fredrik welander i ett långt samtal
Jag blickade bakåt och kikade in i de olika predikotexter och betraktelser jag skrivit sedan jag fick Venia och kunde börja predika. Där fanns en röd tråd som löpte genom det sätt som Ordet går igenom mig. Därför samlade jag ihop texterna i ett litet häfte. Om du klickar på bilden så öppnas en pdf.
Tredje söndagen i Advent
S:t Nicolai kyrka
17 december 2023
—
Psaltaren 146:3-9
Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.
Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.
Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,
Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,
Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.
Matteusevangeliet 11:2-11
Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?
Jesus svarade dem: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser:
att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.
Salig är den som inte kommer på fall för min skull.
När de hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen. Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än profet.
Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig.
Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han.
Predikan: Bana väg för Herren
Tredje söndagen i advent. Vi får höra om Johannes Döparen.
Liksom Johannes är vi i väntan och mörkret har lagt sig ovanligt tungt.
Men, nu är det vår tur att bana väg för det goda som kommer.
Profetiska röster talar till oss även nu. Jag hörde en av de rösterna på Conventum för några veckor sedan. Då lät det så här:
Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror
Transformera, transformera
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka
Den som skrivit det här heter Lars Winnerbäck. En av min generations största svenska artister. Många människor vill höra hans ord. Jag tror att det profetiska lockar.
Den här mörka hösten har jag uppfattat att det talas om tro långt utanför kyrkan. Om brist på tro. Men också om sökande tro. Spirande tro. Och någon är – som Lars Winnerbäck skriver – mycket närmare än vi tror. Vi kan lyssna på våra sökande vänner. Vi kan dela något i vår tid.
I en helt annan tid väntar Johannes Döparen i sin fängelsehåla. Han som tidigare har profeterat – och banat väg för – frälsarens ankomst och faktiskt döpt Jesus i Jordanfloden. Han som tror på Jesus som Guds Son. I en stund av tvivel skickar sina lärjungar till Jesus med frågan.
Eller kanske skickar han DEM som tvivlar till själva källan för att få svar?
Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?
Jesus svarar och visar något större genom handling. Han är DEN som uppfyller profetiorna och förväntningarna. Då, men också nu. Jesus älskar oss utan gränser och banar väg – eller drar med sig hela Skapelsen i en god riktning.
Men att följa honom kräver något – en tro som går bortom våra förväntningar och ibland bortom vårt förstånd.
Det är som att Jesus frågar mig: Klarar du av att gå bredvid mig, även när tron kräver allt tålamod du har? Är DU den, eller ska jag vänta på någon annan?
Jesus har svarat Johannes och hans lärjungar – och Jesus fortsätter att svara, även i vår tid. Men, vad hör vi? Kanske är väntan det mest krävande av allt? Också för den som tror? Ett samhälle kan komma på fall när vår kollektiva brist på tålamod… blir till brist på tro.
Det har uppstått sådana brister i vår långa väntan. Genom de bristerna skapas utrymmen där en liten, men i världslig mening mäktig, kraft ställer sig i vägen för det goda. Sår tvivel, oro och rädsla. Lockar oss att vara MOT varandra.
Samma rörelser uppmanar oss att gräva hål i Skapelsen. Stora och djupa hål.
Men, när människor gräver hål så måste någon annan fylla igen hålen med något. Och för att göra det, så gräver någon annan upp något, flyttar detta något och fyller igen hålet med det, men då har det ju uppstått nya hål. Som andra vill fylla igen.
När vi börjar gräva, så blir det svårt att sluta.
De krafter som försöker få oss att tro på att vi kan göra Skapelsen bättre än Gud själv och skickar spadar vår väg…. de har skapat en misstro som är ett existentiellt hot mot mänskligheten nu. I brist på tålamod och tro har människor i vårt samhälle blivit allt mindre hemmastadda i den Skapelse som hela tiden banar väg för det goda…. och allt mer upptagna av den fullständiga brus-kakafoni av idéer, kamp, diagnoser, produkter, självmedicinering, politik och måsten vi själva hittat på.
Vi människor har så att säga grävt många och djupa hål. Och nu säger de som bestämmer att vi inte kan sluta. De säger att vi ju alltid har grävt och inte har några andra alternativ än att fortsätta gräva.
Men, det är inte sant.
Vi har alternativ.
Det finns hopp.
Vi kan försonas med Guds skapelse. Vi kan besvara Guds uppenbarelse med vår tro.
När Lars Winnerbäck sjöng på Conventum då kände jag i hela min kropp, att VI ÄR DEM. Något gick igenom alla kroppar. När vi släppte taget om våra egna tankar, gick upp i den höga musiken och tusentals röster förenades i orden – Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka – då var det som ett glasklart Hosianna! Ett högt delat utrop av längtan och tacksamhet samtidigt. För en stund så levde vi så tydligt MED varandra.
Mysteriet blev levande på ett oväntat ställe. Och vi kan fortfarande vara öppna för det.
Vi behöver bara lita på Gud igen. Vi behöver bara tro på hans son. Han som vandrar vid vår sida och vill att vi går tillsammans med honom, vid hans sida. Som människorna gjorde innan det var stora och djupa hål i vägen överallt.
När vi tror, då kan vi vandra tillsammans, även när vägen är svår. Och den kommer inte alltid att vara svår. För den är också vacker och fantastisk mest hela tiden, den där vägen.
Väljer vi den vägen? För vi måste nog välja att vandra, om vi ska bana väg för det goda. Vi måste välja att ta det första steget. Vi måste välja det andra steget. Och vi måste välja varenda steg som följer.
Och genom våra val kan vi vara vägvisare för de som ska vandra MED oss och EFTER oss. Vi banar väg när vi väljer tålamodet och tilliten till Skaparen som öppnar blinda ögon och rätar krökta ryggar. Vi fick de orden från Psaltaren och från de som gått före oss.
Gud tror på oss fortfarande. Våra krökta ryggar rätas, om vi visar tålamod, slappnar av och låter våra ryggar rätas. Kanske kan jag med rak rygg till och med blicka över kanten på det hål jag fram till nyss var så upptagen med att gräva?
Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror
SÅ BANA VÄG
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka
Guds ande strömmar in i oss och genom oss och vidare. När vi öppnar våra hjärtan.
Gud ÄR själ och hjärta och har skapat oss att vara det för varandra.
Johannes Döparen skickar OSS till källan. Det finns ett ljus som aldrig slocknar. Hoppets ljus. Vi kan bära en liten del av det ljuset hela vägen till våra sökande vänner i ett ganska mörklagt samhälle.
Jesus Kristus är ju DEN. Och vi, vi är ju DOM.
Dom som kan tro och tacka.
Dom som kan höra och göra.
Dom som kan värma och välkomna.
Dom som kan bana väg och be.
Herre, tack för att du tror på oss. Nu ber vi dig – hjälp oss att leva i tålamod och sprida tro, hopp och kärlek, så att vi med själ och hjärta följer din son, Jesus Kristus, vår herre, och banar väg för det goda som kommer med honom. Låt din Ande öppna våra ögon, så att vi ser allt det goda som din Skapelse är, överallt och i alltid.
Amen
När vi står här. Strax innan vi går fram genom den där altargången för att fira mässa tillsammans. Mitt stora barn och hennes kör sjunger ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där”. Männen som levt längre än mig är redo. Det drabbar mig hur fint det är att få vara med i gemenskap där olika människor av olika anledningar och med olika bakgrunder är medskapare i något mystikt och heligt. Vi är människor. Omslutna och älskade. Domen är inte ett hot, utan ett löfte. Ljuset vilar i mörkret. Allt är som det ska bli och det bästa har inte hänt än.
Det kanske är lite skavt ibland. Allt blir inte alltid rätt. Eller som vi tänkt. Men precis som det ska bli. Amen.
Står och blickar ut över Hjälmaren vid Lindholmen. Det blåser hårt och kallt, rakt i ansiktet. Vilda vill inte stanna länge. Det låter och larmar om sjön. Skärvor av is spolas upp mot land. Jag tar några djupa andedag och ser ut över vattnet. På förmiddagen klarade jag den muntliga tentan i bibelgrekiska. Höstens största hinder. Så tacksamheten är stor. Liksom lättnaden.
Skön söndag. Mässa och Fars dags-middag på Solliden där jag fick hålla i en liten andtaksfull stund med tal till papporna. Och kanske från papporna. Tacksam för detta.
Måndag. Regn. Tvivel. Det är svårt nu. Min hjärna är inte tillräckligt logisk, rationell, matematisk och grammatisk. Jag blir förtvivlad och förbannad på dödgrävarpedagogiken och kraven. Att jag måste vara en maskin för att känslomässigt närma mig mystiken. Gråten är nära. Egot slåss för att upprätthålla någon slags gammal bekant självkänsla.
Jag har en enorm respekt för de som lyckats bli präster. Jag tvivlar just nu hårt på att jag någonsin kommer att bli en. Men, jag ger inte upp. Jag släpper egot och de gamla sätten att bygga den där självkänslan på luft. Jag ska försöka andas och ta mig vidare. Men först en promenad i ösregnet med hunden.
I takt med att mörkret sänker sig och regnet som faller blir allt kallare så går mitt humör som vanligt ned. Den här veckan är det prövande att vara i min kropp. Grekiskan är tokmotig, nyheterna får mig att lämna planeten och dessutom har någon slags flunsa lägrat sig i vårt hem. Maria var sjuk första halvan av veckan och nu är det min tur.
Alldeles nyss skrek jag rakt ut vid skrivbordet att jag hatar grekiska-kursens hela upplägg och pedagogik. Det enda som hände? Vilda vaknade.
Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka
29 oktober 2023
Gammaltestamentlig text:
Andra Moseboken kapitel 23, vers 1-9
Du skall inte sprida falska rykten. Gör inte gemensam sak med den skyldige genom att vittna falskt. Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen, när du vittnar i någon sak. Du skall inte vara partisk för den fattige i hans sak. Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har kommit vilse, skall du föra den tillbaka till honom. Och om du ser att din oväns åsna har segnat ner under sin börda, får du inte lämna honom utan hjälp: du måste hjälpa honom att lasta av djuret. Du skall inte vränga rätten för den fattige. Avhåll dig från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige, den som har rätt, ty jag frikänner inte den skyldige. Du skall inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt. En invandrare får du inte förtrycka. Ni vet hur det är att vara invandrare, ni var ju själva invandrare i Egypten.
Evangelium
Matteusevangeliet kapitel 12, vers 15-21
Jesus fick veta det och drog sig undan därifrån. Många följde med honom, och han botade alla och förbjöd dem strängt att avslöja vem han var, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas:
”Detta är min tjänare som jag har utvalt, den som jag älskar och som min själ har sin glädje i. Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken. Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.”
Predikan (om du vill lyssna, ljudfil längst ned)
I S:t Nicolai kyrka i Örebro löper en lång regnbågsmatta hela vägen fram till altaret. När jag följer den med blicken så slår det mig att regnbågens färger behöver varandra för att bli sig själva. Och att det är som sig själva de blir regnbågen tillsammans.
När vi går in i procession i kyrkan, gör vi det också tillsammans. Och vi liksom bärs av den där regnbågen. Och av förbundet den symboliserar. Tillsammans med de människor som står upp i kyrkbänkarna så är vi på väg. Vi är alla unika individer, men vi vandrar tillsammans. Vi har en riktning och vi följer Jesus på vår väg framåt.
Han vi följer, han verkar inte söka stjärnstatus eller kokettera med sin godhet. När maktens män börjar störa sig på honom och vill röja honom ur vägen – då drar sig Jesus undan. För att så kan den som vill göra något gott för samhället också göra. Om det är vad som krävs för att det goda faktiskt ska bli gjort. Och inte bara sagt.
Den som vill leda kan vara ödmjuk och eftertänksam. Även i tider när människorna verkar ha tappat förståndet, eller åtminstone verkar ha missförstått de ord som Gud – genom Mose – förmanar oss att följa i Andra Mosebok. Och känns det inte ganska ofta i våra dagar som att brotten mot de där buden blivit som dygder i vårt samhälle? För visst är det många som tjänar på att sprida falska rykten och rena lögner? Visst är vi många som följer med strömmen även när vi vet att den för oss bort från våra medmänniskor – de som lämnas kvar? Och jo, det finns kvarlämnade och diskriminerade människor i vårt samhälle.
Förtrycka invandraren?
Jag hör det överallt. Ledande människor med makt och inflytande skyller invandraren för allt. De som är högst upp skyller ifrån sig på de som är längst ned.
Rädsla, ilska, fördömanden och till och med rop om våld går runt och förstärks i vårt samhälle den här hösten.
Jag vill skrika STOPP!
Men, jag är tyst. Det behövs nog inte fler högljudda röster just nu. Men kanske andra röster?
Mattéus hänvisar i dagens evangelium till profeten Jesaja och betonar Jesus mildhet, ödmjukhet och tålamod med de svaga och lidande – de som Jesus inte kommer för att krossa eller släcka ut, utan för att stödja. Mattéus beskriver en mild och medlidande frälsare som kommer att föra rättvisa och hopp till oss.
Det saknas inte knäckta strån och tynande lågor i vår tid.
Vi lever i oroliga tider. Många människor far illa.
Och nu kommer vintern.
Det sägs ibland att vi är Guds händer. Att vi är kallade att älska. Kan vi bära som regnbågsmattan? Vad gör vi nu? Kan Jesus lära oss något genom sitt ödmjuka sätt? Hur vårdar vi förbundet mellan Skaparen och Skapelsen?
För några år sedan satt jag i S:t Nicolai kyrka. Ungefär där regnbågsmattan slutar stod TV-kameror. På andra sidan TV-kamerorna var vi några som satt och samtalade om hopp i oroliga tider. En av oss var Ing-Marie Wieselgren, då Sveriges nationella psykiatrisamordnare. En ivrig och engagerad människa och läkare som stod upp för allas rätt att finnas till och att må bra.
En vägvisare. I Jesus spår.
Ett par år senare möttes vi i ett annat samtal, på Gotland. Det var valår, Almedalsvecka och inför publik samtalade vi fortfarande om oroliga tider och hopp. När vi andra i samtalet pratade om mörker, hot och svårigheter, då bekräftade Ing-Marie oss, men valde själv att tala hoppfullt om framtiden och menade att människan – både som individ och samhälle – har klarat stora kriser historiskt och att vi som lever nu kan vara ödmjuka inför det.
Tillsammans kan också vi fixa det. Vi kan uppmuntra varandra med varma ord och vänliga blickar också i oroliga tider.
Hon påminde oss om att vi kan hjälpa varandra att ha rimliga förväntningar på livet och samhället. Och att varken livet eller samhället är någon tävling, utan summan av oss – det vi är och det vi gör.
Tänk om samhället inte är något som drabbar oss, tänk om det är vi som är samhället.
Ing-Marie talade om livet mellan oss. Att vi finns tack vare att vi bekräftar varandra. Att det som inte kan förstöras är det som händer i våra relationer. I de relationer vi alla befinner oss. 100 procent av oss. Så vi kanske inte ska lägga hela ansvaret för samhällets utveckling på de dryga 2 procent av människorna som är medlemmar i ett politiskt parti.
Vi får kanske acceptera att också vi har det ansvaret, varenda en av oss?
Vill vi ha ett samhälle som människor mår bra i, då får vi prata med varandra om det samhället. Det menade Ing-Marie. Då får vi, liksom generationer före oss, bygga det samhället. Om vi har en god och mänsklig idé om vad vårt samhälle kan vara, då kan vårt samhälle också bli mänskligt och gott. Men, det här är inte något som löser sig av sig självt, samtidigt som vi lockas att käbbla, konsumera eller kriga oss omänskliga.
Jag tror att Jesus, vill att vi ska vara mänskliga medmänniskor. Han går före i handling. Det vi ställer till, kan Jesus hjälpa oss att ställa till rätta.
Jesus visar återkommande att tro och tillit uppstår tillsammans.
Jesus visar också att tvivel kan tas om hand, om vi tar hand om det tillsammans.
Samhällsansvaret är för stort. Ingen av oss kan bära det på egen hand, men vi kan bära det tillsammans.
Men, vi får då, sade Ing-Marie, sluta vänta på någon annan. Var och en gör det var och en kan.
Vi är inte de asociala mediernas polariserande algoritmer.
Vi är människor.
Vi kan skapa andra algoritmer.
Vi kan vara nätänglar istället för troll.
Vi kan prata om det vi vill istället
för att bara prata om det vi inte vill.
Så sade Ing-Marie som avslutning på det där samtalet. Dagen efter mördades hon på öppen gata i Visby. Hon som hela tiden sade:
Människa, detta ska du veta. Om du gått vilse i rädsla och förtvivlan så letar vi efter dig. Om du inte orkar…. så orkar vi för dig. Och när jag inte orkar, då orkar du för mig.
Nu är hon tystad. Och jag undrar: Kan vi vara den rösten?
För som hon sade: Vi måste sluta vänta på någon annan. Var och en gör det var och en kan.
Vi har den goda viljan. Om vi väljer den.
Vi har varandra. Om vi väljer varandra.
Så kan vårt samhälle hålla ihop: Om vi gör det vi kommit överens om och gör det för varandras skull. Så blir vi, som regnbågsmattan, något som bär och välkomnar hela vägen till det heliga, till måltiden vi delar. Så kan vi dela ett samhälle som tar ansvar. Så är vi, fastän många, en enda kropp. Ett enda samhälle.
Hela tiden omsluter Gud oss från alla sidor och påminner om förbundet som också kan säga oss: Det behöver inte vara alla mot alla. Det kan vara alla MED alla.
Vi behöver inte lyssna på dem som i vår tid tror att de måste vända själva nåden ryggen och röja undan det goda. Vi kan lyssna på Jesus som säger oss: Var inte rädda.
“Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.”
Så visar Gud genom Jesus en väg framåt.
Jag tror att han gör det genom Ing-Maries gärning också.
Kanske vill han också visa den vägen genom oss, om vi följer dem?
Om vi ger upp den gyllene regeln som bärande princip för vårt samhällskontrakt. Vad händer då? Det ser vi just nu. I vårt land och många andra. Framför allt i det som kallades västvärlden när jag växte upp. Här är en spaning.
2024 kommer USAs slutliga uppbrott för förenta stater till något annat. Det har varit uppenbart ganska länge. När halva landet vill leva i naveln och den andra halvan vill fortsätta att vara öppen för omvärlden, och fortsätta att dra ekonomisk nytta av den. Då blir det svårt att hålla ihop. När stora delar av befolkningen dessutom är beväpnad och vill leva som de första generationerna av kolonisatörer gjorde, då kommer det till sist att komma en våldsam uppgörelse. Den är väldigt nära nu.
Under de kommande tio åren faller det som kallas det europeiska samarbetet sönder i takt med att land efter land väljer nationalismens väg. Även detta har varit uppenbart en tid. Även vårt land är med i denna tävling nu.
Europas utveckling banar väg för den nationalistiska imperiebyggaren som är i särklass störst i vår del av världen. Det där stora imperiet i öst. Som också har mer naturresurser än resten av Europa.
Även längre bort kommer andra stora stater att fira framgångar vi inte sett maken till tidigare. George Orwells berättelse om tre dominerande stater från 1984 sägs handla om den gamla öst-väst-konflikten, men slår in först nu. Och saken är den att det knappast är några stora ideologiska skillnader mellan de framtida supermakterna. De är alla marknadsekonomiskt tänkande kleptokratier där en liten del av befolkning sitter på det största kapitalet och de flesta resurserna. De har inga ideologiska skäl att bekämpa varandra, utan kan dela upp världen mellan sig. Ungefär som kriminella gäng delar upp områden.
De jobbar kanske inte direkt enligt den gyllene regeln som princip.
Vi pratar världsfrånvänt och naivt om paradigmskiften i vårt lilla kungarike just nu. Men vi missar det stora globala paradigmskiftet. För det är den naiva marknadsliberalt smittade socialliberalismen som dör nu. Det är den lilla minoritetens civilisation som går under.
”Even in this moment of grave and immediate danger, we cannot lose sight of the only realistic foundation for a true peace and stability: a two-State solution. Israelis must see their legitimate needs for security materialized, and Palestinians must see their legitimate aspirations for an independent State realized. Finally, we must be clear on the principle of upholding human dignity. Polarization and dehumanization are being fueled by a tsunami of disinformation. We must stand up to the forces of antisemitism, anti-Muslim bigotry and all forms of hate.”
FN är rimligen dödsdömt i den här utvecklingen, och kanske är det så vi ska se den senaste stormen kring generalsekreterare Guterres? Han som sade det där och misstolkades.
Så kan det nämligen gå när den gyllene regeln skrotas. När mänskliga rättigheter och sådant brutalt ställs upp mot tillväxt, kapprustning och sådant. Det är ganska troligt att den kortsiktiga segraren i en sån här tävling har stor erfarenhet av andra saker än demokrati, socialliberalism och sådant.
I Yuliy Ganfs satirteckning från 1953 är det USA som är föremålet för teckningen. På soldatens rygg står det KRIG. På de andra borden står det SJUKVÅRD, SKOLA, BIBLIOTEK, KULTUR. Den ritades för magasinet Krokodil. Och ja, det är en sovjetisk satirisk-politisk-propagandabild. Men, det är ganska talande för vår tid. Och ja, de flesta rika länders utveckling just nu.
I det långa perspektivet finns förstås inga mänskliga vinnare alls i denna utveckling. Eftersom klimatet och kosmos inte bryr sig om oss och våra galenskaper. Och den här utvecklingen har helt lämnat tanken på att hållbar utveckling är viktigt. Eftersom ingen ledande politisk inriktning just nu verkar tycka att människor är bra eller att livet i sig är viktigt.
Vi har dödat den gyllene regeln som princip. Men, vi kan fortfarande skärpa till oss, vända oss till det goda och göra det goda. Det finns gott om kyrkor, församlingar, samfund och föreningar. Det saknas inte mänskliga sammanhang som fortfarande vill göra det goda.
Men, det förutsätter aktiva val. Och ansträngning. Och en tro på den gyllene regeln. Här i det lilla perifera kungariket i norr så har en samling partier som tidigare kallats både höger och borgerliga valt att bilda en svag regering med stöd av ett antidemokratiskt parti. Det partiet är nu näst störst och äter sakta men säkert upp de där andra partierna. Och det är en tydlig illustration om vad som händer. Den som har den gyllene regeln, frihet och demokrati i sina rötter behöver samarbeta med likasinnade om det samhället ska fortsätta att finnas i någon form. Ungefär precis som det där samhället, där små fria individer samarbetar för allas bästa.
Det där som den gyllene regeln liksom handlar om.
Grekiskan går. Det är oerhört kämpigt, men så här långt går det. Den uppsatsförberedande metodkursen är lättare. Ser fram emot att skriva första uppsatsen nästa höst. Ämnen börjar klarna. Mörkret lägger sig allt tidigare, jag har börjat frysa och världsläget är lika mörkt som kvällarna nu. Svårt att se något hopp om fred på lång sikt. Snarare tvärtom. Våldet efterfrågas av allt fler och vi brukar ju få det vi ber om ungefär.
Lilla barnets etablering i Linköping verkar fungera fint. Jag är lite orolig hela tiden, men det är väl som det ska. Stora barnet verkar må alla tiders i sin relation och sin kreativitet.
Vilda blir äldre. Hon är segare och tröttare. Men vi hänger i på dagarna tillsammans. Jag behöver henne.
Jag har dragit mig tillbaka från nästan hela mitt gamla liv. Åtminstone allt som var på ytan. Prestationen, hetsen och viljan att vara bäst. Världen är fortfarande befolkat av människor som gör sig funktionellt dumma lite för ofta för att uppnå kortsiktiga begär, men jag har lärt mig att leva med det. Jag håller mig på min kant, ägnar mig åt mina studier och det är en lång kvar att gå där. Samtidigt älskar jag att få vara i sammanhang där det som händer nu delas med andra människor. Som att få predika, vilket jag får göra på söndag igen. Om samhällsansvar. Har den del att säga om det. Men inte längre bara för att jag har ord. Nej, främst för att människor för länge, länge sedan redan har skrivit om det. Och jag får ta deras ord till oss här och nu, filtrerade genom min erfarenhet.
Den känns overkligt fortfarande. Men jag står uppsatt i kyrkans kalender. Fint och tacksamt.
