Människovärdet

Tittar på fruktansvärda bilder från Ukraina. Igen. Mördade människor. Barn. Män med vapen och narkotika i blodet. Läser kommentarer från arga män. Alltid dessa arga män. Lyssnar på Guterres. Igen. Som fortsätter att försöker få någon att lyssna på IPCC. Förgäves.

Har vi devalverat människovärdet till noll nu? Inget verkar spela någon roll längre. Hoppet finns inte. Först dödade vi Gud, sedan hoppet. Nu finns det bara det sista kvar på festen. Vi är i Kaliyuga, kaosets tidevarv, säger hinduismen. Jag förstår det som tänker att vi lever i den yttersta tiden.

Var kommer barnen in? Mina barn, dina och alla andra. När ska vi börja göra något för dem?

Sommartorpet

Står inte ut med tanken på att vara ännu en sommar i en ganska torftig sommarstad. Saknar möjligheten att ta mig ut. På helger och längre ledigheter under det ljusa halvåret. Saknar den totala tystnaden som kan uppstå utanför människornas samlingar. Så det är skönt och fint att Maria och jag idag fick hämta nycklarna till Stora och lilla Kamperhultet, som vi hyr under året som kommer. Sommartorpet är två sommartorp. Ett större och ett mindre. Plats för stora barn och fina vänner. En plats att vara tillsammans på, i lugn och ro. En cykeltur bort på grusvägen finns bad och paddling. En kort biltur bort finns Hjortkvarnsglass. Rakt upp finns en oförstörd stjärnhimmel.

30 minuter västerut ligger vårt hem i staden. Sommartorpet 2022, tack för att vi får bo här.

Synd, skuld, skam, förlåtelse, försoning

Jag är med i en grupp på en utbildning. Vi ska hålla ett seminarium i april, på temat synd, skuld, förlåtelse och försoning.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Vi kom fram till de här frågorna. Uppgiften ligger i bröstet. Jag läser olika saker. Lyssnar. Samtidigt är det svåra tider. Jag är rädd och orolig. För kriget. För människor i min närhet som inte mår bra av olika anledningar. Jag har svårt att komma till ro. Eller kan inte göra det just nu. Så det blir en lång text som kanske säger något om var jag rör mig just nu i våra frågor.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Det är något med skulden och synden. Som jag upplever att vi inte har plats för i vår kultur. Den är förlegad. I ett starkt individuellt samhälle med ständigt utveckling blir det svårt med de gränser som känslan av skuld och synd kan sätta för människor. Jag upplever allt oftare att förlåtelse är något som människor vill ta, snarare än få. Inte sällan är förlåtelsen en fortsatt synd eller kränkning. Typ, jag ber dig om ursäkt för att jag måste, men det är bara för att du är så svag.

Ensamheten.
Där bär vi på saker.
Försöker lösa ut saker vi inte kan lösa på egen hand.

Det där har drivit mig hårt i livet. För hårt. I min egen omvändelse så var det något som tog tag i mig och sköljde bort det där svarta som fastnat i min mage. Som hjälpte mig att sluta vänta på ord om förlåtelse. Som fick mig att förlåta. Eftersom jag så starkt kände i hela mitt väsen att jag var förlåten. Det tog så lång tid att förstå. Att våga lita på. När jag till sist förstod att de som gjort mig illa aldrig skulle förlåta mig, först då kunde jag ta emot förlåtelsen.

Jag tänker på det svenska ordet förlåtelse. Jag tänker på det engelska ordet redemption. Det tar mig till ordet upprättelse. Leder mig vidare till Psaltaren 145:15:

“Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar”.

Orden återfinns också i Psalm 826 – skriven av Tommie Sewon:

“Gå med Gud som skyddar dem som älskar.
Gå med Gud som lovar gå bredvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar, rätar krökta ryggar, stillar hunger i rätt tid.”

Vi kan nog också räta varandras krökta ryggar. Men det blir svårt när den egna ryggen böjs av trycket. Av skulden och skammen. Ryggont låser människor. Det är svårt att leva med krökt rygg. När den molande smärtan liksom lågintensivt lägger sig som ett svart hudlager på insidan. Som hela tiden smärtar.

Jag kunde inte ta förlåtelse från dem som gjort mig illa.
Jag vågade inte be om förlåtelse från dem jag gjort illa.
Inte förrän jag blev förlåten av Gud. Då kunde jag försonas med livet.
Då kunde jag sluta döma. Sluta bära min egen dom.

Jag gick runt i många år – ett halvt liv – som karaktären Michael i Bernhard Schlinks bok Högläsaren. Intellektualiserade kring smärtan. Abstraherade och levde mitt liv i framtiden. I arbetet. Extrapolerade allt till samhälle och system. Slet hårdare och hårdare, längre och längre, högre och högre upp. Jag vet inte längre. Jag försökte hantera känslorna i huvudet, men det var i den krökta ryggen och magen det gjorde ont. Blev pank, utbränd, blåst och slut i omgångar. Jobbade ännu hårdare. Men, för vad? Kärlek, försoning och förlåtelse tror jag.

När den kom, förändrades allt. Då vågade jag bli buren.

Jag läser i Lukasevangeliet:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Han gav dem också en liknelse: Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” (Luk 6:37-42)

Känner en varm tacksamhet sprida sig i kroppen. Att Gud hjälpte mig att se klart. Den värmen löser upp det svarta på insidan.

Jag läser i Matteusevangeliet:

”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
(Matt 5:38-48)

Värmen jag känner tar inte bara bort det svarta på insidan. Den tar också bort det svarta jag kletat på utsidan av andra människor. Jag slutar döma. Släpper taget om den gamla utgångspunkten att jag inte har några förväntningar på människor eftersom de bara kommer att leda till besvikelse. Kanske kan jag fortsätta att inte måla upp förväntningar, men av en bättre anledning än rädslan för besvikelse?

För något år sedan kom den här psalmen till mig. Via en morgonandakt i P1.

“När livet inte blir som vi har tänkt oss
vad gör vi med vår bitterhet och skam
Om hoppets Gud får bära oss igenom
kan trots allt något nytt få växa fram

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg
Ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg

De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill”

Det är Psalm 779, och texten är skriven av Ylva Eggehorn. Jag lyssnar på den nästan varje dag. Förlåtelsen, upprättelsen, ryggen som får hjälp att rätas ut.

Vanans makt är stor, sägs det. Det finns ett hopp i att vi genom livet kan vänja oss vid nya saker. I den norske artisten Moddis tolkning av israeliske Izhar Ashdots protestsång “A matter of habbit” går det temat genom texten. Varje vers inleds med vanan.

“Learning to kill is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Learning to fear is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Cruelty is a matter of habit
The more you’ve seen it, the better you’re at it”

Sången handlar om kriget. Om Israel och Palestina. Om människan, hat, skuld och kanske också förlåtelse. Musiken stegras. Tonarten höjs och fler instrument kommer in i melodin. Efter ett musikaliskt crescendo tonas låten ned och går mot sitt slut. Men också mot någon slags förlösning. Där den där värmen släpps ut. Sprider sig.

“Learning to love is a natural thing
It will find a way if you just let it in
It will be strange at first, but then you’ll see it
That learning to love is a matter of being

Being human is a matter of habit
A few baby steps, then you get better at it
To be for one minute, just now, just recall
The opposite side of the towering walls
But our hearts have hardened along with our skin
We built a bubble and let no one else in
We’ll be staring in wonder as the angel falls
Then being human will be a matter of course
Will be a matter of course”

Den där låten har varit med mig i många år. Jag har återkommit till den i svåra tider och den här gjort mig varm. Jag tror att det fanns en mening med det.

Jag vill inte parkera det här som ett resonemang upp i huvudet. Det är inte där förlåtelsen bor. Nej, den förlåtelse jag kände spred sig från magen. Ut i kroppen och strömmade ut genom ögonen som tårar. Liksom vibrerade i fingrarna. Jag låter den bo där.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Länge trodde jag nog att det var jag som hade svaret på de här frågorna vi formulerat. Inser jag nu. Men, kanske ligger svaren i själva frågorna. Och frågorna de väcker. Jag kan försonas med att vara förlåten. Jag kan försonas med att människor inte alltid kommer att be mig om förlåtelse. Jag kan försonas med att jag inte alltid kommer att bli förlåten av människor som jag gjort illa. Även när jag ber om det.

Allt är som det ska. Jag kan ta orden “Var inte rädd” till mig. Och det hjälper mig också att läsa texten i Uppenbarelseboken, en text som skavt och skavt:

“Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.” (Upp 20:11-15)

Den där brinnande sjön. Den hårda domen över människor som gjort fel. Jag vet inte om det kommer att bli så vid tidens slut. Stort är trons mysterium. Men, jag tror att fler människor än jag burit den där brinnande sjön i magen. Försökt självmedicinera bort den. Prestera bort den. Men den har brunnit vidare och spridit sin svarta smärta genom kroppen. Kanske är helvetet en plats på jorden?

Återkommer till Lukas 6:36-38:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

Kvar i magen är också Psalm 219 som spelades under gårdagens mässa i min konfirmationskyrka, där jag delade nattvard för första gången för någon vecka sedan.

“Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär”

Om jag för en stund landar i Augustinus tanke om ondskan som ett resultat av frånvaron av det goda ser jag min egen oro och smärtan i magen på ett nytt sätt. Så länge jag skapat strategier och sätt att leva som byggts på själva grunden att förhålla mig till det onda, då har jag också gjort plats för just det, saker som gör ont. När jag istället byter fokus och blickar mot det goda och låter det ta plats, då gör det mindre ont. Då blir vägen en annan. Då kan jag sluta oroa mig för att göra fel och istället börja söka mig mot att göra det som känns rätt och gott istället. Då kan jag gå ifrån ett liv där min egen skuld, skam och oro driver mig att göra saker för mig själv, till ett liv där min vilja att göra något gott för andra är det som fyller mitt eget liv med mening och värme.

Jag kunde inte lösa det där själv. Rädslan, skulden, skammen. Trots att jag lärt mig allt om hur jag skulle göra det. Av mamma och pappa. Andra vuxna. Av skolgårdskriget. Av flexibiliteten och konkurrensen och karriären. Ingen förlåter. Ingen ber om det. Förlåtelsen var större, så mycket större. Den går inte att ta. När den kampen är över blir det nog lättare att förlåta och försonas. Vägen från ensam till tillsammans ligger öppen.

Det är min upplevelse. För det tackar jag Gud och livet. Och människorna som jag kallar mina.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Men vad är detta, kanske någon undrar. Har han tappat förståndet helt? Det kanske jag har. Men i så fall är det ett förstånd jag inte vill ha. Förlåtelsen kommer från Gud, men det kanske inte är som du tror.

Gud är inte någon eller något som existerar.
Gud är ett litet ord för själva existensen.
Något jag tror på.

Var inte rädd.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Allt är som det ska, och ska bli.
Det bästa har inte hänt än.
Vi hör ihop.

 

 

 

1984 och 2024

I George Orwells roman 1984 finns tre totalitära stater: Oceanien, Eurasien och Östasien. Berättelsen  utspelar sig i en tänkt framtid där världen gått igenom ännu ett världskrig och som därför behärskas totalt av konkurrerande totalitära stater. 1984 publicerades 1949.

Om två år, alltså 2024, är det ganska sannolikt att en republikansk kandidat vinner presidentvalet i USA. Ganska mycket talar då för att Orwells berättelse, med fond av andra världskriget är närmare realisering än någonsin. 40 år försent, men ändå.

1984: Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Storebror ser dig. 2024: Trump. Putin. Xi Jinping.

Vi är på väg in i en ny världsordning. Som mest av allt kommer att bli väldigt ny för oss som levt våra liv i en liberal, demokratisk, tillväxtekonomi i en välfärdsstat. Eftersom vi inte längre efterfrågar den utan tror på totalitära snabba lösningar på stora existentiella utmaningar. Hårdare tag har vi efterfrågat. Hårdare tag kommer vi att få. Troligen från en ledare och en stat som har stor vana av just det.

Om vi inte tänker om och gör något klokare. Som kanske också funkar bättre för att möta klimatkrisens konsekvenser. Eftersom väktare, propaganda och vapen inte lär förändra naturlagarna.

Vem läser vem?

Får återkoppling på en text jag läste upp igår. Att det var som texten liksom kom inifrån mig, att orden var mina egna. Funderar lite på det där. Landar i en fråga: Vem läser vem – jag eller texten?

Tänk om det finns ord som är något mer än just ord. Som inte bara är bokstäver kombinerande i en viss ordning för att formulera en mening.

Ordet blev människa. En urgammal formulering.

Nu går det fort

Jag hänger inte med. Hjärntrött och desillusionerad. Att arbeta med hållbarhetsfrågor och omställning just nu känns totalt oefterfrågat. Ibland känns det som att det pågår någon slags förverkligande av en genialt utarbetad plan (vilket det förstås inte gör). Vi kommer att gå med NATO ganska snabbt, känns det som. Vi kommer att lägga ned all omställningspolitik som utvecklats de senaste 15-20 åren och vi kommer att bygga ett mer slutet, ängsligt och barrikaderat samhälle. Tilliten verkar inte stå så högt i kurs. Det är inte träden, ljuset och den odlingsbara marken som är våra räddare. Det är soldater, poliser och väktare.

Exakt hur de ska möta det stigande havet i framtiden är oklart.

Dags att välja – GT/NT och grekiska/hebreiska

Min trötta uppenbarelse är lite trött på val. Den där valfriheten tilltalar mig allt mindre. Nu är det dags att välja inriktning på den fortsatta teologiutbildningen. Det finns många olika intressanta kurser att välja, men om jag vill hålla dörren öppen för framtida prästvigning behöver jag hålla mig inom vissa ramar.

Grekiska och Nya testamentet som huvudspår eller hebreiska och Gamla testamentet? Det är det huvudsakliga valet just nu. Har blivit väldigt fascinerad av den judiska bakgrunden, dvs roten till de så kallade Abrahamitiska religionerna – judendom, kristendom och islam.

Inser att det kommer att vara omöjligt att kombinera studier med jobb från och med hösten. Annat än små, små jobb. Det är fantastiskt att få göra detta som fullvuxen, men känns ibland lite stressigt. Som nu, när det ska väljas.

Fastan är här

Askonsdag. Mässa. Nattvard och korstecken med aska och olja i pannan. Galenskap eller en tradition/rit som kopplar ihop människor genom årtusenden? Som så mycket annat så är det nog betraktaren som avgör det. Men, efter en jobbig dag i det profana arbetslivet senare. En jobbig dag med krig i magen och riktigt trött hjärna senare. En jobbig dag med rädslan för politiken, kriget och all den fruktansvärda hets- och krigsretorik som förgiftar hela tillvaron just nu.  Då är det fint att få stilla sig i kyrkan en stund. I den stora kyrkan jag nu är kyrkvärd i. Min hemförsamling. Där människor möter varandras blickar. Sitter ned och delar något. Delar på något.

Idag med korset i pannan. En påminnelse om att också jag en dag ska vara den där askan. Vanligen brukar den känslan fylla med mig lugn. Idag? Mer rädsla. Jag vill inte bli aska samtidigt som alla andra. Helst.

Jag har svårt att värja mig för svåra tankar om framtiden. Försöker hålla mig i något. Människor som är nära. Något att tro på. Nu börjar fastan. En tid att stilla något. Att våga välja väg. För mig är det så uppenbart att jag inte längre kan göra det jag alltid gjort. Eller jobbat med så länge. Jag kan det inte längre. Under fastan ska jag försöka komma till ro med det och börja ta konsekvenserna av det. Fullt ut försonas med det nya. Lita på det.

Det senaste året känns i hela kroppen just nu. Jag är glad och tacksam över att få vara där jag är. Jag har hittat hem i kärleken och tvåsamheten. Jag har hittat hem i tron. Nu är det dags att släppa taget om oron och rädslan. Oavsett kriget. Det tar faktiskt emot att smaka på de där orden jag försöker lita på. Just nu. Men, jag vill lita på dem. Att de inte finns av en slump. Jag tror på dem, även om det känns mörkt ikväll.

Allt är som det ska, och ska bli.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Det bästa har inte hänt än.

 

Skönt + ont

Kyrkvärd för första gången på högmässa. Gick dit med halsbränna och hög puls. Sov dåligt inatt. Har kört lite för hårt lite för länge och det här med kriget vänder ut och in på mig. Det gör ont i kroppen. Jag är rädd. Rädd för mina barns framtid. Rädd för att alla de där scenarierna kommer att spelas ut redan nu. När jag kommer till kyrkan tar en äldre kvinna hand om mig och ser till att jag förstår vad som ska göras. Vi står och hälsar välkomna, delar ut program och psalmböcker. Under mässan läser jag dagens korta bön och bistår med att tända elva ljus för de människor i församlingen som inte finns med oss sedan förra veckan. Människor som avlidit , alltså. Det är en stark upplevelse det där. Att vara med när människor jag inte ens känner får sina namn upplästa i en nästan fullsatt kyrka. Det skapar relationer mellan tid och rum. Skakar om på insidan. Fick också vara med och dela ut nattvard för första gången. Också en fin grej. Att få titta någon djupt i ögonen och uttala orden i riten – Kristi Blod för dig utgjutet. Det händer något när blickarna möts. Trons mysterium är verkligen stort.

Allt blir lugnare i kyrkan. Det var skönt efteråt. Eftervärmen som spred sig i kroppen. Det här är hemma. Men världen utanför, i det gamla livet gör sig påmint i kroppen. Magen är trasig och jag har fått tillbaka det där tuffa symptomet att jag inte orkar lyfta armarna över huvudet. Ett symptom jag känner igen.

På onsdag börjar fastan. Det handlar inte så mycket om att avstå från något tillfälligt som att våga vandra längs den väg som öppnats. Jag tror att det är dags att släppa taget om den andra vägen, den gamla vägen. Jag går sönder om jag försöker att dela upp mig. Det känns nu. Tydligt. Så mycket av det jag jobbat med och kämpat för är överspelat. Den hållbara utvecklingen var en fin dröm. Freden och friheten också. Jag är glad för att mina föräldrar fick leva nästan hela sina liv i ett Europa där det mestadels var fred. Mina barn kommer inte att få göra det. Och jag kommer nog att leva resten av mitt liv i det här kriget som börjat. Så jag får nog följa den meningsfulla väg som öppnats fullt ut.

Det är söndag. Klockan är 18:30. Jag och hon som jag älskar, min allra bästa vän och livskamrat och jag är ganska utmattade. Jag ska snart ta mig an veckans sista föreläsning. Teodicé-problemet. Varför finns ondska om Gud är fullkomligt god? Det är en stor fråga. Som omfattar människans fria vilja. Den där fria viljan skaver just nu. Kommer liberalismens död också att bli mänsklighetens död? Låt oss hoppas att det inte blir så. Det vore synd.

När kriget kommer

Det känns lite mörkt nu.  Jag är trött och lite utmattade efter en lite för lång och lite för intensiv tid utan riktigt vila. Pandemi och världskrig. För så känns det som att det är nu. Misstänker att jag kommer att leva resten av mitt liv i det här kriget. Liberalismens död, klimatkrisen, den fåfänga kampen om att förlänga den ekonomiska tillväxten. Demokratins fall i USA. Det känns som att Orwells 1984 är på väg att realiseras. Vi kommer att ha tre starka totalitära stater som styr konflikterna. Sedan har vi några till nationer som råkar ha ädelmetaller i uran i stora mängder i sin jordskorpa.

Vi andra? Vi kommer att vara beroende av dessa på ganska många sätt.

Hörde på Ekonomiekot i morse att många så kallade småsparare flyr sina Rysslandsfonder. Det kanske är rimligt. Men att de flesta av dem väljer att placera i oljefonder istället. Det är direkt orimligt. Civilisationer krigar mot civilisationer. Samtidigt verkar den mänskliga civilisationen fortsätta kriget mot sig själv. Det känns inte som att det går så bra för oss med de globala hållbarhetsmålen.

Jag fortsätter att vända åt ett annat håll. Två föreläsningar in i kursen om Systematisk teologi bekräftar för hjärnan det som magen och hjärtat redan vet. Det är bara att följa med.

Nu blir inget längre som förr, pappa. Så sa Hanna när jag tog med henne till Huddinge sjukhus när hennes lillasyster Ella var alldeles nyfödd. Vi är nog där igen. Nu blir inget längre som förr.