Jag mår illa när jag äter. Jag mår illa när jag inte äter. Maten liksom växer i munnen hela tiden. Det är lite tröttsamt. Vikten fortsätter nedåt. Inte lika snabbt, men den rör sig åt samma håll. Fler kläder blir för stora. Men, jag ser fortfarande en lika stor människa i spegeln.
Men, ja. Jag tänker på det och försöker att inte göra ett mönster av det.
Musik och känslor
So what would you pick if you had to choose
Between taking a risk and playing safe?
Because I would say
I don’t want to play if I’m gonna lose
But I don’t want to lose because I didn’t play
And I’ll tell you something that you didn’t know
I could get used to have you around
Yeah baby, in my arms
How does the old expression go?
It’s something about setting of false alarms
But I want to fall in love with you
I want to fall in love with you
But I don’t want to fall in love with you
If I’m gonna fall apart with you
Ikväll såg jag La La Land. En vacker romantisk musikalfilm som slutar olyckligt. Och så dyker den här låten upp från ingenstans. Musiken och känslorna liksom. Här sitter jag fel sida av stan, när jag behöver känna Någon nära mig.
När var du egentligen lycklig senast?
Jag har fått två frågor som skaver. När var du egentligen lycklig senast? Kommer du någonsin att kunna bli lycklig? Så jag går igenom bilder. Ser mig själv. Alltid med samma tomma eller liksom nedtonade blick. Utom när jag faktiskt är lycklig.
Då när jag känner mig lugn, trygg, älskad, behövd och att mina egenskaper inte utnyttjas eller behöver anpassas. När jag är på en plats där det finns utsikt, människor, där jag inte behöver frysa eller vara blöt. Där olika är bra.
Det händer inte särskilt ofta. Jag har inte varit så bra på att kunna leva med den här högkänsligheten. Den som gör att ALLT runt omkring mig tar sig in i mig. Rakt in i magen och hjärtat.
Nu vill jag inte vara kvar i det livet längre. Jag vill inte ha de här frågorna. Framför allt vill jag inte skämmas för att svara:
Jag är inte en lycklig människa och har inte varit det sedan jag var ett litet barn. Men, jag tror att jag kan bli lycklig, om jag tar chansen och förändrar allt. Jag har levt mitt liv genom att prestera, göra och försöka vara i relation till de behov jag känner att andra människor har. Hela tiden. Jag kan inte stänga av det jag känner, men jag måste lära mig att inte alltid försöka göra något av det.
Det kan låta väldigt lätt för den som inte är högkänslig. Men tro mig, det är inte lätt. Alls.
Stopp
Det håller inte längre. Min hjärna, mitt hjärta och min mage klarar inte av att leva det här fragmentariserade livet jag lever. Jag kan inte fortsätta försöka vara överallt samtidigt och försöka tillfredsställa så många olika människors behov. Sommarens allt för korta vila, bristen på någon slags stabil utgångspunkt i livet och allt känslomässigt kaos jag gått igenom de senaste året har gjort det tydligt för mig. Sömnstörningarna, ätstörningarna och det ständiga hoppandet mellan olika roller har dränerat mig på energi. Jag vet på ett ungefär vilken kurs jag ska ta. Men, jag lyckas inte få fäste i marken för att ta mig åt det hållet.
Just nu bränner jag mig. Och jag blir äldre allt snabbare. Det börjar bli smärtsamt uppenbart. Jag måste sätta stopp här. Avveckla en hel del. Fokusera, vila och leva.
Men, den här frågan har snurrat i mitt huvud länge nu. Hur fasen ska jag göra?
Tvivel
Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager inatt?
Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
Och jag ser hur du tänker på nåt
Hur du längtar dig bort
Som en fågel i bur
En obehaglig distans
En konstig känsla nånstans
Det känns tomt – eller hur?
När jag måste älska hysterin
Jag har svårt för hysteri. Den gör mig trött. Så när jag står där och liksom skyddar/bevakar mitt barn när hon ska se sina stora idoler för första gången blir jag väldigt trött. Hundratals unga människor runt om mig är liksom lätt övertända och det gör mig trött. Är ju liksom lite på tå eftersom mitt barn har svimmat i liknande situationer tidigare. Vi har stått länge och är lite matta i kroppen.
Men, att få känna det hon känner. Jag älskar det. Så jag måste älska hysterin.
Folkdomstolen
Facebook. Det känns som att det blivit en totalt indivdualistisk folkdomstol. Där alla är bäst, söker de som bekräftar det och dömer andra. Det som en gång skapade nya känslor och möten känns idag mest som en ganska sorglig uppvisning i nån slags idiokrati.
Eller så är det bara jag som inte orkar just nu.
Jag saknar något
Jag skulle vilja kunna ta angelägna bilder igen. Med riktiga människor. Ikväll tog jag ett par snabba bilder av en person. Det fick mig att minnas hur det kändes.
Tröttman
Har sovit längre än på flera månader. Ändå är tröttman total. Pank i staden jag inte vill vara i när jag är ledig. Dessutom oledig. Jobbar för fullt under de två sista semesterveckorna. När jag borde göra något fint tillsammans med Ella.
Jag måste kliva framåt nu. Sluta leva så här.
Två veckor
Två veckor tillsammans med Någon. Två av de finaste och viktigaste veckorna jag upplevt. Jag älskar havet, lövskogarna, hedarna, löpturerna, vandringarna, stillasittandet, tältandet och samtalen, känslorna, skratten, tårarna…. det där med att leva på riktigt. Mest av allt älskar jag henne. Orden räcker inte riktigt, men etthundrasjuttiofem bilder talar. Jag är otroligt tacksam för de här dagarna.
