Hon är så vansinnigt vacker. Från insidan och ut. I det hon säger och det hon gör. Och jag är så lycklig över att hon sitter i min soffa ibland. Hemma hos mig. I en soffa som ska flytta hem till oss någon gång. Och bli vår.
Hela mitt väsen, varenda liten cell vill vara tillsammans med henne. Vill höra ihop och vara nära. Jag kan inte hitta rätt ord för att förklara hur det känns i mig. Jag har drabbats av den renaste och mest skoningslösa kärlek som finns.
Vi har lagt så mycket tid på att jobba. Vi har pratat med varandra i timmar om vad vi inte vill vara för varandra. För att kunna hitta en ren, jämlik och levande väg tillsammans. Nu har allt förändrats på något sätt. Som känns bra. Vi har börjat att prata mer om vad vi vill. Som att leva tillsammans. På riktigt. Att få tid att vara två. Att bo ihop nån gång. Dela vardag, glädje, sorg och framför allt tid.
Hon är så vansinnigt viktig för mig. Och att under så lång tid bara kunna vara tillsammans i små, små skärvor av tid, utan att kunna berätta om det har bränt mig lite. Men allt kommer att bli bra, och den senaste veckan har vi fått tid. Riktigt tid. Och vi har fått prata ut om massor av viktiga känslor. Vi lär känna varandra på djupet. Kärleken växer och snart spricker jag.
Vi hör ihop.
Det sista havet
När det stormade som värst. När vågorna gick som högst. Då råkade någon vifta till så att jag ramlade överbord. Och jag sjönk snabbt ned mot botten. Hjälpte till med några hetsiga och snabba simtag. Nere på botten var det mörkt och kallt. Inget syntes. Men det gungade mindre. Efter en kort tid blev trycket på bröstet alldeles för hårt. Så jag sökte någons hand och tog mig upp igen. Och uppe på ytan hade stormen kanske inte lagt sig, men vågorna var åtminstone lite lägre. Så vi lyckades hamna på kurs igen. På väg mot det sista havet.
Herz
Es ist auf deinem Balkon,
vielleicht holst du es besser rein
Und wenn du dann mal Zeit hast
brings mir doch vorbei
Es liegt in deiner Küche
weißt du, ich hab Angst
um Dinge, die schnell kaputt gehen können
die man noch gebrauchen kann
Es klopft in deiner Tasche
und pocht, weil du nich siehst
wie ab und zu dein Kamm kratzt
oder dein Kajalstift piekst
Ich bin in Gefahr
ich kann nich lang ohne leben
Fass dir ein Herz
ich werd sonst nich überstehen
Hast du kein Herz
du musst mir meins wiedergeben
Wird Zeit, dass du das merkst
sonst muss ich mir eins stehlen
Mein Herz liegt auf deinem Desktop
gespeichert unter meinem Namen
Schicks mir doch per Email
ich würds gern wieder haben
Ich glaub es liegt an der Kasse
ich deinem Lieblingsrestaurant
Und während du das Dessert vernaschst
rempelt irgendwer es ständig an
Mein Herz auf deinem Beifahrersitz
dort hat es nichts verloren
Und wenn du jetzt jemand anderen mitnimmst
sitzt er hoffentlich nicht vorn
Ich bin in Gefahr
ich kann nich lang ohne leben
Fass dir ein Herz
ich werd sonst nich überstehen
Hast du kein Herz
du musst mir meins wiedergeben
Wird Zeit, dass du das merkst
sonst muss ich mir eins stehlen
Någon har hackat sig in i mitt bröst
Det finns en man här i min stad. Han heter Christoffer och är allt jag skulle vilja vara. Han gör väldigt fin musik under namnet Meadows. Och han har hackat sig in i mitt bröst. Som en hacker, alltså. Han har gjort en låt som blivit min nationalsång och häromdagen släppte han en ny låt som liksom fångar väldigt mycket vad jag känner.
You’re the thorn in my heart now
You’re the storm about to start now
When the silence is too loud
You just crash through my dark clouds
Vecka 40
Sammanfattar veckan som gått i en graf.
Hjärtat
Hjärtat började rusa igår kväll. Sedan dess har jag svårt att få ned pulsen. Dåligt. Sov nästan inget inatt. Måste få sova inatt. Så snälla kroppen, lugna dig.
Att inte veta
Hur ska jag kunna berätta för någon annan vad jag behöver när jag inte vet det? När hela mitt liv gått ut på att bidra till att andra får vad de behöver och jag själv aldrig hunnit stanna upp och fundera på vad som får mig att må bra? När jag hela tiden är känslig för vad andra människor har för behov och det tar upp all min uppmärksamhet och energi?
Det finns några människor just nu som vill veta. Som vill att jag är tydlig. Jag är nog själv en av dem.
Ge mig ett liv
Jag är så fruktansvärt trött på att vara så här känslig som jag är. Att jag inte klarar av att hålla saker borta. Saker som jag inte har råd att ta in. Det öppnar avgrunder mellan mig och människor jag älskar. Människor som jag behöver. Ge mig medicin. En drog. En operation. Vad som helst.
Den här jäkla ökenvandringen måste få ett slut.
När orden inte finns
Hon.
Den här bilden.
Jag vill så gärna försöka berätta vad jag känner. Men jag kan inte. För orden jag behöver finns inte. De har inte hittats på än. Jag vänds upp och ned och ut och in. Det är som att hela jag faller framåt i en kullerbytta och sedan ramlar fritt rakt ned i ett varmt, skönt och härligt mörker. Där tiden stannar. Där allt är bra. Jag faller och faller. Det är väldigt skönt och lugnande.
Tills något händer. Ett SMS, ett chattmeddelande, en telefonsignal, en väckning, en mötestid, en resa eller något helt annat. Då rycks jag ut ifrån verkligheten och tillbaka till overkligheten igen.
Men. Jag vill tillbaka. In i de där ögonen. Jag har aldrig varit mer klarsynt kring något i hela mitt liv.
Planeten och människorna
Höj blicken. Snälla titta på de här två fantastiska, fina och viktiga filmerna av Yann Arthus-Bertrand. De fångar så väldigt mycket av det vi måste förstå om världen och människorna som lever i den.
Home: https://www.youtube.com/watch?v=jqxENMKaeCU
Human: https://youtu.be/ShttAt5xtto