Den här stunden. Jag har längat efter den i ett par år nu. Att få komma ut på sjön i en båt tillsammans med Camilla och barnen. Idag hände det. Sol och vind som inte var för jobbig. Allt packat och klart och dessutom med bonusen att Hanna kom ut till oss på eftermiddagen.
Så vi kom ut på Södra Hjälmaren. Trots att min hjärna flippade ut lite när vi skulle lägga ut och det var bryggfest på gång. Min plan var ju att liksom smyga ut lite osedd för att slippa känna mig som en nybörjare, vilket jag ju faktiskt är i båten. Det där stora gänget på bryggan gjorde att jag inte kunde ta befälet, så då gjorde Camilla det och styrde oss ut med säker hand samtidigt som jag tog hand om tamparna. Ute på sjön så klarade vi oss finfint. Sen lade vi till med samma bryggfestande gäng som publik. Det gick fint. Jag försökte styra oss in och det gick fint fram till dess att jag började ratta konstant åt fel håll. Lämnade då över till Camilla och hoppade i land med tamp istället. Jag tror vi har koll på hur vi ska göra nu.
Äntligen ut på vattnet. Där är luften lättare att andas och perspektiven skönare. Gott.
Tack Ulla för brevet!
Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärke. Från en kvinna som inte känner mig. Brevet är en berättelse om tillit och vikten av att inte oroa sig. Åtminstone mellan raderna. Jag känner att hon inte vill läxa upp mig eller berätta för mig hur jag ska leva mitt liv, men ändå vill hjälpa mig genom att berätta något viktigt.
Och det blev viktigt.
Jag är 44 år nu. Mina barn har haft diabetes i 11 respektive 9 år. Hon som skrivit till mig är mycket äldre än så och berättar om hur hennes föräldrar hjälpte henne när hon som barn fick diabetes. I en tid när medicinsk teknik knappt fanns för att kontrollera blodsockret. Hon skriver om en tid när dagens överkonsumtion av allt – som godis, chips och snabba kolhydrater – inte fanns. En kort stund tänker jag att dagens kost och den tidens bristfälliga diabetesbehandlingar skulle leda till snabb katastrof, men sedan kommer jag tillbaka till det som står mellan raderna.
Oroa dig inte i onödan.
Lita på det du gör och dina barns omdöme.
Ta till dig den kunskap ni får.
Samtidigt utvärderar vi de första månaderna med CGM. Tioåringen har haft den och jag har äntligen fått de där kurvorna jag längtat efter i många år. Hej då gissningar och spekulationer, hej fakta. Men hej då också till att sova på nätterna. Hej istället larm och vibrationer flera gånger varje natt. Högt glukosvärde! Lågt glukosvärde! Från att ha varit ganska lugn och rutinerad känner jag mig om en nybörjare igen. Mer orolig, mindre tillitsfull. Jag måste lära mig att hantera den kunskap som den här nya tekniken ger mig. Den oro jag känner går rakt ned till mitt barn.
Som för länge sedan. I början.
Ulla såg den där stressen. Hon läste både på och mellan raderna om mig. Kanske också de krönikor jag skrev. Jag tror att hon förstod. För plötsligt landar ett brev på mitt hallgolv som är som en vänlig klapp på axeln. Orden i det där brevet tar sig in i mig. De som står tydligt och de som står mellan raderna.
De här sakerna är inte alltid så lätta att göra. Framför allt inte för mig som levt mitt liv utan att våga be människor om hjälp, utan som effektivt tar livets motgångar, sväljer ned dem och går vidare. Med en mage som värker lite mer hela tiden. En klok man sa till mig en gång: Det går inte att lita på någon som aldrig behöver hjälp. Det är snällt att be om hjälp. Någon gång kanske jag själv blir så klok att jag förstår allt det där. Som Ulla. Kvinnan som generöst sträckte ut en hand till mig genom att berätta om sitt liv. Under tiden ska jag försöka förstå och lita på tekniken samtidigt som jag ska låta bli att leva i en ständig reaktion där varje insulindos är en korrigering eller en konsekvens av något tidigare värde. Det här flipperspelslivet som kommit tillbaka är inte särskilt bra för någon av oss som hamnar i det. Vi glömmer det som är viktigt.
Det krävdes ett brev för att jag skulle komma ihåg det. Tack Ulla!
—
Den här krönikan publicerades i tidningen Diabetes, nummer 3/2015.
Min diktatur: Jag äter inte mina vänner
I min diktatur är alla levande varelser lika mycket värda. Överallt och hela tiden. Utan undantag. Därför äter jag inte mina vänner. Därför håller jag inte mina vänner inlåsta i burar och äter deras ägg eller dricker deras kroppsvätskor. I min diktatur är det inte okej att föda upp vänner för att stycka dem och äta deras kroppsdelar. Det är heller inte okej att fånga vänner för att visa upp dem i parker mot betalning. Och jag kommer inte att använda mina vänners hud som kläder eller skor.
Kort sagt, min diktatur kommer att vara totalitärvegan. Jag äter inte mina vänner.
I min diktatur får alla vara sig själva. Levande varelser, inte produkter.
Fortsatta intryck i Europas huvudstad
Den andra dagen i Berlin börjar med en promenad. Någon kilometer bort ligger Potsdamer Platz. Det som under kalla kriget var ett rensat Ingenmansland är idag ett själlöst dito. Eller rättare sagt ett glasbetongigt Sony Center. Vi kliver runt här, kollar några mursektioner som ställts ut innan vi går in i något av det bästa Berlin har att erbjuda…Tiergarten. Denna sköna lugna, svala park. Här rör vi oss i lagom långa steg, hör fåglar, fångas av det gröna och liksom bara landar i parken som bildar en sköngrön bubbla. Den här parken är nog anledning att ta sig till Berlin.
Vi går till det gamla makt- och krigsmonumentet Siegessäule som ligger mitt i jätterondellen där 17 X avenyn upp mot Reichstag börjar. Maffigt och manligt. Guldänglen där uppe är svår att inte gilla, trots monumentets ganska unkna budskap. I gången under står en skön snubbe och spelar Sway om och om igen på sin klarinett. Fint.
Vietnamesiskt till lunch och sedan vidare till Kurfürstendamm där jag klämde på en Apple Watch och vi kollade in Tesla Store innan vi turistölade på Hard Rock Café. Sen ett kort stopp på KaDeWe innan vi hoppade på S-Bahn vid Zoo Station och åkte tillbaka till Alexanderplatz och köpte lite livsmedel på Alexa. Alexanderplatz vinner med 7-1 över Ku’damm.
Kvällens middag och ölande blev på Prater Garten i Prenzlauer Berg (efter tips av Berlins egen @helenschki). Sen irrade vi hem via spårvang och U-Bahn till ett rum där internetuppkopplingen havererat.
Jag är mycket tacksam för de här dagarna med mina bröder och vår far. Vi hör liksom ihop och när vi tar oss iväg så här blir det väldigt, väldigt bra. Nästa resa? Paris? London? Vi får se. Jag försöker lägga ribban på huvudstäder i Europa. Madrid verkar vara populärt bland de andra, men flygresan är ju jättelång dit.
Berlin är en fantastisk stad. Jag kommer tillbaka hit. Som fasen.
Kontraster, känslor och kärlek i en fantastisk stad
Jag är i Berlin med min bröder och vår pappa. Vi pratar, diskuterar, debatterar och har det gott i en fantastisk stad. Två platser vi besökt idag kräver att jag skriver av mig lite. Platser som har något mycket viktigt att berätta om historien, och det som människor som levt före mig gjort mot varandra.
Denkmal für die ermordeten Juden Europas består av 2711 betongblock utlagda symmetriskt, men också assymmetriskt i ett stadskvarter alldeles bredvid Riksdagshuset och Brandenburger Tor. En konstig plats som påverkar de som går in bland de här blocken. Eller åtminstone mig. Det händer något inne bland de här blocken. Känslor, eftertanke, och lite smärta. Konst som påminner om ondska men på något konstigt sätt också om kärlek. Att vandra runt i denna värld är speciellt. Det känns lite viktigt. Jag tror att jag inte kommer att kunna återvända till Berlin utan att gå tillbaka hit.
Stasimuseet var också obehagligt berörande. Bilder, texter, instruktioner, artefakter och massor av berättelser om statsparanoia och en enorm kontrollapparat som liksom byggde på raka motsatsen till tillit. Men, jag har så oerhört svårt att se vad de styrande i DDR vann på detta. Det känns mest som en helt absurd saga. Ett sociologiskt experiment. Totalt oförståeligt, men samtidigt vansinnigt snyggt.
Missförstå mig nu rätt. DDR var skit. Det staten gjorde mot sina medborgare är oförlåtligt dumt. Men när jag vandrar runt i hus 1 och det stora området som utgjorde kontrollapparatens hjärta så slår det mig hur vansinnigt snyggt det är. Jag kan inte låta bli att älska inredningen, möblerna, lamporna… ja till och med typsnitten. I all denna sjuka galenskap fanns en perfektionistisk inredning och tanke. Kontrollbehov överstyr och dessvärre i en stil jag älskar, rent i färg och form alltså.
Under ytan något vidrigt. På ytan något snyggt. Och lite så är det här i Berlin. Kontrasterna är starka. Jag älskar det.
Och som sagt, Denkmal. Vilken plats. Det krävs eftertanke här. Och det finns plats för det. Tänk hur mycket lidande, misstro och idiokrati som oro, rädsla, intolerans, hat och nazism har orsakat den här fantastiska staden. Som nu sakta men säkert återhämtar sig.
En av de mest öppna och toleranta städer jag varit i.
Odling, säsong 2
Nu är tomaterna och paprikan på plats i växthuset på landet tillsammans med chilin jag fått av Linus. Dessutom har jag satt ut mangold i en odlingslåda tillsammans med sockerärt. I den andra odlingslådan samsas morot och sockertärt. Dessutom passade Camilla och jag på att öppna ett nytt potatisland.
Ungefär så. Om jag nu bara får igång solcellspumpen som ska bevattna i växthuset så blir det nog mat den här säsongen också.
ÄGD
Går det att äga saker? Nej, de äger dig. Du jobbar för att ha råd att köpa sakerna. Jobbar ännu hårdare för att ta hand om dem och ha plats för dem. Till slut måste du ta lån för att få plats. Du köper ett hus. Eller hyr ett lager.
Min pappa går igenom den här processens baksida just nu. Han ska lämna en stor villa han bott i väldigt länge. Märker när vi pratar att han är stressad och frustrerad. Och jag ligger i sängen och känner samma ska. Har lagt hela dagen på att flytta runt saker jag äger. Runt på vinden, i vardagsrummet. Nu har de, precis som vanligt, blivit för sent för att åka till återvinningscentralen för att lämna bort något.
Runt, runt, runt går det. Med den lilla skillnaden att mitt skrivbord har rationaliserats bort så att mitt kontor nu består av tre papperskassar. Min garderob gick samma väg, så nu ligger mina kläder i en jättehög på golvet i sovrummet.
Jag växlar ned och bort. Lämnar nog bort nästan alla mina kläder. Behåller några svarta tröjor, ett par kavajer och några jeans. Jag trött, lite ledsen och lite förbannad. Är så oerhört trött på att vara så ägd av sakerna jag varit med om att skaffa och inte lyckas göra mig av med. Tänker att jag någon gång i framtiden ska försöka leva utanför ekonomin. För att göra något annat. Trött på att kämpa för de här prylarna hela tiden.
På kontor
Inte hemma
Varannan människa jag möter vill förbjuda fattiga människor. Undrar vad det tänkt döma ut för straff mot fattigdomen? Böter, kanske. Eller döden bara. Ännu fler människor konsumerar och förorenar för fullt, trots kunskapen om vad det innebär för våra barn. Vi har så mycket kunskap om världen idag. För varje dag som går vet vi lite mer och kan fatta lite klokare beslut. Men gör vi det?
Jag känner mig lite vilse i den här världen igen. Behöver pepp och hopp.
Örebro – Bodträsk på ett dygn.
Hundra mil norrut ligger Bodträsk by. Ett par mil nordväst om Kalix i Norrbotten. Vi har kört bil hit. I konstant regn. Eller regnsnö. Min svindel skapade panik längs vägen, dock på platser där jag redan visste att jag inte skulle sitta bakom ratten. Så allt är lugnt.
Lastbilar? Många och oälskade. Liksom alla fartfarbröder som stressar.