Blogg

Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka
29 oktober 2023

Gammaltestamentlig text:
Andra Moseboken kapitel 23, vers 1-9

Du skall inte sprida falska rykten. Gör inte gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt. Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen, när du vittnar i någon sak. Du skall inte vara partisk för den fattige i hans sak. Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har kommit vilse, skall du föra den tillbaka till honom. Och om du ser att din oväns åsna har segnat ner under sin börda, får du inte lämna honom utan hjälp: du måste hjälpa honom att lasta av djuret. Du skall inte vränga rätten för den fattige. Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige, den som har rätt, ty jag frikänner inte den skyldige. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt. En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten.

Evangelium
Matteusevangeliet kapitel 12, vers 15-21

Jesus fick veta det och drog sig undan därifrån. Många följde med honom, och han botade alla och förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas:

”Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger.  Och hans namn skall ge folken hopp.”

Predikan (om du vill lyssna, ljudfil längst ned)

I S:t Nicolai kyrka i Örebro löper en lång regnbågsmatta hela vägen fram till altaret. När jag följer den med blicken så slår det mig att regnbågens färger behöver varandra för att bli sig själva. Och att det är som sig själva de blir regnbågen tillsammans.

När vi går in i procession i kyrkan, gör vi det också tillsammans. Och vi liksom bärs av den där regnbågen. Och av förbundet den symboliserar. Tillsammans med de människor som står upp i kyrkbänkarna så är vi på väg. Vi är alla unika individer, men vi vandrar tillsammans. Vi har en riktning och vi följer Jesus på vår väg framåt.

Han vi följer, han verkar inte söka stjärnstatus eller kokettera med sin godhet. När maktens män börjar störa sig på honom och vill röja honom ur vägen – då drar sig Jesus undan. För att så kan den som vill göra något gott för samhället också göra. Om det är vad som krävs för att det goda faktiskt ska bli gjort. Och inte bara sagt.

Den som vill leda kan vara ödmjuk och eftertänksam. Även i tider när människorna verkar ha tappat förståndet, eller åtminstone verkar ha missförstått de ord som Gud – genom Mose – förmanar oss att följa i Andra Mosebok. Och känns det inte ganska ofta i våra dagar som att brotten mot de där buden blivit som dygder i vårt samhälle? För visst är det många som tjänar på att sprida falska rykten och rena lögner? Visst är vi många som följer med strömmen även när vi vet att den för oss bort från våra medmänniskor – de som lämnas kvar? Och jo, det finns kvarlämnade och diskriminerade människor i vårt samhälle.

Förtrycka invandraren?

Jag hör det överallt. Ledande människor med makt och inflytande skyller invandraren för allt. De som är högst upp skyller ifrån sig på de som är längst ned.

Rädsla, ilska, fördömanden och till och med rop om våld går runt och förstärks i vårt samhälle den här hösten.

Jag vill skrika STOPP!

Men, jag är tyst. Det behövs nog inte fler högljudda röster just nu. Men kanske andra röster?

Mattéus hänvisar i dagens evangelium till profeten Jesaja och betonar Jesus mildhet, ödmjukhet och tålamod med de svaga och lidande – de som Jesus inte kommer för att krossa eller släcka ut, utan för att stödja. Mattéus beskriver en mild och medlidande frälsare som kommer att föra rättvisa och hopp till oss.
Det saknas inte knäckta strån och tynande lågor i vår tid.

Vi lever i oroliga tider. Många människor far illa.
Och nu kommer vintern.

Det sägs ibland att vi är Guds händer. Att vi är kallade att älska. Kan vi bära som regnbågsmattan? Vad gör vi nu? Kan Jesus lära oss något genom sitt ödmjuka sätt? Hur vårdar vi förbundet mellan Skaparen och Skapelsen?

För några år sedan satt jag i S:t Nicolai kyrka. Ungefär där regnbågsmattan slutar stod TV-kameror. På andra sidan TV-kamerorna var vi några som satt och samtalade om hopp i oroliga tider. En av oss var Ing-Marie Wieselgren, då Sveriges nationella psykiatrisamordnare. En ivrig och engagerad människa och läkare som stod upp för allas rätt att finnas till och att må bra.

En vägvisare. I Jesus spår.

Ett par år senare möttes vi i ett annat samtal, på Gotland. Det var valår, Almedalsvecka och inför publik samtalade vi fortfarande om oroliga tider och hopp. När vi andra i samtalet pratade om mörker, hot och svårigheter, då bekräftade Ing-Marie oss, men valde själv att tala hoppfullt om framtiden och menade att människan – både som individ och samhälle – har klarat stora kriser historiskt och att vi som lever nu kan vara ödmjuka inför det.

Tillsammans kan också vi fixa det. Vi kan uppmuntra varandra med varma ord och vänliga blickar också i oroliga tider.

Hon påminde oss om att vi kan hjälpa varandra att ha rimliga förväntningar på livet och samhället. Och att varken livet eller samhället är någon tävling, utan summan av oss – det vi är och det vi gör.

Tänk om samhället inte är något som drabbar oss, tänk om det är vi som är samhället.

Ing-Marie talade om livet mellan oss. Att vi finns tack vare att vi bekräftar varandra. Att det som inte kan förstöras är det som händer i våra relationer. I de relationer vi alla befinner oss. 100 procent av oss. Så vi kanske inte ska lägga hela ansvaret för samhällets utveckling på de dryga 2 procent av människorna som är medlemmar i ett politiskt parti.

Vi får kanske acceptera att också vi har det ansvaret, varenda en av oss?
Vill vi ha ett samhälle som människor mår bra i, då får vi prata med varandra om det samhället. Det menade Ing-Marie. Då får vi, liksom generationer före oss, bygga det samhället. Om vi har en god och mänsklig idé om vad vårt samhälle kan vara, då kan vårt samhälle också bli mänskligt och gott. Men, det här är inte något som löser sig av sig självt, samtidigt som vi lockas att käbbla, konsumera eller kriga oss omänskliga.

Jag tror att Jesus, vill att vi ska vara mänskliga medmänniskor. Han går före i handling. Det vi ställer till, kan Jesus hjälpa oss att ställa till rätta.
Jesus visar återkommande att tro och tillit uppstår tillsammans.
Jesus visar också att tvivel kan tas om hand, om vi tar hand om det tillsammans.

Samhällsansvaret är för stort. Ingen av oss kan bära det på egen hand, men vi kan bära det tillsammans.

Men, vi får då, sade Ing-Marie, sluta vänta på någon annan. Var och en gör det var och en kan.

Vi är inte de asociala mediernas polariserande algoritmer.
Vi är människor.

Vi kan skapa andra algoritmer.
Vi kan vara nätänglar istället för troll.

Vi kan prata om det vi vill istället
för att bara prata om det vi inte vill.

Så sade Ing-Marie som avslutning på det där samtalet. Dagen efter mördades hon på öppen gata i Visby.  Hon som hela tiden sade:

Människa, detta ska du veta. Om du gått vilse i rädsla och förtvivlan så letar vi efter dig. Om du inte orkar…. så orkar vi för dig. Och när jag inte orkar, då orkar du för mig.

Nu är hon tystad. Och jag undrar: Kan vi vara den rösten?

För som hon sade: Vi måste sluta vänta på någon annan. Var och en gör det var och en kan.

Vi har den goda viljan. Om vi väljer den.
Vi har varandra. Om vi väljer varandra.

Så kan vårt samhälle hålla ihop: Om vi gör det vi kommit överens om och gör det för varandras skull. Så blir vi, som regnbågsmattan, något som bär och välkomnar hela vägen till det heliga, till måltiden vi delar. Så kan vi dela ett samhälle som tar ansvar. Så är vi, fastän många, en enda kropp. Ett enda samhälle.

Hela tiden omsluter Gud oss från alla sidor och påminner om förbundet som också kan säga oss: Det behöver inte vara alla mot alla. Det kan vara alla MED alla.

Vi behöver inte lyssna på dem som i vår tid tror att de måste vända själva nåden ryggen och röja undan det goda. Vi kan lyssna på Jesus som säger oss: Var inte rädda.

• Vi är sedda och kan se andra
• Vi är bekräftade och kan bekräfta andra
• Vi är älskade och kan älska andra

“Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.”

Så visar Gud genom Jesus en väg framåt.
Jag tror att han gör det genom Ing-Maries gärning också.
Kanske vill han också visa den vägen genom oss, om vi följer dem?