Författare: Fredrik Welander

Förlorad och återfunnen (tredje söndagen efter trefaldighet)
Edsbergs kyrka
13 augusti 2024

 

Lukasevangeliet kapitel 18, vers 9-14

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse:

”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’

Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’

Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Predikan

Två män går upp till templet. Det är knappast upp till mig att döma någon av dem. Jag har gjort som båda. Jag har tänkt som båda. Båda finns i mig.

Jag stannar upp i den avslutande meningen. Så att jag inte upphöjer mig och dömer den man som kallas farisén. För det hade varit lätt att göra det. Och då hade jag gjort som han. Och kanske är jag en av dem som Jesus vänder sig till med liknelsen. En av dem som nämns i textens första mening: Några som litade på att de själva var rättfärdiga.

Gud blir människa och kommer till oss med många liknelser. För oss att tolka. Att försöka förstå, det är bra för oss tror jag. Det kan tvinga oss att samtala. Att vrida och vända på betydelser tillsammans. Det kan hjälpa oss att bli ödmjuka kanske? När vi inser att vi står tillsammans som små människor inför det stora mysteriet.

Finns det plats för ödmjukhet i vår tid? När jag läser vad olika makthavare och influerare skriver i sociala medier så undrar jag. När jag lyssnar på sommarpratarna så undrar jag. Men alla de människor jag mött under sommaren som hellre ställt frågor och undrat hur det är, än högt och tydligt berättar hur det är… de visar något annat. 

Ödmjukheten är viktig mellan oss människor. Ödmjukheten är viktig för oss människor i relation till djuren, naturen – ja hela Skapelsen och till Skaparen. Till Gud. Det är inte genom att bekämpa varandra som vi blir rättfärdigade. Rättfärdiggörelsen är Guds verk. Och jag tror på den gud som säger oss:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Jag tror på Jesus Kristus – ger oss så många liknelser och genom hela sin gärning visar att:

Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska andra.

Jag tror på den Ande milt manar mig att göra något ödmjukt.

Två män gick upp till templet. De kan föra oss samman. Vi som alltid är omslutna. Alltid burna. Det är något att ödmjukt slå händerna för bröstet och vara tacksam inför. Ingen av oss behöver kämpa för att bli oberoende. Vi är ömsesidigt beroende av Gud och varandra. Så jag ber.

Gud, var nådig mot oss. Vi är bara människor. Tack för att din son avlastar oss och befriar oss. Stärk vår tro, kom med ditt hopp och låt din kärlek strömma genom oss.

Amen.

Förlorad och återfunnen (tredje söndagen efter trefaldighet)
S:t Nicolai kyrka
16 juni 2024

 

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Den kan skilja sig från det talade ordet från söndagens gudstjänst. Predikan utgår från Psaltaren psalm 119, vers 170-176 och Lukansevangeliet 15:1-7 samt Håkan Hellströms sång ”Du är snart där”.

Predikan:

Jag är 53 år gammal men måste med jämna mellanrum titta på gulliga filmklipp med djur på YouTube. I veckan tittade jag på får. En berättelse blev kvar. Den om det ensamma fåret Fiona. Som gått bort sig på en avlägsen ö utanför Skottland. Fiona hade på något sätt hamnat på en strandremsa, nedanför en brant klippa och upptäcktes av ett par människor som paddlade kajak. De slog larm, men när de paddlade förbi ett år senare var Fiona kvar. Det fanns uppenbarligen tillräckligt med vegetation för henne att överleva på. Och det saknades rovdjur på den lilla ön. Men den som borde leta efter henne gjorde det inte. Så det som på ytan kunde ha varit ett paradis för Fiona – att utan konkurrens få äta sig mätt på en privat strand utan att vara hotad – det blev det rakt motsatta, en ensam mardröm. Den borttappades verklighet. Människorna i kajakerna beskrev att hon närmast skrek efter dem, efter sällskap, efter hjälp. Så de gav inte upp utan slog larm igen. Högre. Tiden gick, men till sist såg en djurrättsorganisation och en handlingskraftig hjälte till att Fiona räddades. Efter två år i ensamhet var Fiona i bra kroppsligt skick, även om hon behövde klippas, vilket konstaterades i ett pressmeddelande. Där det också berättades att Fiona skulle föras till ett specialisthem för att vila och återhämta sig. De bifogade en bild på Fiona. Och jo, en klippning behövdes.

Glädjebudskapet spreds över världen. Ett förlorat får hade kommit till ett vänligt hem.

I Bibeln förekommer får i många texter. Inte sällan för att säga något om relationen mellan Gud och oss andra.

Psaltaren 23: Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro.

Johannes 10: Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.

Matteus 9: När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.

Så är vi tillbaka hos Fiona. Som är återfunnen nu. Vi kommer också tillbaka till dagens text. I Lukasevangeliet. När Jesus berättar liknelsen om det förlorade fåret så tror jag att det handlar om ett av Skaparens och Skapelsens allra mest grundläggande budskap till oss som är skapade.

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Använder Gud YouTube? Använder Gud YouTube för att nå oss genom djuren? För berättelser och klipp som handlar om utsatta och ensamma djur som räddas av människor (eller av andra djur) får alltid otroligt många visningar. Kanske spricker vardagen upp och låter ett varmt ljus leta sig in genom sprickorna, när världens mest ensamma får berör miljoner människor. Som sprider glädjebudskapet vidare: Det förlorade fåret är hemma!

Precis som människor är får beroende av sin flock. För att överleva. Så det förtvivlade fåret på stranden som sökte människornas hjälp… och människorna i kajakerna som kallades att hjälpa gjorde kanske det mest naturliga av allt när de ställde saker tillrätta?

I Lukasevangeliets femtonde kapitel så berättar Jesus två liknelser till: liknelsen om det förlorade myntet och liknelsen om den förlorade sonen. Kanske använder Jesus just liknelsen för att ge alla som lyssnar en möjlighet att tolka själva? Oavsett om de är tullindrivare, fariséer, skriftlärda eller helt vanliga syndare som mig. Vi kan ha ändlösa diskussioner om vem som är rättfärdig och vem som inte är det. Vi försöka resonera oss fram till om Fiona var borttappad, bortvald eller hade sig själv att skylla. Guds nåd tillåter vår fria vilja att försöka förstå. Samtidigt som han är ute och letar efter oss alla.

Nådens mysterium och totala öppenhet övergår mitt förstånd och känslan av att vara tagen i anspråk och förlåten är fortfarande omtumlande. Det här med att Skaparen inte vill att ett endaste liv ska vara förlorat… har jag upplevt. Det förmedlades till mig både som mysterium och förlåtelsen jag fick, från människorna jag svek så djupt, men som förlät mig.

Jag förstår nu att Guds vilja är just Guds vilja. Jag tror att Gud blev människa i Jesus och vet hur den förlorade, förtvivlade och ensamma människan känner sig. Människan som gått vilse, människan som blivit vilseledd och människan som valts bort. Den fria viljan vi fick gör saker med oss, vägar kan leda mig bort, men de kan också leda mig hem. Valen kan vara svåra. Men, om jag går fel, så är den treenige guden ute och letar. Som han har lovat i sitt förbund.

Brustna hjärtan ska läkas.
Tårar ska torkas.
Nedslagna människor ska resas upp igen.
Den som inte orkar ska bäras hem.

Kanske har jag bjudits in i letandet nu. Jag vet inte riktigt, men jag tror.

Jag är sedd och kan se andra.
Jag är bekräftad och kan bekräfta andra.
Jag är förlåten och kan förlåta andra.
Jag är älskad och kan älska andra.

Gud är ute och letar. Efter tullindrivare, fariséer, syndare och helt vanliga får. Den långa psaltarpsalmen 119, med 176 verser…kanske vittnar om människans sökande efter Gud? Om behovet av att få knyta an till Skaparen? Kanske som fåret till flocken och flocken till herden?

Låt min bön nå fram till dig,
rädda mig, som du har lovat.

Jag har gått vilse som ett bortsprunget får.
Sök rätt på din tjänare,
ty jag har inte glömt dina bud.

Jesus öppnade mina ögon för buden i Guds förbund. Han letade efter mig, han hittade mig, han lyfte upp mig och berättar för mig om kärleken och den oändliga nåden. Han bar mig hem och visade mig. Han har hjälpt mig att förstå att alla de borttappade människorna finns i honom. Älska varandra, säger han. Som jag älskar er alla.

Vad jag ska göra nu? Jag vet inte, men jag tror att jag ska fortsätta. Fortsätta att vandra vidare i tron. Eftersom jag tror att varenda en som lever är värd att finna och värd att fira. Jag följer Håkan Hellströms uppmaning:

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet, finns en stig för dig
Fortsätt

Idag kan vi lägga till något till den hoppfulla sändningen: För nu har ännu ett förlorat får återfunnits. Hon var i bra kroppsligt skick, även om hon behövde klippas. Nu har hon kommit hem.

Förlåtelsen och nåden är förunderlig. Häromdagen hörde jag biskop Johan Dalman säga att Gud är ute och letar efter den som förlorat sin tro, till den som saknar sin tro och efter den som aldrig fått den. Att den som har tron också är efterlängtad. Gud är redan här och vi har redan hittats. Även om det inte alltid känns så. Och i S:t Nicolai kyrka, i torsdags, fick jag reda på att Håkan Hellström tydligen herdar en flock får på skärgårdsön där han bor, utanför Göteborg. Allt är som det ska bli.

Jag tror när vi går genom tiden
att allt det bästa inte hänt än

Så, fortsätt.

Vårt dop (första söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka
2 juni 2024

 

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Jag predikade över evangelietexten (Joh 3:1-8), och texten från den hebreiska bibeln (Hes 36:25-28).

Predikan:

Första söndagen efter trefaldighet samlas vi i dopets helhet. För allt och alla hör ihop. Även om valrörelsen som pågår just nu inte alltid verkar utgå ifrån det. Människornas val kommer med villkor. Guds oändliga nåd kommer villkorslöst.

Villkorslöst kan vara svårt att förstå…och liksom rådsmedlemmen, alltså ledaren, Nikodemos i evangelietexten så går jag till Jesus med mina frågor, men idag väcker han ännu fler frågor i mig, när han säger att den som inte är född av Ande och vatten…den kommer inte in i Guds rike.

Den grekiska ursrpungstexten använder begreppet γεννηθῇ ἄνωθεν vilket kan översättas som att födas från ovan. Riktningen blir klarare, ovanifrån kommer initativet. Vi kanske snarast är andar med kropp, än kroppar som kanske har fått en ande? Och hur kommer det sig att kroppen anden lever i faktiskt mest består av vatten? Samma vatten som Anden svävade över i begynnelsen.

Vi ÄR vatten. Vi DÖPS i vatten. Och vattnet cirkulerar i evighet på vår planet. Precis som Guds nåd. Nåden, som liksom vattnet, är tillgängligt för allt och alla. Hela tiden. Nåden och vattnet som ger oss näring och tvättar oss rena.

Varför? Svaret är förunderligt.

Hesekiel profeterar att Guds nåd ska göra människornas förhårdnade hjärtan mjuka igen, med vatten. Det som en gång var mjukt och levande ska bli det igen. Hesekiel får senare en syn, av en flod som bryter fram ur templet. En flod som ger liv till allt den rör vid. Nåd och vatten.

Hur kan vi tacka för den gåvan?

Är det av tacksamhet människan tömmer vattnet på liv? Är det av tacksamhet människan fyller vattnet med avfall och plast? Kanske är det i så fall ett dåligt sätt att vara tacksam på, eftersom allt vi lägger i vattnet letar sig in i kretsloppet och cirkulerar. Idag hittar forskare plast i fostervatten och som en logisk konsekvens också i vävnaden hos nyfödda barn.

Spår av rädsla hittas också i alldeles för många kroppar.

Hur mycket rädsla har sköljt över de som dödar ett vildsvin och slänger det utanför en moské? Hur mycket rädsla föder den handlingen? Hur mycket rädsla har hällts över de som skriver hatfyllda kommentarer på internet till medmänniskor som delar goda budskap om fred? Vem har skickat all denna rädsla nedströms? Varför, varför?

Jag tror inte att vi kan ha det så här. Varför skulle människor vilja förvandla de mjuka hjärtan Gud ger oss till hårda hjärtan av plast eller sten? Och vattnet vi får, vad skickar vi själva med nedströms, i det vattnet?

I Psalm 236 sjunger vi med Bo Setterlinds ord:

“Guds källa har frälsning till brädden, en stilla, en underbar frid,
den frid som i dopet oss skänkes”

I dopet kanske Gud vill säga oss:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

DEN villkorslösa kärleken. Nåden som Gud låter cirkulera i vattnet som går igenom oss alla. Vi döps i det vattnet. Vi döps i den nåden.

Hur mycket kärlek krävs för att omvandla rädsla? Hur mycket rädsla krävs för att omvandla kärlek till hat? Nu behöver vi kärlek, och kanske kan vi hjälpa de vi kallar våra ledare. De verkar vara rädda. De verkar tro att väljarna – alltså vi – också är rädda för dom andra människorna. Dom oönskade medmänniskorna på flykt som bombas och bränns till aska där de tror sig vara trygga för en liten stund. Även när hela världen delar AI-genererade bilder som säger att vi ser dem, men inte bilderna på dem som vi säger oss se.

Den där floden av nåd Hesekiel fick se, som ger liv till allt den rör vid, behöver nog bryta fram och göra både väljares och ledares hjärtan mjuka igen.

Teologen Björn Eidsvåg har skrivit en sång om Floden. Hans ord säger något om dopet, vattnet och nåden som Gud låter omsluta hela livet. Och hans ord säger något om människans tvivel. I Sverige har sången spelats in av Bo Kaspers Orkester som sjunger:

Det rinner en älv, en sugande flod genom livet mitt
Jag uppfylls av mildhet och frid när jag vadat uti dess mitt
Och var gång som jag vågat att bada i den blir jag hel och ren
Och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben
Nu undrar jag varför jag inte badar mer
Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger
Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig
Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som
Du skänker mig
Förunderligt

Nu undrar jag varför jag inte badar mer.
Varför är vi så många som tvivlar på det goda?

Sången fortsätter.

Det finns en brunn, en källa till liv i min egen kropp
När jag druckit av den fylls jag av klarhet och saknat hopp
Nu undrar jag varför jag inte dricker mer
Varför, varför när jag vet att allt det ljusa och goda som det ger

Nåd och vatten kan ge klarhet och saknat hopp.

Sången avslutas.

Jag vill trotsa det motstånd jag har att ta emot det som gör mig gott
Det kloka i att gå runt och söka det som jag redan fått
Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig
Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som
Du skänker mig
Förunderligt

Guds flod har redan brutit fram och vi får både bada och dricka.

Jag tror att det är bra för oss. Men jag tror att vi ska passa oss för att lockas in i rädslans och hatets bubbelbad. För jag tror att det är helt meningslöst för oss att bygga murar som stänger ute… eftersom murarna också stänger IN och människorna på insidan torkar ut. När vi mest av allt behöver vattnet och nåden. Som Gud ger oss.

Som Hesekiel, Jesus och Björn Eidsvåg vittnar om.
Som dagens fina psalmer vittnar om.

Vi är alla vatten och ande. Våra hjärtan är av naturen mjuka. Alla försök att göra dem hårda är dömda att misslyckas, så länge som det finns nåd och vatten. Det är alltså lika bra att vi går till fred och frid direkt – med varandra och med Skapelsen. Om vi överhuvudtaget ska bygga något så är det nog broar, inte murar.

Vi är sedda och jag tror att vi kallas att se andra.
Vi är bekräftade och jag tror att vi kallas att bekräfta andra.
Vi är älskade och jag tror att vi kallas att älska varandra.

Ingen människa som stängts in bakom murar har blivit kärleksfull.
Ingen människa som stängts ute av murar har blivit kärleksfull.
Ingen mur är nämligen byggd av kärlek.

Kanske är vi till och med – var och en av oss – som en liten droppe vatten i Guds flod? Floden som mjukar upp alla murar – och hjärtan – till sist. I vattnets och nådens eviga kretslopp. Som vi döps i. Som vi lever i. Vi som liksom ledaren Nikodemos får komma med våra frågor till den som säger oss: Jag är levande vatten och den som tror på mig ska aldrig törsta. Han som öppnar pärleporten och säger oss: Älska varandra. Snälla, gör som jag ber er. Älska varandra.

Kanske får vi ett glädjebudskap här, att ta med till alla våra medmänniskor och till våra ledare? Hjärtan är av naturen mjuka.Vi döps i nåd och vatten. Vi döps i frid och fred. Vi döps i kärlek, tillsammans. I det dopet finns det plats för fler. Kanske säger det något viktigt om Skaparens vilja?

Jag vet inte, men jag tror på Guds budskap: Var inte rädd. Du är inte ensam. Välkommen. Följ vattnet som följer vinden.
Förunderligt.