Fred eller död

Så länge som vi lever i en civilisation eller kultur som bygger strukturellt och indirekt våld genom att diskriminera olika människor och förvägra dem deras mänskliga rättigheter så kommer vi att leva i ett samhälle präglat av negativ (påtvingad) fred där staten utövar sitt våldsmonopol.

Om vi ska uppnå positiv fred, då måste vi sluta med det strukturella våldet. Då måste vi sluta dela upp människor i vi och dom. Åtminstone på det där diskriminerande sättet. Vi kan inte se människor som ekonomiska tillgångar eller ekonomiska belastningar.

Det gäller oss i Sverige också. Apropå hårdare tag. Hårdare tag kommer nämligen bara att leda till ännu hårdare tag. Våld föder våld. Just nu tycker väldigt många att detta våld är viktigare än att försöka bemöta klimatkrisen. Det där kommer att kunna bli vår arts död.

Istället för att välja mellan vi eller dom borde vi överväga att välja mellan fred och död.


Bilden kommer från ett Instagram-konto som drivs av ett vapentillverkande företag. Företaget hade tillverkat vapnet som användes för att mörda 19 små skolbarn i Texas igår. 

Kyrkan

Internathelg på kyrkans grundkurs. Ännu ett möte med fantastiska lärare, studiebesök och fina kursare. Men, den här gången gnager något. Jag tror. När vi pratar om budskapen, idéerna, riterna, samtalen, själavården att försöka göra livet godare och sånt där…. då känns det så bra i hela kroppen. Men, när vi möter organisationen och får höra om den organisatoriska sidan, så skaver det. Kyrkan en stor kropp. Den är organiserad på ett sätt som påminner om den där världen jag tappat tron på. Den där människors olika viljor, makt och kamp gör att konsekvensen av allt som görs inte blir så bra som det borde bli.

Känslan är fin, tanken behöver bli det. Och jag vet inte ens om jag kommer att bli insläppt som kandidat. Den processen är lång.

De har förvarnat oss om att den här kursen kommer att skapa sådana här känslor. Det är inte förvånande. Starka kontraster i det vi gör. Så mycket erfarenhet, visdom och kärlek i möten och samtal. Så mycket kyla och stora behov i världen. Så tung tradition och överbyggnad. Vem är jag i allt detta?

Måndag 16 maj 2022

  • Världens största företag (med mest pengar i värde) är återigen Aramco. Den saudiska statens oljebolag. 1500 miljarder första kvartalet. Det är vinsten för de tio största oljebolagen i världen för samma period.
  • Vapentillverkande företags aktiekurser rusar uppåt. Populära investeringar.
  • Vi tjänar pengar på vår egen undergång.
  • Människor som är ledsna efter NATO-beslutet kallas för Putin-kramare. Att vara för fred är idag tydligen att vara för våldsam kapitalistisk imperialism.

Det är väldigt svårt att känna lust, glädje och inspiration den här måndagen. Solen skiner, himlen är blå, fåglarna kvittrar. Jag ska om en stund gå in i ett projektmöte. Känner tydligt att det jag jobbar med och för inte är meningsfullt längre. Det är så tydligt att vi inte kommer att ställa om. Vi gasar rakt mot stupkanten. Det finns inget jag kan göra för att förändra detta. Det jag kan göra är att förbereda mig på att finnas med i sammanhang där vi försöker lindra allt lidande om vägen fram till stupkanten kommer att innebära, när människor förstår vad som väntar. När maten inte längre finns som vi är vana. När energi inte alltid finns. När torkan, regnet, stormarna, bränderna och allt det där som kommer visar sig ha riktigt påtagliga konsekvenser även för oss. När bubblan spricker.

Fram till dess festar vi som att inget hänt. Den som inte är med på festen är tungsint. Eller älskar Putin. För där är vi nu.

Havet

Åkte till Halmstad för att fira fina vänner. Fick en stund vid en känd hamn och ett riktigt hav. Väldigt skönt, men lite kallt i vinden. Saknar havet. Alltid.

Totalitär kapitalism

Såvitt jag förstår har Sovjetunionens kommunistiska statsbildning slutat att existera. Min tolkning är att den ersattes av en ganska kleptokratisk totalitär kapitalistisk diktatur. Nu används dock den gamla sovjetkommunismen för att hetsa Sverige in i Nato.

Det är inte så lätt att förstå det här. Det kräver en del inläsning och samtal. Det kan vara så att jag inte har rätt, men jag tror att vi är på väg in i en tidsålder där den ganska frisinnade liberalism som genomsyrat en stor del av västvärlden (inklusive Sverige) är på väg ut. På väg in är samma styre som det ryska. I USA sker det ganska öppet. I kommentarsfält hos många människor i mina nätverk sker det lite mindre öppet. Det ropas efter lägre beskattning, subventioner av fossil energi och hårdare tag mot alla som inte vill eller kan vara med i den hänsynslösa kampen om rikedom och ära.

Vi håller på att bli Ryssland. Med eller utan deras medverkan. Det är ironiskt att kommunismen fortfarande används som argument, när de tre stora makterna just nu – USA, Ryssland och Kina – allt tydligare är på väg in i någon slags uppdelning av världen. Ingen av dessa är kommunistisk. Alla är tämligen kapitalistiska.

Jag är inte jätteintresserad av vare sig kapitalism eller kommunism egentligen. Det jag intresserar mig för är det totalitära. Hur lätt det verkar vara att få människor att tro att det är bäst om vi utvecklar med våld, makt och hårdför styrning av människor. I livets alla skeden och detaljer. Om vi ställer människor mot människor så blir de allt mer rädda och osäkra, då kan vi lova ordning och reda, bara de ger upp lite eller hela sin frihet. I Ryssland hotar maktens män sitt folk med berättelser om en omvärld full av nazister som hotar tryggheten. Här får vi berättelser om kommunister som hotar tryggheten. Sanningshalten i berättelserna är liksom i all propaganda ganska lätt att granska för den som vill. Men, det verkar inte vara så många som vill det. Varken här eller där.

Det där är fruktansvärt obehagligt.

Sverige är inte neutralt. Vi är ett av de länder där de ekonomiska klyftorna och orättvisorna växer snabbast. Det där tycker människor med många resurser är bra och det ska försvaras till varje pris. Kärnkraft, Nato, avskaffad välfärd och hård totalitär styrning. Exakt hur detta ska göra att vi kan möta och anpassa oss till klimatkrisens realitet är oklart. Men, vi har ju alltid kärnvapnen att ta till.

När kommer tidens slut?

Har en uppgift i utbildning. Att studera Matteusevangeliet ur några olika perspektiv. Funderar lite kring de heliga skrifterna och tankar om tidens slut. Ibland är formuleringarna lite svåra att inte fastna i. Som de här raderna ur Matteusevangeliets 24 kapitel.

Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna. Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull. Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma.

Det känns som att det här handlar om de senaste månaderna, eller kanske de senaste åren, eller kanske hela min livstid. Närmar vi oss slutet? Eller har människor alltid känt så här?

Krig och konsekvenser

Hur många krig kan vi förklara utan att ta konsekvenserna? Det där är en fråga jag egentligen inte vill ha svaret på. Men i en kultur där krigföring pågår ständigt i dysfunktionella meningsutbyten i sociala medier börjar frågan tyvärr bli relevant.

Vi förklarar krig mot Putin.
Vi förklarar krig mot alla muslimer.
Vi förklarar krig mot alla som inte är som vi (oklart vi, dock)
Vi förklarar krig mot naturen, ekosystemen och existensen.

Ber vi om krig tillräckligt ofta så kommer vi att få det. Jag ber om fred och frid.

De goda åren är förbi

1989-2022. En historisk parentes. Någon slags goda år, åtminstone i några perspektiv – flera länder demokratiserades, folkhälsotal blev bättre och fler fick det bättre. Synd att det var tillfälligt.

I mitt eget land styr vi just nu bort från neutralitet och alliansfrihet. Vi ska in i Nato, utan någon egentlig debatt. Medias akademiska experter kommer nu från Försvarshögskolan och det är som att allt vi pratade om fram till februari inte längre är relevant överhuvudtaget. Vi borde kämpa för civilisationen, men kämpar istället mot den.

Sorgligt.

Tre frågor

Ges eller tas förlåtelse?
Vem förlåter?
Med vem eller vad kan jag försonas?
 
Tre frågor som jag tillsammans med några andra arbetar med i ett grupparbete just nu. Kommer att vara grunden i ett seminarium som ska hållas om någon vecka. Längs vägen i det här arbetet har vi läst böcker, sett film, mötts i olika erfarenheter. Det underliggande temat är skuld, skam, förlåtelse och försoning.
 
Det går runt i magen. Ibland i huvudet. Det är krig i närheten. Inte bara i Ukraina, utan också i kommentarsfält, vid rödljus och lite överallt. Tempot, stressen och kampen ökar lite, varje dag. Så känns det. Men, varför gör vi som vi gör? Alla bär på sitt. Men, jag tror fortfarande att vi kan hjälpa varandra att bära olika saker. Vi kan förlåta och försonas.
 
Vi är på väg. I generation efter generation. När vi går tillsammans en stund, då kan vi hjälpa varandra. Det är inte ett explosivt hundrameters-lopp. Det är inte ens en ultramara. Det är mer som en vandring som inte tar slut förrän hjärtat slutar att slå. Några av medvandrarna är eviga, andra går vi bredvid en kort stund.
 
Zen-Buddhisten Shunryu Suzuki har beskrivit den här vandring som ett vattenfall. Innan vi föds är vi en flod. En flod med ett oräkneligt antal små, små vattendroppar som är så tätt tillsammans att vi inte kan urskilja oss själva eller vandra. Sedan kommer vi till kanten. Splittras upp och faller fritt som små, små droppar på vår väg nedåt. Det är lite snurrigt och rörigt och fyllt av intryck. Andra droppar finns nära oss, men kan vara svåra att nå. En vacker dag har vi fallit klart och återförenas i floden igen.
 
I västerländsk religion och filosofi talar vi ofta om synd och skuld. I österländsk religion och filosofi handlar det mer om okunnighet och kunskap. Jag tror att det är olika perspektiv på samma sak.
 
Vi lär oss. Längs vägen vi vandrar. I fallet. De senaste åren har jag lärt mig mer än någonsin. Inte minst om hur längtan efter förlåtelse och försoning kan driva ett liv. När den kom från oväntat håll, då förändrades allt. Jag vändes upp och ned, och började se saker på andra sätt.
 
Ges eller tas förlåtelse?
Vem förlåter?
Med vem eller vad kan jag försonas?
 
De där frågorna vi mötts i. Lever om i mig. Jag känner mig inte hemma i mitt samhälle längre, samtidigt känner jag mig mer hemma än någonsin. Allt är som det ska.

Människovärdet

Tittar på fruktansvärda bilder från Ukraina. Igen. Mördade människor. Barn. Män med vapen och narkotika i blodet. Läser kommentarer från arga män. Alltid dessa arga män. Lyssnar på Guterres. Igen. Som fortsätter att försöker få någon att lyssna på IPCC. Förgäves.

Har vi devalverat människovärdet till noll nu? Inget verkar spela någon roll längre. Hoppet finns inte. Först dödade vi Gud, sedan hoppet. Nu finns det bara det sista kvar på festen. Vi är i Kaliyuga, kaosets tidevarv, säger hinduismen. Jag förstår det som tänker att vi lever i den yttersta tiden.

Var kommer barnen in? Mina barn, dina och alla andra. När ska vi börja göra något för dem?