Publicerat

Tacksam för min pappa

In i märgen tacksam för min pappa. Som samlade oss för åttioårsfirande på Solliden. Vi behövde det. Saker som väntat på att sägas kom ut. Och det var så fint och så bra. Försonande. Ibland tar det tid för det viktiga att formuleras. Både i minne, känsla och bekräftelse.

Då är det bra med rotade människor. Som har tålamod att vänta. Även när de förtvivlar inombords i osäkerhet.

Familjen som jag är barn i kan. Det var inte alltid självklart. Men, vi kan. Klippet här nere får mig att gråta. Av tacksamhet. Äntligen är tonåren över. Det tog så lång tid att bli ung.

 

Publicerat

Sorgen och glädjen och livet

Satt med på begravning idag. Som en del av min praktik. Det är något annat. Att få se hur livet liksom öppnar sig på djupet. När sorgen och glädjen får mötas och människor låter det ske. När människor samlas i den korsningen.

Då blir det ibland väldigt tydligt att det i mitten av korset finns ett bultande hjärta.

Publicerat

Betraktelse: Vanliga människor

Jag skrev en evangeliekrönika till Kapellet, ett initiativ av min vän Alex Bengtsson.

Evangelium
Markusevangeliet kapitel 7, vers 31-37

Sedan lämnade han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ”Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.”

Krönika

Det finns något som alla sommarpratare behöver. Som också programledarna och gästerna hos Skavlan och Bergfeldt behöver. Som Bruce Springsteen behöver och även Bibelns olika huvudrollsinnehavare. Som varenda politiker med maktanspråk behöver.

Vanliga människor.

Vilka är dom? Dom där som tar en man som är döv och knappt kan tala till Jesus? Är dom mannens vänner? Bröder? Systrar? Föräldrar? Grannar? Vi får inte veta mer om dom. Vi får inte veta varför dom tar mannen till Jesus. Vi kan bara gissa vad det är som får dom att ta en medmänniska till den mystiske mannen som inte gör som andra.

Vanliga människor.

Bibelns berättelser väcker allt oftare frågor i mig, om dom där människorna som närmast anonymt befolkar berättelserna. För även om dom nästan bara skymtar förbi så vittnar dom om något helt grundläggande för livet, tillit. Utan tillit så är dom förlorade. Utan tillit så grusas deras hopp under mäktiga mäns fötter. Kanske är det dom där namnlösa figurerna som bär tilliten genom evangelietexterna? Och kanske vet dom att tillitens sanning är allt annat än enkel? Att tillit kräver något av människan. Något stort. Precis som det gör av mannen som låter sig föras till Jesus. Han som inte hör och som knappt kan tala. Han som låter sig ledas avsides. Han som uppmanas: ÖPPNA DIG! EFFATA!

En vanlig människa.

Det finns helt vanliga människor i Bibeln. Det finns vanliga människor i kyrkan. Och det finns gott om vanliga utanför kyrkan. Alla lika ovanliga och olika. För vanliga är de ju bara när de blir namnlösa. När de används för att säga något. Som när Staffan Hellstrand låter dom här orden inleda ett kritikerhyllat album 1996.

Det här är en sång, om en blomma
Det här är en hälsning till dom fromma
Dom som inte jagar guldet och äran
Dom som ser lyckan i det dom har nära
Dom som kan leva en dag i sänder
utan oljade tungor och blodiga händer

En ömsint hyllning till vanliga människor. “Fanfar” heter låten och sedan den spelades in har det hänt mycket i världen. Tillväxten har varit rekordhög. Klyftor har vidgats, klimat förändrats och krig startat. Väldigt sällan har vanliga människor gjort detta, men nästan alltid påverkas dom och används för att motivera härskarnas beslut. Därför finns det en del vanliga människor som liksom ställs på andra sidan gränser, murar och gemenskaper. DOM ANDRA. För dom andra behövs som någon slags fond. För att vi ska känna oss vanliga. Dom som vi ska vara rädda för eller hetsa mot. Dom som egentligen är precis som vi och kanske precis som Bibelns namnlösa bärare av tillit?

En annan sångare river ned murar när han sjunger:

Du kan vara min vän, min värsta fiende
min syster eller bror
Jag är mycket närmre än du tror
Transformera, transformera
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Lars Winnerbäcks ord från låten “Själ och hjärta” tar tag i mig. Får mig att ta ett djupt andetag. De öppnar mig på samma sätt som Bibeltextens ord. Det är som att Skaparens egna ord tagit en omväg via Winnerbäck för att öppna mig.

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Det tog många djupa andetag för att öppna mig. Men, när jag nådde botten, så väntade Kristus där. Med ljus och värme. Min kamp blev en kramp och det bästa hände när jag släppte taget om tvivlet och valde tilliten. Tilliten till att också jag var buren och omsluten. Inte bara som en tanke, utan som en handling. Där jag inte hade huvudrollen som bärare, utan som den som skulle bäras hem. En mystisk insikt bortom mitt förnuft och förstånd. Nådens ordning och evighetens tacksamhet fick mig att släppa taget, låta mig bäras och lita på Gud.

Öppna dig.

Utan tillit och tro går vårt samhälle sönder. Och varken tron eller tilliten låter sig begränsas, tvärtom den smittar. Kanske kan vi låta oss vägledas av dom namnlösa människorna som tar sin vän till Jesus? Dom där som vågar lita på att det kommer att bli bra, när dom ber om hjälp? Vi är nog inte kallade att ställa oss i vägen för dom. Som redan fler goda gärningar än vi kan räkna, varje dag. Dom där namnlösa människorna. Som aldrig kommer att få sommarprata eller sitta med i Skavlan eller Bergfeldt. Människor vars berättelser inte heller hamnade i Bibeln. Som aldrig blir rubriker i nyheter eller samtal i poddarna. Men, livet handlar om dom.

Människor är sedda och ser varandra.
Människor är bekräftade och bekräftar varandra.
Människor är älskade och älskar varandra.
Människor litar fortfarande på varandra.

Brustna hjärtan ska läkas. Tårar ska torkas. Dom av oss som har fallit kommer att rätas upp igen och dom av oss som inte längre kan gå ska bäras hem. Det kommer att hända och det händer redan. Varje dag. Någon är mycket närmre än du tror. Det finns något bortom skuggan där du bor. Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka. Korset kan vara en utgångspunkt. Korsets ena riktning går uppåt och manar oss att följa Jesus och lita på Gud. Korsets andra riktning går längs horisonten och kanske manar oss att följa Jesus uppmaning att älska varandra och att lita på varandra. I korsets mitt bultar ett hjärta.

Samma hjärta som slår i vanliga människor.

Idag kanske de där namnlösa karaktärerna i Bibeltexterna syns klarare? De där som tar andra människor till den som kan hjälpa. Som bär de som slagits ut. Som bär tilliten. Kanske kan vi kliva fram mellan raderna tillsammans med dom? Vi som också bjuds in att ta det där djupa andetaget med Jesus. Vi som också uppmanas: ÖPPNA DIG!

Publicerat

Predikan: Tro och liv (11 söndagen efter trefaldighet)

Förlorad och återfunnen (tredje söndagen efter trefaldighet)
Edsbergs kyrka
13 augusti 2024

 

Lukasevangeliet kapitel 18, vers 9-14

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse:

”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’

Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’

Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Predikan

Två män går upp till templet. Det är knappast upp till mig att döma någon av dem. Jag har gjort som båda. Jag har tänkt som båda. Båda finns i mig.

Jag stannar upp i den avslutande meningen. Så att jag inte upphöjer mig och dömer den man som kallas farisén. För det hade varit lätt att göra det. Och då hade jag gjort som han. Och kanske är jag en av dem som Jesus vänder sig till med liknelsen. En av dem som nämns i textens första mening: Några som litade på att de själva var rättfärdiga.

Gud blir människa och kommer till oss med många liknelser. För oss att tolka. Att försöka förstå, det är bra för oss tror jag. Det kan tvinga oss att samtala. Att vrida och vända på betydelser tillsammans. Det kan hjälpa oss att bli ödmjuka kanske? När vi inser att vi står tillsammans som små människor inför det stora mysteriet.

Finns det plats för ödmjukhet i vår tid? När jag läser vad olika makthavare och influerare skriver i sociala medier så undrar jag. När jag lyssnar på sommarpratarna så undrar jag. Men alla de människor jag mött under sommaren som hellre ställt frågor och undrat hur det är, än högt och tydligt berättar hur det är… de visar något annat. 

Ödmjukheten är viktig mellan oss människor. Ödmjukheten är viktig för oss människor i relation till djuren, naturen – ja hela Skapelsen och till Skaparen. Till Gud. Det är inte genom att bekämpa varandra som vi blir rättfärdigade. Rättfärdiggörelsen är Guds verk. Och jag tror på den gud som säger oss:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Jag tror på Jesus Kristus – ger oss så många liknelser och genom hela sin gärning visar att:

Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska andra.

Jag tror på den Ande milt manar mig att göra något ödmjukt.

Två män gick upp till templet. De kan föra oss samman. Vi som alltid är omslutna. Alltid burna. Det är något att ödmjukt slå händerna för bröstet och vara tacksam inför. Ingen av oss behöver kämpa för att bli oberoende. Vi är ömsesidigt beroende av Gud och varandra. Så jag ber.

Gud, var nådig mot oss. Vi är bara människor. Tack för att din son avlastar oss och befriar oss. Stärk vår tro, kom med ditt hopp och låt din kärlek strömma genom oss.

Amen.



Publicerat

En svala

Det ligger en svala på gräset. En sån där svala som inte kan lyfta från marken och därför inte landar där. Jag plockar upp den. Låter den vila i min hand. Lyfter på armen och försöker se om den hämtar kraft i vinden. Står så länge. En vindpust tar tag i den lilla fågeln och blåser den ett par meter. Den fäller aldrig ut vingarna och faller ned i vetefältet.

Livet. Naturen. Ibland är det svårt att förstå. Jag tycker att det är sorgligt.

Hänger tvätt, förbereder mig för att sätta upp väggfästen för gardiner. Maria är på väg till Göteborg för att hjälpa sin son att flytta. Jag läser om presidentkandidaten som lovar kristna nationalister att de bara behöver rösta EN gång till. Sedan är det klart. Tänker att demokratin är lika skör som den där fågeln. Kunde jag gjort något annorlunda?

Publicerat

Rättvik och väder

Vi är i Rättvik. Här är det väder. Imorgon väntar Winnerbäck i Dalhalla. Och lite annat. Skönt att komma från Örebro. Det var länge sedan. Kikade in i kyrkan och bjöds in att biträda på Sinnesrogudstjänst. Avböjde pga av andra planer (mat) och ångrar det nu.

Publicerat

Om kärlek

Midsommardagen 2024. Har jag någonsin upplevt en finare sådan? Eventuellt inte, för när Alex Bengtsson och Bianca Gutierrez blev Guiterrez-Bengtsson så blev det ett bröllop jag aldrig upplevt maken till. Så enormt mycket kärlek, värme, respekt. Så många språk. Så många rätade ryggar och nyfikna blickar. Det finns ett levande hopp. För människorna som slagits ned. Som rests upp igen. Jag är tacksam över att jag får möta människor som Alex. Sällan har en människa på så många sätt varit en vägvisare.

Livet är vackert, även på de andra sidorna.

Publicerat

28 + 20 = ?

Den här lille pojken växte upp och blev äldre. I 28 år och 20 år två människor kallat honom pappa. Idag fyller de år. Hanna och Ella. Världens finaste mysterier som fyller mig med mening och kärlek. Jag önskar att den lilla pojken som fortfarande är jag kunde lära sig ännu mer av dem. De är den stora gåtan. Frågetecknet som aldrig kommer att rätas ut.

Publicerat

Predikan: Förlorad och återfunnen (tredje söndagen efter trefaldighet)

Förlorad och återfunnen (tredje söndagen efter trefaldighet)
S:t Nicolai kyrka
16 juni 2024

 

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Den kan skilja sig från det talade ordet från söndagens gudstjänst. Predikan utgår från Psaltaren psalm 119, vers 170-176 och Lukansevangeliet 15:1-7 samt Håkan Hellströms sång ”Du är snart där”.

Predikan:

Jag är 53 år gammal men måste med jämna mellanrum titta på gulliga filmklipp med djur på YouTube. I veckan tittade jag på får. En berättelse blev kvar. Den om det ensamma fåret Fiona. Som gått bort sig på en avlägsen ö utanför Skottland. Fiona hade på något sätt hamnat på en strandremsa, nedanför en brant klippa och upptäcktes av ett par människor som paddlade kajak. De slog larm, men när de paddlade förbi ett år senare var Fiona kvar. Det fanns uppenbarligen tillräckligt med vegetation för henne att överleva på. Och det saknades rovdjur på den lilla ön. Men den som borde leta efter henne gjorde det inte. Så det som på ytan kunde ha varit ett paradis för Fiona – att utan konkurrens få äta sig mätt på en privat strand utan att vara hotad – det blev det rakt motsatta, en ensam mardröm. Den borttappades verklighet. Människorna i kajakerna beskrev att hon närmast skrek efter dem, efter sällskap, efter hjälp. Så de gav inte upp utan slog larm igen. Högre. Tiden gick, men till sist såg en djurrättsorganisation och en handlingskraftig hjälte till att Fiona räddades. Efter två år i ensamhet var Fiona i bra kroppsligt skick, även om hon behövde klippas, vilket konstaterades i ett pressmeddelande. Där det också berättades att Fiona skulle föras till ett specialisthem för att vila och återhämta sig. De bifogade en bild på Fiona. Och jo, en klippning behövdes.

Glädjebudskapet spreds över världen. Ett förlorat får hade kommit till ett vänligt hem.

I Bibeln förekommer får i många texter. Inte sällan för att säga något om relationen mellan Gud och oss andra.

Psaltaren 23: Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro.

Johannes 10: Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.

Matteus 9: När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.

Så är vi tillbaka hos Fiona. Som är återfunnen nu. Vi kommer också tillbaka till dagens text. I Lukasevangeliet. När Jesus berättar liknelsen om det förlorade fåret så tror jag att det handlar om ett av Skaparens och Skapelsens allra mest grundläggande budskap till oss som är skapade.

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Använder Gud YouTube? Använder Gud YouTube för att nå oss genom djuren? För berättelser och klipp som handlar om utsatta och ensamma djur som räddas av människor (eller av andra djur) får alltid otroligt många visningar. Kanske spricker vardagen upp och låter ett varmt ljus leta sig in genom sprickorna, när världens mest ensamma får berör miljoner människor. Som sprider glädjebudskapet vidare: Det förlorade fåret är hemma!

Precis som människor är får beroende av sin flock. För att överleva. Så det förtvivlade fåret på stranden som sökte människornas hjälp… och människorna i kajakerna som kallades att hjälpa gjorde kanske det mest naturliga av allt när de ställde saker tillrätta?

I Lukasevangeliets femtonde kapitel så berättar Jesus två liknelser till: liknelsen om det förlorade myntet och liknelsen om den förlorade sonen. Kanske använder Jesus just liknelsen för att ge alla som lyssnar en möjlighet att tolka själva? Oavsett om de är tullindrivare, fariséer, skriftlärda eller helt vanliga syndare som mig. Vi kan ha ändlösa diskussioner om vem som är rättfärdig och vem som inte är det. Vi försöka resonera oss fram till om Fiona var borttappad, bortvald eller hade sig själv att skylla. Guds nåd tillåter vår fria vilja att försöka förstå. Samtidigt som han är ute och letar efter oss alla.

Nådens mysterium och totala öppenhet övergår mitt förstånd och känslan av att vara tagen i anspråk och förlåten är fortfarande omtumlande. Det här med att Skaparen inte vill att ett endaste liv ska vara förlorat… har jag upplevt. Det förmedlades till mig både som mysterium och förlåtelsen jag fick, från människorna jag svek så djupt, men som förlät mig.

Jag förstår nu att Guds vilja är just Guds vilja. Jag tror att Gud blev människa i Jesus och vet hur den förlorade, förtvivlade och ensamma människan känner sig. Människan som gått vilse, människan som blivit vilseledd och människan som valts bort. Den fria viljan vi fick gör saker med oss, vägar kan leda mig bort, men de kan också leda mig hem. Valen kan vara svåra. Men, om jag går fel, så är den treenige guden ute och letar. Som han har lovat i sitt förbund.

Brustna hjärtan ska läkas.
Tårar ska torkas.
Nedslagna människor ska resas upp igen.
Den som inte orkar ska bäras hem.

Kanske har jag bjudits in i letandet nu. Jag vet inte riktigt, men jag tror.

Jag är sedd och kan se andra.
Jag är bekräftad och kan bekräfta andra.
Jag är förlåten och kan förlåta andra.
Jag är älskad och kan älska andra.

Gud är ute och letar. Efter tullindrivare, fariséer, syndare och helt vanliga får. Den långa psaltarpsalmen 119, med 176 verser…kanske vittnar om människans sökande efter Gud? Om behovet av att få knyta an till Skaparen? Kanske som fåret till flocken och flocken till herden?

Låt min bön nå fram till dig,
rädda mig, som du har lovat.

Jag har gått vilse som ett bortsprunget får.
Sök rätt på din tjänare,
ty jag har inte glömt dina bud.

Jesus öppnade mina ögon för buden i Guds förbund. Han letade efter mig, han hittade mig, han lyfte upp mig och berättar för mig om kärleken och den oändliga nåden. Han bar mig hem och visade mig. Han har hjälpt mig att förstå att alla de borttappade människorna finns i honom. Älska varandra, säger han. Som jag älskar er alla.

Vad jag ska göra nu? Jag vet inte, men jag tror att jag ska fortsätta. Fortsätta att vandra vidare i tron. Eftersom jag tror att varenda en som lever är värd att finna och värd att fira. Jag följer Håkan Hellströms uppmaning:

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet, finns en stig för dig
Fortsätt

Idag kan vi lägga till något till den hoppfulla sändningen: För nu har ännu ett förlorat får återfunnits. Hon var i bra kroppsligt skick, även om hon behövde klippas. Nu har hon kommit hem.

Förlåtelsen och nåden är förunderlig. Häromdagen hörde jag biskop Johan Dalman säga att Gud är ute och letar efter den som förlorat sin tro, till den som saknar sin tro och efter den som aldrig fått den. Att den som har tron också är efterlängtad. Gud är redan här och vi har redan hittats. Även om det inte alltid känns så. Och i S:t Nicolai kyrka, i torsdags, fick jag reda på att Håkan Hellström tydligen herdar en flock får på skärgårdsön där han bor, utanför Göteborg. Allt är som det ska bli.

Jag tror när vi går genom tiden
att allt det bästa inte hänt än

Så, fortsätt.

Publicerat

Tredje året på teologen är avslutat

Djup utandning. Idag registrerades vårterminens sista poäng i Ladok och jag har nu officiellt avslutat det tredje året på teologprogrammet. I höst ska jag skriva kandidatuppsats och börja magisterkurser. Och gå med som ledare i en konfirmandgrupp. Och göra några andra saker. I augusti gör jag tre veckors församlingspraktik. Men nu blir det sovmorgon någon vecka framöver. Stor lättnad, stor tacksamhet och lika stor förundran. Jag har nu kommit lite mer än halvvägs. Förunderligt.