fredrik welander i ett långt samtal
Fotbollscup i Odensbacken. Tre intensiva matcher. Hårda motståndare i IFK Kumla, KIF Örebro och Hampetorp Odenbacken IF. Lite sur stämning i omklädningsrummet efter sista förlusten, men mungiporna åkte uppåt igen när priserna delades ut. Det här gänget ÖSK-spelare kommer bjuda på många känslor under året som kommer.
Jag är så glad över att vara fotbollspappa igen. Och sportfotograf.
Någon gång i framtiden kommer någon fundera på hur människan dog ut. Ungefär som vi spekulerar om hur dinosaurierna försvann. Då tänker jag att den här lilla filmen från nyårsfirandet i Dubai kommer vara intressant att titta på. Om den finns kvar då.
Efter att ha supit till på nyårsnatten äter alla rasister och nationalister äkta svensk nyårsdagsmat. Pizza och kebab.
Jul och nyår. Två känslomässiga helger. Har läst tusentals statusuppdateringar, tweets och bildtexter på Instragram den senaste veckan. Många härliga och generösa, men också väldigt många vemodiga, sura och bittra. Det verkar som att många av oss fått några blåmärken av 2012. Några fler än andra. Efterhängsna och kroniska skador följer också med.
De här stora festhelgerna blir också ältandets högtid. Det kanske behövs, om jag är medveten om min sorg är det lättare att hantera den. Men efter att ha läst igenom nyårsnattens flöden vill jag skrika lite i megafonen. GÖR NÅGOT MÄNNISKA! Sluta titta bakåt. Det som har hänt ligger nu i historien. Blicka framåt. Ett nytt år har börjat, så sluta älta det gamla. Ta hjälp av någon om du behöver det. Psykologer, terapeuter, kuratorer, präster, diakoner och andra finns därute liksom goda vänner.
I framtiden blir allt bättre. Eller åtminstone något annat. Livet är inte en repetition. Inte ett kvalheat eller en final. Inte alls en tävling. Det är viktigare och större än så. Häng med! Om ett år kommer vi sitta där igen och minnas det som gjorde ont, men under tiden känns det ganska bra att leva. Du och jag har vansinnigt mycket att erbjuda. Eller hur?
Även nästa år vill jag vara en förebild för mina döttrar. Alltså tänker jag:
1. Inte klaga på min egen vikt
2. Inte klaga på min egen kropp i övrigt
3. Inte klaga på hur jag ser ut på morgonen
4. Inte klaga på hur jag ser ut på dagen
5. Inte klaga på hur jag ser ut på kvällen
6. Inte måla färg i ansiktet för att se naturlig ut och behaga andra med min dockhy
7. Inte använda kläder som klämmer åt min kropp så att det gör ont
8. Inte puta med munnen så att jag ser ut som en anka på bild
9. Inte lägga ut statusuppdateringar om hur många kilo jag går ner vikt
10. Inte träningshetsa i mina statusuppdageringar
11. Inte leva livet efter hur jag tror att andra vill att jag ska göra
Eller för att vända på det hela och argumentera för vad jag gillar och tänker göra istället – jag tänker fortsätta behandla livet som mina barn. Lite naivt, barnsligt och levande. Genom att lära mig bra saker. Istället för trams. Försöka må lite bättre, och leva lite mer.
Om jag skulle skriva en årskrönika så skulle den handla om nästa år. Den där tiden som ligger framför mig. Allt kommer bli lite bättre. Fler människor kommer ta plats i mitt liv och dela med sig av energi, glädje, sorg och känslor all over the place. Vi kommer hjälpa varandra att bli lite bättre. Hela tiden. Det kommer få mig att upptäcka nya saker jag inte visste fanns. Låtar, filmer, smaker, vyer, platser och massor av annat. Min kunskap och erfarenhet kommer växa och jag kommer ha mer att dela med mig av till andra. Ganska många skulle kanske tycka jag var en naiv megalomanisk pajas om jag skrev en sådan årskrönika.
Jag behöver inte skriva den där årskrönikan. Ganska mycket fakta talar för att det kommer bli så. Om jag blickar bakåt mot min egen bakgrund och historia. Även större fakta berättar ungefär samma sak. Hans Rosling berättar den här berättelsen om och om igen, här i en text från januari 2012. I New York mördar allt färre människor varandra. I landet där jag lever är jag lite osäker. Här verkar fortfarande människorna som misstror och är rädda för varandra bli fler. Jag tror det är för att de inte läser sånt här som jag länkar till. För att de inte delar ny kunskap och erfarenhet med varandra. Men, globalt sett så visar det sig att allt fler människor blir allt friskare, öppnare och klokare. Allt mer generösa med sig själva. Alltså lär detta drabba fler människor även landet jag lever i förr eller senare.
Så jag skriver inte den där årskrönikan. Den handlar trots allt bara om ett år. Inget nytt alls egentligen.
Mathias Lilja. Ett namn att lägga på minnet. Skriver fina låtar. Sjunger, larmar och gör sig till i The Maharajas, men gör mer lågmäld musik i eget namn.
Det kommer bli Hanna och jag. Så när hon slutar vilja åka med mig är jag ensam. Inser det efter dagens spontana besök vid Storstenshöjden. Att åka nedför en backe kommer inte bli Ellas eller Camillas grej. Så jag bockar av ännu en punkt på den långa listan av saker vi INTE gör tillsammans i vår lilla familj. Synd, men inget att göra något åt. Livet bygger på frihet, vilja och lust. Inte tvång och olust.
Å andra sidan har ju Hanna och jag ganska kul när vi åker, så det blir toppen.
För några dagar sedan frågade min vän Kal mig om vilka som var årets skivor. Kunde inte riktigt ge något bra svar, eftersom jag inte tänkt i listor på många år. Men, jag känner att jag är skyldig Kal ett bättre svar än det han fick. Så här kommer det.
1. Tindersticks – The Something Rain
Efter några år av dålig form kom ett delvis nytt och starkare Tindersticks ut med ett av sina starkaste album. Kanske rentav det bästa sedan ”Curtains”. Allvarligt, distanserat och fint.
2. Johan Örjansson – Melancholic Melodies For Broken Times
Johan Örjansson är inte bara söt som få, han skriver fantastiska låtar och gjorde en magisk spelning på Teatercaféet under Live at Hart med sitt band. Country och pop i finfin blandning kommer ta Johan Örjansson långt, om det finns någon rättvisa i värden. Han var lika bra på en pall med bara gitarr tillsammans med ett gäng andra musiker någon månad senare. Utan tvekan årets upptäckt hos mig, för vilket jag tackar Live at Heart.
3. Meshell Ndegeocello – Pour une âme souveraine
Min vän Patrik Hamberg har fått mig att upptäcka denna fantastiska musiker och sångerska. Här tolkar hon låtar som förknippas med Nina Simone på ett alldeles förträffligt sätt. Tänk att ”Feelin´good” inte gjorts så här tidigare.
4. Millencolin – Carry You
Den här låten var ett av sommarens ledmotiv. Bandet fyllde jämnt och firade med finfestival i Brunnsparken i två dagar. Grattis och glädje!
5. Tiamat – The Scarred People
När livet inte var så kul hade Tiamat ett fint sätt att göra livet lite svartare.
6. Ida Jenshus – Someone to Love
Ledsamt, vemodigt och fint. En av årets finaste country/americana-upptäckter från det stora landet i väst – Norge. Ida Jenshus sjunger så jag ryser.
7. Lars Bygdén – The Hole
Kanske årets låt. Lars Bygdén är så sorglig i den här låten. Makalöst fint.
8. Fatboy – Love Creole
Fatboy är ett av mina favoritband. Ny skiva. Jättebra. Vill spela kontrabas i det här bandet.
9. David Urwitz – Fråga nån som vet
Jag såg David Urwitz spela vid Bodträsket i somras. Ingen fattade något, men det var fint. David är en underskattad artist som många fler borde lyssna på.
10. Soulsavers – The Light The Dead See
De här låtarna är som skrivna för att passa David Gahans fina röst. Det här är soloskivan jag hoppades på men som aldrig kom. Oerhört bra.
11. The Temper Trap – Rabbit Hole
Rabbit Hole är inte lika bra som Temper Traps genombrottshit ”Science of fear”, men tillräckligt storslagen för att jag ska fastna och spela den om och om igen.
12. Alabama Shakes – Hold On
Fantastisk låt. Behövs inte mer.
13. Paal Flaata – This Darkest Day
Paal Flaata sjöng i Midnight Choir. Ett fantastiskt band från Norge. I september kom han till min hemstad och sjöng så att klockorna stannade.
14. Mad Buffalo – Walk this life alone
Finns inte på Spotify. Inte på YouTube. Men tro mig, en fantastisk countrydänga med doubleslap från himlen.
15. Omnia – The Fusion – Radio Edit
Trance. Inget jag lyssnar på, men den här fastnade stenhårt. Bra bilåkarmusik, och jag har kört 3000 mil i år.
16. Factory Brains – Love Like Hours
En trio fantastiska musiker som spelar bluesrock med attityd. Kommer bli riktigt stora. Riktigt stora.
17. Fjärilar av papper på Stockholms stadion
Sommarens sista suck drog jag tillsammans med min stora dotter och hennes kompis på Stockholms stadion 30 augusti. Coldplay på scen och i andra låten börjar jag gråta. Vi sitter på läktaren och det här yviga bandet har fyllt hela luften i arenan med miljoner flygande pappersfjärilar och andra fomer som flyger ovanför 22000 blinkande Xylobands. Jag tycker det är så fint att jag börjar gråta. Men, så är jag ju en politiskt korrekt feministisk människoälskande känslomänniska med Barbapappa-komplex också. Arenaformatet har aldrig fyllts mer, finare och bättre.
Och ungefär där slutar jag försöka lista musikåret 2012.
Eller förresten. Den här måste med också. Eftersom alla låtar jag får sjunga och spela tillsammans med mina barn hemma i köket förtjänar att uppmärksammas. Och vi har jammat denna en hel del i den här versionen ungefär.
—
Uppdatering 29 december. Inser att jag missade att få med First Aid Kits fantastiska ”The Lion’s Roar”, Bobby Womack’s ”The bravest man in the universe”, Lorentz & Sakarias ”Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser som starkast” och Michael Kiwanukas ”Home Again”. Dessutom kvalar nog Frank Oceans ”channel ORANGE” och Cody Chesnutts ”Landing on a hundred” in, vilket jag tackar Patrik Hamberg för. Dessutom har ju på något sätt alltid blivit ganska starkt berörd när jag lyssnat på ”Game Bird” med Chet O’Keefe.
Om jag får välja en enda musikgrej som gjorde mitt 2012 blir det Live at Heart, en alldeles unik, varm och fantastisk musikhelg där musiker och låtskrivare möter publik i hotellbarer, kyrkor och på restauranger och krogar i min hemstad Örebro. En vacker härlig musikälskarfestival som återkommer nästa år, vilket gör mig glad i magen.
Inför julen var det ganska många som skrek, tjoade och hatade om att någon vill ta den svenska julen ifrån oss. Den svenska julen som vi lånat från tyskar och amerikaner alltså. För den svenska julens traditioner har ju redan gått i graven (myssla sko, daska Markus, tämja stutar och spänna kyrka och andra fina traditioner som att mata småväsen under julbordet) nästan totalt. Dock verkar en sådan urgammal tradition leva kvar, nämligen den att många män super till och slår sina nära och kära eller andra människor som kommer i vägen. Spånken och våld. Fyllehärskandet. En gammal svensk jultradition som lever kvar.
Jag anar ett samband mellan att den traditionen lever kvar och allt det där tjoandet, skrikandet och hatandet om att den svenska julen håller på att tas ifrån oss. Alltså, den svenska julen som vi lånat från tyskar och amerikaner. Undrar om det finns någon empirisk forskning som belägger eller falsifierar ett sådant samband? Kunskap kanske är skillnaden.
Mannen på filmen har inget med mina tankar att göra. Han bara dök upp.