Lämnar Ella på dagis och tar omvägen över Trehörningen för att se hur isen smälter. Njuter av solen, trots kalla kinder. Den nya moppen går utmärkt och att få åka någon minut längs strandkanten är skönt. Producerar några PowerPoint-presentationer under förmiddagen och förbereder ett viktigt möte som hålls senare på eftermiddagen i Flemingsberg. Hinnar snabbkolla e-postlådan på jobbet när jag kommer tillbaka och avrundar dagen med en efter-jobbet-seans på pub tillsammans med några av kollegorna.
Allt som allt en trevlig dag i all enkelhet.
Det naturliga steget
Idag var jag på en hållbarhetsutbildning (kul ord). Det var min arbetsgivare som tagit hit en representant för Det naturliga steget. Jag gillar den stiftelsen, men köper kanske inte alla dess resonemang. Utbildningen hölls på Huset i Huddinge i en ganska inspirerande miljö som ångade av inspiration. En bra grej.
Att gå till fots
OK, vi har nu bara en bil. Väglaget omöjliggör moppe-åkande. Så idag gick jag till jobbet. På vägen hem hämtar jag Ella och hennes bästis och tar med dem till fots den sista kilometern hem. En fantastisk promenad. Dessa två fyraåringar hinner fråga mig saker och berätta sanningar på ett sätt som gör den här promenaden hem till den mest intressanta stund jag haft på mycket länge.
Härligt.
Otillräcklig
Jag är snart trettioåtta år. Kreativ, lojal och tämligen kompetent. Engagerad och empatisk. Jag känner mig just nu mer otillräcklig än någonsin. På jobbet räcker jag inte till. Hur jag än försöker kommer jag aldrig ikapp min egna mål. Hemma känner jag att mina barn knappast har någon större glädje av mig, annat än som försörjare. Min livskamrat och fjäril-i-magen-orsakare Camilla får knappast alls längre uppleva några uppskattande ord eller kärleksfulla infall.
Jag har aldrig ifrågasatt mig själv och mitt liv hårdare än nu. Det är dåligt.
Ovärdigt
Tre korta reflektioner:
Bara svenska får talas på två fritidsgårdar i Rosengård
Känns rätt ovärdigt att någon tror sig göra världen bättre genom att förbjuda att andra språk än svenska får talas. Känns som att det strider mot grundlagen också.
En vuxen svensk kvinna måste be regeringen om lov för att få gifta sig
Det ryktas stenhårt om att en ganska känd svensk kvinna måste be regeringen om lov senare idag för att få gifta sig. Känns ganska ovärdigt. Monarkin är iofs helt ovärdig.
Vackert vinterväder, PS3 och jobbstress
Det är en strålande vacker vinterdag. Snön lyser vit och himlen är blå. Hanna har sportlov men sitter hemma i soffan och spelar tevespel medan jag är på jobbet och tokstressar. Minst sagt ovärdigt. Det var inte det här livet jag tänkte mig när jag höll i Hanna för första gången en varm junidag 1996.
En fullmatad helg i hundraåttio
Avslutade arbetsveckan med en glad akututrycking till Stockholmsmässan på sena fredageftermiddagen. Där tog Huddinges gymnasieskolor storslam när Stockholms bästa Unga Företagare utsågs. Sen hem för att skriva en text om detta och behandla bilder. Sömn följde och när klockan ringde på lördagmorgonen gjorde vi oss i ordning för att resa hem till Närke. Där väntade ett dygn hemma hos min storebror tillsammans med alla bröder och båda våra föräldrar, plus sambos, hustrur och barn. En fantastisk trevlig samling med många skratt och mycket kärlek. Jag tycker verkligen om oss alla.
Efter en kort natt var det dags att styra bilen hem igen. Genom ett insnöat och dåligt snöröjt Mälardalen slirade vi oss fram och kom hem precis lagom till dess att det var dags för mig att klä på mig jobbet igen, den här gången som matchsponsor när Huddinges elitserielag i innebandy spelade sista seriematchen på hemmaplan. Hanna och jag utsåg matchens bästa spelare i bägge lag. Huddinge förlorade matchen, mot Rönnby från Västerås, men har fortfarande goda chanser att nå slutspelet.
Väl hemma gjorde Camilla och jag ett ryck med snöskottning av blöt och tung nysnö. Det har säkert kommit tjugo centimeter idag, och fortfarande vräker snön ned. Sportlovet börjar imorgon, men varken Camilla eller jag brukar kunna ta ledigt den här veckan, så snön känns mest onödig.
Nu väntar en ny fullspäckad vecka, men jag känner mer hopp än på länge. Jag tror det håller på att ljusna på flera fronter.
Jämställdhetsintegrering
Idag satt jag hela arbetsdagen i ett konferensrum på Folkets Hus i Huddinge. Vi pratade jämställdhetsintegrering, vilket förenklat handlar om hur vi i vårt arbete ser till att både kvinnors och mäns intressen tillvaratas. Spännande, frustrerande och inspirerande. Världen är allt annat än jämställd, tro inget annat.
Ironiskt nog satt jag hela dagen med ansiktet vänt rakt emot en tavla som inte riktigt kändes avspänd i sammanhanget.
En obehaglig sanningsdag
Idag var jag med på ett heldagsevent på temat hållbar utveckling. Där fick jag höra en rad spännande föredrag och diskussioner som bekräftade en del obehagliga sanningar. För första gången i mitt liv har jag hört Det naturliga stegets grundare Carl-Henrik Robért tala en längre stund. Jag fick en djupare förståelse för vad han står för och tyckte nog att det mesta var logiskt. Inte minst när han kom in på självklara frågeställningar om varför människor i grupper större än fem inte klarar av att fatta smarta beslut. Individer och familjer kan ofta fatta kloka och hållbara beslut naturligt, men så snart vi ska börja fatta beslut i större sammanhang går det åt skogen.
Senare var jag med på ett seminarium där professor Kjell Aleklett, en av de som grundat begreppet Peak Oil talade om energi och varför oljan, kolet och gasen kommer ta slut snabbare än vi tror. Men (jobbigast av allt) också om olika konsekvenser detta kommer föra med sig. Det här gav mig insikter jag egentligen inte vill ha och det får mig nästan att känna mig lite uppgiven. Troligen kommer tredje världskriget bryta ut långt innan klimatförändringarna tar livet av oss. Ett krig om tillgång till fossila bränslen. Huvudrollsinnehavare är USA, Ryssland, Kina, Indien och Australien. Vi pratar inte längre om att vi behöver gå igenom en omställning för att leva hållbart. Priset för vår välfärd är Peak Oil. Vi måste gå igenom en avställning. Börja släcka ned saker vi vant oss med för gott för att spara energi. Jag tror inte vi kommer klara det. Men är beredd att jobba hårt för att motbevisa mig själv.
Sug på följande bittra karameller:
- För att producera en enhet mat krävs det sju enheter energi (dvs en liter mjölk kräver sju liter energi)
- Efterfrågan på energi stiger konstant och kurvan är brant
- Tillgången på energi sjunker och kurvan är brant
- 85 procent av världens energiproduktion förutsätter fossila bränslen, dvs olja, kol, naturgas eller uran
- Alla dessa resurser (utom uranet) kommer ta slut under min livstid, eller åtminstone bli så dyra att stater kommer kriga för dem
Dagen avslutades med lite mer lättsamma inspirationer. Fullkomligt briljanta Pia Johansson klev på skådespelares självklara vis upp på scen och tog över tillställningen och bjöd på en timmes inspiration kring beteende och ledarskap. Otroligt roligt, men samtidigt på allvar.
Efter en god middag dök världsartisten (?) Sam Paris upp och smekte fram easy-listeningcovers på diverse soul och poplåtar. Sam Paris verkar köra coctail/krogshowssvängen och marknadsförs som en internationell artist. Well, kvällens gig för ett privat sällskap på en av Stockholmsmässans restauranger var kanske inte det mest glamorösa han gjort. Inte heller det mest glamorösa jag sett. Men, han var rätt kul. Inte minst när han tjatade om vackra svenska kvinnor. En entertainer helt enkelt.
En lätt absurd avslutning på en dag som mest gav mig bekräftelse på en rad obehagliga sanningar. Vi måste ställa om våra liv. Nu. Ingen kommer fatta några beslut för att vi ska göra det. Det är upp till oss själva att agera. Du, jag och alla andra.
Dysfunktionell kollektivtrafik
Idag åkte jag pendeltåg för första gången på länge. Hade varit på ett möte vid InfraCity i Upplands Väsby. Den teoretiskt enkla resan mellan Upplands Väsby och Huddinge (samma pendellinje, 30 minuter cirka) blev allt annat än enkel. Det tog mig två timmar att komma hem ifrån Väsby. Anledningen tre saker i kombination:
- En nedriven kontaktledning vid Årstaberg
- Trasiga tåg
- För många som ville åka med de få som gick
Det hela slutade med att jag och min chef tog en taxi från Centralen hem till Huddinge. Vi tog oss med pendeln till Centralen, men inte längre.
Sensmoralen är tydlig – kollektivtrafiken i Stockholm är dysfunktionell. Det vet vi redan. Men lösningen ligger inte i nya tåg, fler spår eller sådana lösningar. Den långsiktiga lösningen är att själva pendlingen upphör. Börja jobba på hemmaplan – det är lösningen på Stockholms transportinfarkt. Vi är för många som vill åka med för få fungerande tåg och ingen har lust att lösa det problemet eftersom det kostar massor av pengar.
Det är alltså bättre att vi jobbar där vi bor. OK?
Bra start på en dag
På förmiddagen fotograferade jag en familj första gången på länge. Det är kul och jag är bra på det.