Ge upp hoppet

Det ser ganska ofta ut som att människans ständiga strävan efter laga sin egen trasiga skapelse står i vägen för möjligheterna att vara en del av det värld som människan faktiskt inte skapat. Människan är den enda organiskt uppbyggda kolbaserade livsform som har kapacitet att utrota sig själv. Kanske gör vi det allra bäst genom att inte ge upp, genom att inte förstå att de tekniska lösningar vi skapat, den ekonomi vi hittade på och alla de kemikalier och utsläpp vi tillför natur och kretslopp inte får plats på jorden. För hur ska krigen mot oss själva kunna leda till liv? Hur ska allt mer empatiskt störda ledare kunna föra oss till mer hållbara vägar? I sin yttersta form framstår det som att människan är så fast i sina tankar på döden att döden blir en dominerande del av livet. Så kanske ligger hoppet i att ge upp hoppet. Att släppa tanken på ett liv villkorat av döden. Kanske är det ett sätt att styra i en annan riktning än just dödens.

Teologen Alexander Schmemann menar att den moderna kyrkan tenderar att förminska döden till ett psykologiskt problem (hur vi hanterar förlust) eller till ett moraliskt budskap (döden som en påminnelse att leva rätt). Detta förminskar det evangeliska mysteriet i död och uppståndelse, menar Schmemann och beklagar att kyrkan har slutat tala om döden som en andlig verklighet och en fiende som Kristus har besegrat. Det ligger något i Schmemanns kritik. Kanske för att kyrkan – i en sekulariserad samhällskontext – anpassat sig och i sitt möte med människor känner sig manad att jobba mer med tröst och förhållningssätt än att prata om det eskatologiska hoppet och Kristi seger över döden.

Jag läser just nu mängder av litteratur om döden, uppståndelsen och kyrkans förhållningssätt till dessa. Detta eftersom jag ska skriva en magisteruppsats och intresserar mig för hur Svenska kyrkans förkunnelse om död och uppståndelse förändrats över tid. Anledningen till detta är att jag anar att det som i vår tid beskrivs som att människor söker sig tillbaka till kyrkan, eller åtminstone det andliga, sker i en omvälvande och orolig tid. Klimatkrisen gör sig påmind. Krigen också. Den ensamma människan möter ständigt i sina flöden allt mörkare moln och samtidigt allt fler lösningar för att slippa se dem. Men varken resor, kläder, prylar, droger eller all digitala casinon i världen räddar människan från död, lidande och smärta. Allt vi hittar på för att slippa verkar bara gör att vi gräver oss djupare och djupare ned i en ohållbar situation. Allt mer isolerade från den värld som omger oss.

Det sades länge att människan lämnat Gud. Men, kanske är det snarast den organiserade religionen som människan lämnat, alltså kyrkan. På samma sätt som människan lämnat föreningen och kommunen. Det individualiserade livsprojektet har fragmentariserat den värld vi delar. Eller åtminstone vår syn på den världen, eller helt enkelt samhället.

Kanske är det så att kyrkans anpassning till den här samtidskulturen är det som gör att människors intresse för kyrkan ser ut som det gör. Kyrkan blev som dom andra och nu står många och vrider på sig lite ängsligt när gudstjänststatistiken sammanställs. I vår tid är det nämligen så att färre går i regelbunden gudstjänst, samtidigt som alla präster fortfarande lovar att de ska förkunna Ordet rent och klart och förvalta sakramenten. Men, människorna kommer fortfarande till kyrkan i stor utsträckning. När livet så kräver – vid dop, bröllop och begravning. Eller kanske konfirmation eller konsert. Frågan är då kanske inte lika viktig när det gäller det upplevda skavet hos kyrkan, som den borde vara i hur kyrkan förhåller sig till de tillfällen då människorna kommer till kyrkan.

Här någonstans börjar jag att ringa in mina frågeställningar för uppsatsen. Jag vill ta redan på hur folkkyrkan gestaltas i dessa möten. Närmare bestämt i begravningsgudstjänsten. Fokuserar kyrkan på döden eller på livet i uppståndelsen? Kommer kanske människor till kyrkan för att få lite hopp – även i det mörkaste? Hur tar kyrkan ansvar för att vi som kollektiv gemenskap kan förhålla oss till döden? Och hur har kyrkan gjort detta vid stora samhällskriser?

Jag vill försöka frilägga eskatologiska perspektiv på folkkyrkan genom att studera hur präster förkunnar i griftetal, predikningar och tal. För att ställa upp detta mot hur teologer som Alexander Schmemann, Gustaf Wingren och Einar Billing ser på kyrkan och det eskatologiska.

Varför? För att jag tror att vi måste prata mer om döden. Inte minst livets seger över den. Genom Jesus Kristus. Det är något att hoppas på, inte minst i den tid när vi gräver och gräver men aldrig verkar nå botten. Att ge upp hoppet om liv i det som redan är dött kan vara en god strategi. Gör kyrkan det? Gör staten det? Kommunen? Näringslivet? Jag förväntar mig inte några svar, eftersom alla är upptagna med att gräva.

Profetiskt under bar himmel

Såg Jonas Lundqvist sjunga igår på den finfina scenen i Wadköping. Försommarsolen värmde när Jonas och gitarristen Billy spelade profetiska låtar. Såna där låtar som plötsligt kan få människor att liksom skriksjunga med i textrader som profetiskt vittnar på något bortom människans trasighet. Det är så uppenbart hur musiken betyder något.

”Jag lämnar lätt som när jag kom
Som när jag kom

Men jag ska berätta sanningen för dig”

Skapelsen är inte människans

”En tro kopplad till vad vi behöver i dag måste vara en tro kopplad till marken men i valet mellan ekologi och ekonomi sätter vi alltid ekonomin först. Trots att ekonomin är helt beroende av ekologin. Det borde vara uppenbart men religion kan passivisera. Vår Gud heter Tillväxt och hans son Fri Marknad. […] Ingen måste tro att naturen är helig. Men för att klara miljö- och klimatkriserna måste vi alla börja agera som om den är det, oavsett vad vi tror på. Ty det är till sist våra handlingar som verkligen räknas.

För att behålla sin trovärdighet som institution måste Svenska kyrkan sluta gå kortsiktighetens ärenden och börja stå upp för att det heliga faktiskt inte bor i ekonomin.”

Skapelsen är inte människans, människan är skapelsens. Det är så uppenbart. Eva-Lotta Hulthéns essä i DN borde läsas av alla.

Sista tentan?

Det kan vara så att jag alldeles nyss, strax före 16:00 fredag 30 maj 2025 lämnade in min sista akademiska tentamen i livet, när jag laddade upp en pdf till Uppsala universitet. Jag hoppas det i alla fall. Det som tentades av var systematisk teologi utifrån Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Plus folkkyrkoperspektiv. Det känns som en lättnad. Nu återstår i det akademiska ett litet PM som ska lämnas in om ett par dagar (om diakonala perspektiv) och sedan en magisteruppsats som ska skrivas i höst.

Ett litet hurra är på sin plats. Om jag nu inte blir underkänd och måste tenta om, men det har inte hänt mig än under nio års akademiska studier. Hur som helst, det stora hurra-ropet kommer när resultatet är klart och bokfört. Ikväll firar vi lågmält genom att gå på konsert med Jonas Lundqvist och Karakou i Wadköping. Solen bröt just igenom molnen på riktigt. Allt är som det ska bli.

Avslut

PG-kurs avslutad. Vaktmästartjänst avslutad. Det närmar sig sommar.

Öppen kyrka

Kyrkan är öppen. Hit kommer han som luktar illa och gräver upp ett litet berg i sandfånget där ljusen ställs, innan han sätter ned sitt eget. Hit kommer hon som styrs så hårt av sina tvångstankar att hon måste plocka bland psalmböckerna varje gång. Hit kommer de som just den här söndagen ska få höra församlingen tacka för det liv som just deras avlidna anhörig levt och se ett i raden av ljus som tänds och ställs bredvid andra i ljusbäraren. Hit kommer människor och tittar fascinerat upp på de gamla, gamla valven. Hit kommer också människor som drar i dörrar och känner om de kan komma in någonstans. Hit kommer människor som sitter länge och ber. Hit kommer människor som gråter. Hit kommer människor som planerar sitt bröllop. Hit kommer olika människor av olika skäl. Hit kommer människor som vill vara stilla en stund. Och människor som aldrig kan vara stilla. Hit kommer människor som vill låna en toalett. De är gamla och unga. Hela och trasiga. Ensamma och i sällskap. Några vill värma sig, några andra vill svalka sig. Många tänder ett ljus. Några tror, andra tror inte. Kyrkan är öppen.

Folkmord

Folkmord är folkmord även när vi inte vågar säga det.
Folkmord är folkmord även när vi tittar bort.
Folkmord är folkmord oavsett försvar.
Folkmord är folkmord.
Folkmord.

Atomåldern – överlever vi den?

Lyssnade på en viktig och berörande sändning från OBS i P1. Om atomvåren, atomsommaren, atomhösten och atomvintern. Om vapenmånglarnas grepp och mänskligheten.

Lyssna på programmet här.

Samtidigt verkar det som att regeringen i Israel nu bestämt sig för att jämna det som ännu inte är jämnat av Gaza med marken. Vi kan inte tjäna Gud och mammon samtidigt. Det vet de flesta av oss. Därför är det – idag och alla dagar – tid att vända om. I en godare riktning.

Det är en svår måndag. Men den lilla talgoxen som just flög in i lägenheten vände om. Den vände hem. Fattade ett klokt beslut. Kanske en vägvisare.

Jag köpte en begagnad bok som jag tror är viktig. För att förstå vad som faktiskt hände i Hiroshima och Nagasaki. Masuji Ibuses ”Svart regn” som jag börjar läsa ikväll.

Måndagmorgon

Så är det måndag. Och jag åker inte till Uppsala. Istället bokar jag in bilen på verkstad, försöker få en tid hos veterinär för Vilda, läser studentarbeten som ska examineras och pluggar inför egen tenta och försöker att slutföra ett PM som ska lämnas in.

Sedan en vecka äter jag Losec igen. Men snart är terminen slut. Och förhoppningsvis är bilen lagad och Vilda bättre (hon har lite problem med ett öra). Förhoppningsvis känner jag mig också lite mer hemma i livet igen också. Det har varit lite för mycket och lite för spretigt det här läsåret som gått. Det fjärde. Jag har behövt koncentrera mig stenhårt och inte varit världens lättaste medmänniska för de som står mig närmast.