medveten närvaro

Jag försöker lära mig det där med mindfulness, eller medveten närvaro. Idag fick jag chansen i en halvtimme mellan Västberga och Hornsberg. Jag var oerhört närvarande i stunden. Hela tiden.

Men, kände mig aldrig lyckligare.

rötter

FWR_3598
Så kom den. Helgen jag skulle få hänga med min pappa och mina syskon. Vi åkte runt och tittade på platser i Stockholm och i Roslagen där min pappa varit mycket som barn. Främst hos sina morföräldrar. Han berättade om platserna och minnen ifrån dem. Sen åt vi en fantastisk måltid på ett vandrarhem i Norrtälje. Spelade kort och skrattade. Sov och for vidare ut mot skärgårdsplatser där säsongen tagit slut. I en minibuss skar vi igenom Roslagen på små slingriga vägar tillbaka till staden. Och släkten Welanders familjegrav på Norra kyrkogården. Sen skildes vi åt.
En fin helg. Ett skönt sammanhang.

jag vill

Jag vill göra något annat än saker som ingen kommer ihåg ett par timmar, dagar eller veckor senare. Jag vill göra skillnad. Men är för trött, uppgiven och likgiltig. För passiv, rädd och handlingsförlamad. Jag vill leva. Inte bara jobba och göra.
Jag vill starta en tankesmedja tillsammans med burg och trettioplus. Vi kan sammanfatta komplexa sammanhang med färre ord än alla andra. På flera språk. Vi kan hjälpa till att snabba upp tanken. Förenkla och förtydliga. Kontoren har vi i Stockholm, Berlin och Hamburg. Du kan gärna få anlita oss. Eller hänga med oss. Allra helst om du har en kasse pengar eller två. Så vi kan dra igång.
Nähä, om jag skulle sluta drömma och gå och lägga mig. Planeringsdag imorgon.

istället för hopp

Vice ordförande i vallokal. Startade strax efter sju med förberedelserna. Avslutar sjutton timmar senare med att lämna alla räknade röster till högre ort. Fullt fokuserad på rösträkning och formalia har jag inte sett en sekund av valvakan. Enstaka SMS eller andra meddelanden tog sig in och lät mig förstå att det blev ungefär som väntat.
Något som är för stort och för sorgligt för mig att greppa just nu. För just nu hjälper det inte att jag visste att det skulle sluta så här. Ställd inför fullbordat faktum känner jag mig bara tom, ledsen och uppgiven.
In i minsta cell. Gonatt.