Publicerat

Sitt ned i båten

Ibland är det nog bättre att inte skriva de där orden som rusar runt i hela kroppen i VERSALER och vill ut. Ibland måste en nog sitta ned i båten, andas djupt och låta saker försöka bero.

Jag brukar säga: Håll kursen, var inte rädd, det bästa har inte hänt än.

Nu vill jag skrika något helt annat. Men jag gör det inte. För hjärnan säger till hjärtat att det ändå inte kommer hjälpa. Jag är fast i den här destruktiva loopen ett tag till.

Men…. kan jag få  pysa ut att det känns sorgligt att det lilla femtioårsfirande som mina barn, deras mamma och en god vän ändå öppnat för ser ut att brinna inne eftersom jag hade det dåliga omdömet att lita på en annan persons omdöme och nu troligen varit närmare det där viruset än jag varit på hela året. Trots den isolering jag hållit så länge. Jag lär inte utsätta de jag älskar för risken att jag kan vara smittad utan får nog vackert bädda in födelsedagen i tvingad karantän.

💀🦠🖤

Publicerat

Äntligen klarspråk

Efter månader av vita lögner, tungotalande och viskningar är det nu utropat till omvärlden. Inte för att det var jag som ropade, men ändå…. nu kan det sägas öppet:

Jag heter Fredrik Welander. Är ogift. Lever i en etta på Norr i Örebro tillsammans med Vilda, en hund som är finast i världen. Fem stormiga, dysfunktionella och destruktiva år är över. Fem år som också innehöll den starkaste passion och kärlek jag fått känna så här långt in i livet.

Om två veckor fyller jag femtio. I pandemi. Våren har varit ganska sorglig och fokuserad. Lär fortsätta att vara det ett tag till. Någon och jag har inte fattat de de slutgiltiga besluten om hur vi ska göra med de två företag vi äger tillsammans och de idéer vi utformat tillsammans. När vi fattat de besluten är det slutgiltigt över. Det kommer att bli skönt.

För fem år sedan fick jag en dikt på ett tangentbord. Ord av Eeva Kilpi. Något av det finaste jag fått. Jag tatuerade in den lappen (med Någons handstil och namnteckning) på bröstkorgen. Ungefär rakt över där mitt hjärta förväntas sitta. Så starkt kändes det. På riktigt. I någon mån gör det fortfarande så.

Igår påbörjade jag en process för att täcka över de där orden. De kommer aldrig gå att täcka över på insidan, men kan gå att gömma lite på utsidan. Så slipper jag se dem i spegeln varje gång jag borstar tänderna. De är som ett ärr. Ett väldigt påtagligt ärr.

Gick till Lisa. Som lyssnat på mig. Känt. Varit med och hittat en lösning för en cover-up som ser ut precis som det känns. Ett trassligt hjärta där taggtråd och giftsumak (en rankig växt känd som Poison Ivy) snor in sig i varandra. Ovanpå de där orden.

Jag har många tatueringar. Det har aldrig gjort mer ont än igår. Var tvungen att avbryta efter en timme eftersom jag trodde att jag skulle skäras i småbitar av nålen. Det har aldrig känts så. Men processen är igång. Får gå tillbaka så många gånger som det kommer att krävas.

Den djupare innebörden i att den själsliga smärtan jag burit så länge också ska kännas i köttet är inte så oklar. Det var inte så här det skulle bli. Men det var så här det blev. Det måste nog göra så här ont.

Det bästa? Har fortfarande inte hänt än.

Publicerat

Måndag 1 mars klockan 20:55

Gått ett varv genom city. Vilda har kissat. Det är första kvällen när allt ska vara stängt. Och allt är stängt. Staden är lika festlig som på midsommardagens förmiddag. Tomt. Mörkt. Kallt. Det är så mycket med den här måndagen som känns just så. Tomt. Mörkt. Kallt.

Gib mir sonne. Sjunger de i en gammal tysk poplåt jag brukar lyssna på den här tiden på året. 2021. Det är ungefär 300 dagar kvar. Sen är det här skitåret slut.

Publicerat

Förändring

Förändring ser ut på olika sätt. Nu när allt ska ändras igen har jag passat på att klippa håret. Är korthårig för första gången på flera år. Känns skönt.

Publicerat

Brytpunkt

Står i en brytpunkt. Det som ska brytas är nog färdigbrutet. Vad som händer nu? Oklart. Djupa andetag krävs.

Publicerat

Bara en grej till

Det är samma sak hela tiden. Bara en grej till. Sen ska det hända. Då ska vilan få plats. Tanken, reflektionen, tillsammansskapet och den förankrade känslan av att höra hemma.

48 år har jag ägnat åt att bara göra en grej till först.

Nu sitter jag här med en förkylning som aldrig lämnar kroppen, en trasig mage och en totaltrötthet som jag inte har tid med. Ska bara göra en utbildning. Ska bara sätta ihop en av de roligaste konferenser jag fått chansen att leda och producera. Ska bara få till den där promotionfilmen. Och leda den där pitchtävlingen och komma på hur hösten/vinterns olika universitetsutbildningar ska ledas. Ska också försöka komma på hur jag ska kunna leda det vardagliga arbetet i företaget där jag behöver göra fler saker på egen hand.

Just det, jag måste tillsammans med Ella och hennes mamma (på blodigt allvar) jobba mycket, mycket hårdare med att få till blodsockernivåerna i Ellas 15-åriga kropp (eftersom de legat för högt för länge och hennes kropp börjat få mätbara skador nu).

Vem vet, kanske tillkommer det något. Typ julfirande eller så.

Min psykolog har hjälpt mig att inte rusa fram i blindo. Att stanna upp och förstå vad som händer och känna mina egna reaktioner. Så nu står jag här och känner att jag inte vill fortsätta så här. Att jag är trött på att kämpa på ensam. Att jag inte kan fortsätta rusa runt och slå knut på mig själv för att hjälpa andra att bära deras bördor, samtidigt som jag inte får någon hjälp själv.

Men, det är svårt. För det krävs människor som verkligen vill hjälpa. Och jag verkar ha förtvivlat svårt att hitta dem. Kanske gör jag det, men först måste jag nog göra en grej till.

Publicerat

Måste stänga av några grejer

Så här ser startskärmen ut på min telefon nu. Orkar inte med alla inkommande krav, önskemål och uttryck längre. Multitaskingen dödar för många hjärnceller. Gör att jag inte är närvarande i de relationer som är viktigast för mig. Och kanske framför allt får online-livet mig att känna mig steget efter. Hela jäkla tiden.

Jag hoppar in och ut ur tekniken. Har provat att pausa/radera mina konton i sociala medier. Och lite annat. Men kommer tillbaka hela tiden. Anledningen är egentligen ganska enkel. Det blir väldigt ensamt när alla andra är kvar.

Nu försöker jag åtminstone att tygla mobilen. Ska smaka på den här strukturen. Har packat ned alla andra appar i mappar och lagt dem ett antal swipes från startskärmen. Har inte vågat radera mail-appen och webbläsaren än. Men, vill göra det.

Min kropp klarar inte av att leva fragmentariskt längre.

Publicerat

När makten protesterar mot sig själv

Det finns en grej jag inte klarar av i samtidskulturen. Selfiekulturen har dödat känslan av att ta ansvar. När jag ser just de makthavare som barnen protesterade mot i fredags gå ut och mingla med demonstranterna, skriva peppiga uppdateringar och ta selfies med de unga…. då börjar det koka i mig.

Makthavarna förstår inte att det är de som är målet. Att det är de själva som ska fatta klokare beslut. Eller så förstår de, och visar upp en cynism som är enastående.

Jag har lämnat det politiska parti jag var medlem i nästan tio år. Varför? Jo, på grund av denna kultur. Vi kommer inte att ställa om våra levnadssätt, samhället och världen med partipolitikens hjälp. Den för upptagen med kampanjer och att ta ansvar genom att inte göra något.

Vi har inte tid med det.

Greta Thunberg och de barn som protesterar är inte några jäkla logotyper eller strålkastare vi ska utnyttja. Sluta backa Greta. Gör som hon istället.

Publicerat

Nära livet

Sov på sjukhus inatt. Med lilla barnet. Hon togs in akut igår kväll med fruktansvärd huvudvärk, kräkningar och allmän smärta i kroppen. Hennes mamma var med henne och jag gick dit eftersom jag inte hade något val.

När barnen lider ska jag vara med. På ett ganska självklart sätt blir livet sällan mer levande. Alla känslorna på samma gång. Villkorslös kärlek, hjälplöshet, oro, stress. Det togs prover och sattes in smärtstillande. Men, de ville behålla henne över natten. Jag stannade hos henne.

Frågor i huvudet och magen. Hjärnhinneinflammation? Influensa? Något annat?

Med tom mage och utmattad av smärtan kändes det skönt att hon fick vara i vårdens varma händer med ett blodsocker som höll sig lågt. Sent på natten fick vi besked om att det var influensa. Vi fick order om att stanna i vårt rum och sen fick sällskap av en mycket mindre människa som var smittat av samma virus. En liten människa som fick andningshjälp.

En annan mamma och en annan pappa. I samma känslor som jag. Och så vårdens fina människor som tog hand om oss. När jag gick hem igen, efter att läkaren givit oss några fler besked och hennes mamma hämtat upp henne, slog hjärtat lugnt. Gick längs Trädgårdsgatan hem i regnet och kände in i märgen hur livet faktiskt är.

Sen öppnade jag Facebook. Fullt av vuxna som hånar barn som demonstrerade mot just oss vuxna och vår totala oförmåga att göra det som krävs för miljö och klimat. Stängde ned. Har inte tid med den där typen av låtsasliv längre.

Jag har något viktigare att göra. Oklart vad, men jag tror att det handlar om att leva.