ingenting händer. För ingenting händer när ingen vill göra något.
Skjut mig.
20 augusti träffar jag min psykolog igen. Det ska bli skönt.