Jag har slutat tro att jag kommer kunna slå mig ned, komma till ro och låta rötterna gräva sig så djupt ned i jorden att jag trivs. Det kommer aldrig hända. Jag förälskar mig i något, brinner ett tag för att till slut slockna och börja leta efter en ny förälskelse. Det gör att jag vill prova nya saker att göra, olika sätt att arbeta och olika platser att leva på.
Därför är jag knappast den bästa livskamraten. Eller pappan heller, för den delen. Om sanningen ska fram borde Camilla lämnat mig för länge sen. Eller jag henne. Eller vi varandra. Men jag tror aldrig jag kommer göra det. Förutom att vi har världens två finaste barn tillsammans så är jag fortfarande så förbaskat förälskad i henne att jag ställd inför valet att lämna en döende värld för en som känns livskraftig stannar kvar.
Men, det skapar problem i min vardag. Gör att jag måste kompromissa mellan försörjning och upptäckande. Mellan ansvarstagande och livsglädje. När jag tror att jag ska vända en snabbgående liten motorbåt är det i själva verket en oljetanker. Det gör tillsammans med min lätt dysfunktionella läggning att jag pendlar i humör. Ena dagen euforiskt lycklig med framtiden för mina fötter. Nästa dag hopplöst deprimerad och redo för slaktbänken.
Och mina nära måste också kompromissa. För att kunna hantera mig och mina känslor.
Just nu är det slaktbänken som gäller. Vi är i stort sett bankrutt. Priset vi betalar för att leva i Södra Stockholm är högre än vad vi tjänar på att göra det. Jag tror heller inte det kommer förändras, för nu har jag insett att kvarnarna mal oerhört långsamt även här. Förälskelsen över att få arbeta på hemmaplan är över. Efter sex månader känns det mest som att jag har en bästis som inte vill det jag vill. Som jag tycker mycket om att vara med, men som samtidigt är rätt trist.
Och då kommer tiotusenkronorsfrågan: Varför? Är det verkligen värt att betala priset för att bo i Stockholm när jag inte längre utnyttjar staden? Just nu letar jag flyktvägar överallt. De senaste två dygnen har jag hittat perfekta lokaler till rimliga priser i Visby för att driva fotoateljé och reklambyrå. Framtiden ser ljus ut och möjligheterna är många.
I drömvärlden.
Jag tror det är svårt att leva med mig. Men vet också att det är svårt att vara jag. För att understryka hur patetisk hela den här situationen är lånar jag ett par rader från en av mina favoritgelikar, Ulf Lundell.
Jag vill ha ryggen fri
Vad vi har är ett hus av kort
Det försöker vi leva i
men när faran kommer vill jag kunna fly fort
Faran är här nu. Men lösningen är inte att fly. Utan att göra upp. Är lite osäker på vad och med vem, men det lär visa sig. Det kanske är starkare tabletter som är lösningen. Eller vetskapen att våren kommer om fem månader.
Dödshjälp är inte aktuellt eftersom jag älskar livet. Men jag skulle kunna tänka mig en kortare tid i medicinskt kontrollerad koma.
