Tacksägelsedagen
S:t Nicolai kyrka
8 oktober 2023
Evangelietext: Lukasevangeliet kapitel 19, vers 37-40
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.
Några fariseer i folkmassan sade då till honom: Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Han svarade: Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.
Episteltext: Kolosserbrevet kapitel 3, vers 16-17
Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.
Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.
Sammanfattning:
- Gud blir människa och är på väg att försonas med oss till Skapelsens stora glädje och tacksamhet.
- Människan – som kan välja att tro eller tvivla – vet inte om hon ska vara glad eller inte.
- Om människan väljer tron och glädjen blir människan, liksom Skapelsen, tacksam och då förändras allt.
- Men då måste vi våga vara levande människor, och inte luras att tro att vi är ekonomiska människor.
Predikan:
Den här dagen – tacksägelsedagen – har generationer av människor tagit med sig av årets skörd till kyrkan. Människor som tackat och delat. I vår tid är det kanske inte självklart. Eller det tar sig åtminstone andra uttryck.
Nio av tio äpplen tar vi aldrig hand om i äppeltider. Vi orkar inte ta hand om all frukt. I överflödet köper vi importerade äpplen. Ibland sågar vi till och med ned äppelträden för att slippa anstränga oss och ta hand om överflödet.
Äppelträden säger ingenting om det här. Ett gammalt talesätt som vi människor har hittat på säger:
Otack är världens lön.
I dagens evangelium kommer Skapelsens treenige Gud på besök till vår värld. Han har blivit människa i Jesus. Vad gör vi? Några tror, gläds, känner tacksamhet och låter det höras. Andra tvivlar, utmanas, störs och försöker tysta. De vill ha det som det alltid har varit. Eller som de tycker att det alltid har varit. Därför försöker de att tysta de sina glada och tacksamma medmänniskor.
Otack är världens lön.
Jesus är alltså på väg upp till Jerusalem. På väg mot slutet. Mot sin död, alltså vår försoning. Det där som ska läka relationen mellan Gud och människan. I raderna som kommer direkt efter dagens evangelietext, där han sagt det där om att stenarna kommer att ropa om lärjungarna slutar så gråter Jesus över Jerusalem. Han gråter över staden och människorna som inte förstår att tiden är inne för Guds besök.
Jag tolkar det så här: Även om VI inte förstår vad som händer, så vet själva Skapelsen det. För Jesus drar med sig hela Skapelsen i försoningen. Även om vi människor inte gläds, så gläds allt annat liv i Skapelsen. Därför ska stenarna ropa.
Vad är det med människan, som inte förstår?
Som tvivlar och säger att otack är världens lön.
Jag tror att vi behöver prata om den fria viljan och kanske finns några tänkbara svar i Maslows behovstrappa? Abraham Maslows behovstrappa har satt ett ganska stort avtryck på vår kultur, i vår tid. I trappans första steg finns de grundläggande behoven vi behöver få uppfyllda för att överleva.
- Vatten, mat, värme, skydd från vädrets makter
- Gemenskap, närhet, respekt, trygghet och kärlek
- En känsla av sammanhang som ger självkänsla OCH anknytning
- Här uppstår jag och vi och våra relationer
För de som har förmånen och turen att kunna lita på att de här behoven blir uppfyllda – eller kan ta dem för givna – har det hittats på ett steg till…. självförverkligandet.
- Där uppstår kanske det vi kallar egot?
Det är en konstig trappa. Påfallande ofta verkar de människor som står högst upp känna att de står längst ned. Ju högre vi kommer, desto mer besvikna verkar många av oss att bli.
Konsekvenserna av det där självförverkligandet är visst inte självklart goda. De kan förstås bli goda, men det finns faror. För där uppe väcks mina begär, och då är det lätt att glömma bort de grundläggande behoven – både att jag kan vara tacksam för att mina är uppfyllda och att det fortfarande finns människor som kämpar för att få sina uppfyllda.
Den där konstiga trappan har också använts på konstiga sätt. För att försvara en ordning där många har det väldigt bra, samtidigt som väldigt många fler inte har det bra alls. Lyckliga de fattiga som bara behöver fokusera på sina behov. De bränner minsann inte ut sig, säger cynismen.
Maslows trappa har förstärkt myten om den ekonomiska människan – en i grunden rationell varelse som tänker egoistiskt och fattar beslut efter vad som är bäst för just det egna självförverkligandet, hela tiden. Som vill leva i ett rationellt samhälle präglat av konkurrens mellan dessa självförverkligande individer.
Jag är femtiotvå år gammal och jag har aldrig mött någon sådan människa, men ändå sägs det att vi alla är sådana.
Jag tror inte på den berättelsen.
Jesus vill ta med oss åt ett annat håll där på vägen upp mot Jerusalem. Och Gud säger ju något helt annat till oss. Genom hela Skapelsen ekar rösten som säger:
Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.
Om och om igen förser Skaparen oss med det vi behöver. Vilken gåva! Visst är den värd vår tacksamhet? Varför skulle vi tacka nej till den gåvan? Varför skulle jag såga ned äppelträden?
Men är det här en tid att predika tacksamhet? Det är ju svåra tider för vanligt folk. Det finns mycket att vara orolig för. Ibland orkar vi inte vara tacksamma. När sorgen eller rädslan är för kompakt. Men även då bär Gud oss, som vi sjunger i Psalm 31 med Anders Frostenssons ord.
Ja, det är svåra tider för vanligt folk, även för ovanligt folk. Liksom för den Skapelse som kan tillfredsställa allas våra behov, men som behöver läkas, sargad av den ekonomiska människans begär.
Kanske är tacksamhet en väg till läkning? Om vi känner tacksamhet, och pratar med varandra om varför vi gör det… då kanske vi kan vara vägmärken för varandra?
Fariséerna tycker att lärjungarna ska vara tysta.
Det är många som tycker att kyrkan ska vara tyst också.
Jesus gråter över Jerusalem. Över otacksamma människor som vänder sig bort från Gud. Men snart ska stenarna ropa och vi behöver inte vara tysta.
Det kan nog fortfarande hända goda saker, om vi är tacksamma. Jag ber för att kyrkan ska fortsätta att våga låta sig ledas av Jesus. Att vi ska höras, ropa och sjunga. Att våra röster ska bidra till klarhet i en tid när det goda verkligen behövs.
Jesus är huvudet, kyrkan är kroppen. Just här, just nu är just vi den kroppen, den kyrkan. I en tid när vårt samhälle prövas.
Det Paulus skrev till församlingen i Kolossai för nästan 2000 år sedan kanske riktas även till oss: Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra.
Vi har bett tillsammans.
Vi har bekänt våra fel och brister.
Vi har fått ta emot förlåtelse.
Vi kan dela fridshälsningen och måltiden med varandra.
Nu kan vi kan tacka.
- Vi kan tacka för att vi är sedda – och för att vi kan se andra.
- Vi kan tacka för att vi är bekräftade – och för att vi kan bekräfta andra.
- Vi kan tacka för att vi är älskade – och för att vi kan älska andra.
- Vi kan tacka för det vi får – och för att vi kan dela med oss till andra.
Vårt gemensamma tack kan bli den där lovsången som är dagens tema. Tillsammans kan vi vara en viktig kör i en tid när människor behöver få höra något verkligt annorlunda igen. Något kärleksfullt, något hoppfullt, något levande – i många olika stämmor.
Det Gud har skapat är gott.
Snart ska till och med stenarna ropa. Orden kommer från Gud till profeten Habackuk och tas upp Jesus långt senare. Människa, du kan inte glömma vem du är. Du är en av oss.
Men människan är skapad med fri vilja och därför måste Människan alltså välja det goda om vi vill att det vi gör ska bli gott. Ett sätt att välja det goda är att vara tacksam. När vi tackar – och försonas och förenas med Skapelsen – kan ljuset komma in genom sprickorna. Även den här hösten.
Den ekonomiska människans otack behöver inte vara världens lön. Vi kan följa Jesus och göra tack till världens lön. Vi kan lära och vägleda varandra längs vägen.
För vi är ju levande människor. Och tack och lov för det.
