Ingen förändring. Känns som en influensa. Huvudvärken, kroppen, ja allt är liksom lågintensivt molande. Inga tydliga symptom från andningssystemet. Balansen fortfarande inte helt bra, men bättre. Lukt och smak funkar utan problem.
En morgon och en slump
Födelsedagsmorgon. Femtio. Jag ägnar den efter en stund åt att ställa in alla mina planer. Eftersom jag umgåtts med någon som är bekräftat COVID-bärande. Så det lilla minimalistiska firande jag planerat är inställt.
Det är som det är. Får bli lite Zoom-häng med mina barn och de närmaste. Torftigt? Ja, men helt rimligt i enlighet med hur just den här tiden i livet verkar utspela sig. Nu är jag verkligen i öknen. I frysboxen. Jag ska inte föra smittan vidare.
Mitt på dagen ringer en person och ursäktar sig. Undrar om någon begått ett misstag och om jag vill att en sak tas bort. Jag tittar. Blir tårögd av glädje och tacksamhet. Några ungdomar läser en text jag har skrivit. Tillsammans med någon. En text som blev en del av en morgonbön. Just den här morgonen. Om du känner mig tillräckligt väl, så vet du. Varför jag blev uppringd. Och också varför det känns så fint att just den här texten fick den här formen just den här morgonen.
Slumpen.
Eller nej. Snarare meningen.
Sitt ned i båten
Ibland är det nog bättre att inte skriva de där orden som rusar runt i hela kroppen i VERSALER och vill ut. Ibland måste en nog sitta ned i båten, andas djupt och låta saker försöka bero.
Jag brukar säga: Håll kursen, var inte rädd, det bästa har inte hänt än.
Nu vill jag skrika något helt annat. Men jag gör det inte. För hjärnan säger till hjärtat att det ändå inte kommer hjälpa. Jag är fast i den här destruktiva loopen ett tag till.
Men…. kan jag få pysa ut att det känns sorgligt att det lilla femtioårsfirande som mina barn, deras mamma och en god vän ändå öppnat för ser ut att brinna inne eftersom jag hade det dåliga omdömet att lita på en annan persons omdöme och nu troligen varit närmare det där viruset än jag varit på hela året. Trots den isolering jag hållit så länge. Jag lär inte utsätta de jag älskar för risken att jag kan vara smittad utan får nog vackert bädda in födelsedagen i tvingad karantän.
💀🦠🖤
Äntligen klarspråk
Efter månader av vita lögner, tungotalande och viskningar är det nu utropat till omvärlden. Inte för att det var jag som ropade, men ändå…. nu kan det sägas öppet:
Jag heter Fredrik Welander. Är ogift. Lever i en etta på Norr i Örebro tillsammans med Vilda, en hund som är finast i världen. Fem stormiga, dysfunktionella och destruktiva år är över. Fem år som också innehöll den starkaste passion och kärlek jag fått känna så här långt in i livet.
Om två veckor fyller jag femtio. I pandemi. Våren har varit ganska sorglig och fokuserad. Lär fortsätta att vara det ett tag till. Någon och jag har inte fattat de de slutgiltiga besluten om hur vi ska göra med de två företag vi äger tillsammans och de idéer vi utformat tillsammans. När vi fattat de besluten är det slutgiltigt över. Det kommer att bli skönt.
För fem år sedan fick jag en dikt på ett tangentbord. Ord av Eeva Kilpi. Något av det finaste jag fått. Jag tatuerade in den lappen (med Någons handstil och namnteckning) på bröstkorgen. Ungefär rakt över där mitt hjärta förväntas sitta. Så starkt kändes det. På riktigt. I någon mån gör det fortfarande så.
Igår påbörjade jag en process för att täcka över de där orden. De kommer aldrig gå att täcka över på insidan, men kan gå att gömma lite på utsidan. Så slipper jag se dem i spegeln varje gång jag borstar tänderna. De är som ett ärr. Ett väldigt påtagligt ärr.
Gick till Lisa. Som lyssnat på mig. Känt. Varit med och hittat en lösning för en cover-up som ser ut precis som det känns. Ett trassligt hjärta där taggtråd och giftsumak (en rankig växt känd som Poison Ivy) snor in sig i varandra. Ovanpå de där orden.
Jag har många tatueringar. Det har aldrig gjort mer ont än igår. Var tvungen att avbryta efter en timme eftersom jag trodde att jag skulle skäras i småbitar av nålen. Det har aldrig känts så. Men processen är igång. Får gå tillbaka så många gånger som det kommer att krävas.
Den djupare innebörden i att den själsliga smärtan jag burit så länge också ska kännas i köttet är inte så oklar. Det var inte så här det skulle bli. Men det var så här det blev. Det måste nog göra så här ont.
Det bästa? Har fortfarande inte hänt än.
Måndag 1 mars klockan 20:55
Gått ett varv genom city. Vilda har kissat. Det är första kvällen när allt ska vara stängt. Och allt är stängt. Staden är lika festlig som på midsommardagens förmiddag. Tomt. Mörkt. Kallt. Det är så mycket med den här måndagen som känns just så. Tomt. Mörkt. Kallt.
Gib mir sonne. Sjunger de i en gammal tysk poplåt jag brukar lyssna på den här tiden på året. 2021. Det är ungefär 300 dagar kvar. Sen är det här skitåret slut.
Förändring
Förändring ser ut på olika sätt. Nu när allt ska ändras igen har jag passat på att klippa håret. Är korthårig för första gången på flera år. Känns skönt.
Brytpunkt
Står i en brytpunkt. Det som ska brytas är nog färdigbrutet. Vad som händer nu? Oklart. Djupa andetag krävs.
Bara en grej till
Det är samma sak hela tiden. Bara en grej till. Sen ska det hända. Då ska vilan få plats. Tanken, reflektionen, tillsammansskapet och den förankrade känslan av att höra hemma.
48 år har jag ägnat åt att bara göra en grej till först.
Nu sitter jag här med en förkylning som aldrig lämnar kroppen, en trasig mage och en totaltrötthet som jag inte har tid med. Ska bara göra en utbildning. Ska bara sätta ihop en av de roligaste konferenser jag fått chansen att leda och producera. Ska bara få till den där promotionfilmen. Och leda den där pitchtävlingen och komma på hur hösten/vinterns olika universitetsutbildningar ska ledas. Ska också försöka komma på hur jag ska kunna leda det vardagliga arbetet i företaget där jag behöver göra fler saker på egen hand.
Just det, jag måste tillsammans med Ella och hennes mamma (på blodigt allvar) jobba mycket, mycket hårdare med att få till blodsockernivåerna i Ellas 15-åriga kropp (eftersom de legat för högt för länge och hennes kropp börjat få mätbara skador nu).
Vem vet, kanske tillkommer det något. Typ julfirande eller så.
Min psykolog har hjälpt mig att inte rusa fram i blindo. Att stanna upp och förstå vad som händer och känna mina egna reaktioner. Så nu står jag här och känner att jag inte vill fortsätta så här. Att jag är trött på att kämpa på ensam. Att jag inte kan fortsätta rusa runt och slå knut på mig själv för att hjälpa andra att bära deras bördor, samtidigt som jag inte får någon hjälp själv.
Men, det är svårt. För det krävs människor som verkligen vill hjälpa. Och jag verkar ha förtvivlat svårt att hitta dem. Kanske gör jag det, men först måste jag nog göra en grej till.
Det som dödar
Vår ständiga jakt på tillväxt. På odödlighet. På mer, mer, mer.
Måste stänga av några grejer

Så här ser startskärmen ut på min telefon nu. Orkar inte med alla inkommande krav, önskemål och uttryck längre. Multitaskingen dödar för många hjärnceller. Gör att jag inte är närvarande i de relationer som är viktigast för mig. Och kanske framför allt får online-livet mig att känna mig steget efter. Hela jäkla tiden.
Jag hoppar in och ut ur tekniken. Har provat att pausa/radera mina konton i sociala medier. Och lite annat. Men kommer tillbaka hela tiden. Anledningen är egentligen ganska enkel. Det blir väldigt ensamt när alla andra är kvar.
Nu försöker jag åtminstone att tygla mobilen. Ska smaka på den här strukturen. Har packat ned alla andra appar i mappar och lagt dem ett antal swipes från startskärmen. Har inte vågat radera mail-appen och webbläsaren än. Men, vill göra det.
Min kropp klarar inte av att leva fragmentariskt längre.