Får ett meddelande från Infomentor. För andra dagen i rad larmas jag om att mitt barn har olovlig frånvaro. Nej, hon är sjuk. För tredje dagen på en vecka har hon så ont i magen att hon inte kan gå till skolan. Och det är är ju något vi försökt förstå och utreda under en längre tid.
Så här sitter jag i myllret vid Södertörns högskola med tusen frågor i huvudet:
Ska hon få sin första mens? Har de senaste turbulenta 18 månaderna i hennes liv vänt henne upp och ned (hon har gått från att vara centrum i en familj med fyra, till att vara perifer i tre olika hushåll och dessutom sett sin älskade storasyster flytta hemifrån – ergo ensamhet)? Är det något fysiologiskt fel i hennes kropp? Gör diabetesen något med henne? Är hon laktosintolerant? Gluten? Trivs hon inte i skolan? Är hon utsatt för något? Kanske är hon också högkänslig? Har hon ett skadligt beteende på nätet?
Det är inte så lätt att reda i detta. Jag försöker göra allt jag kan – utan att stressa eller pressa – för att vara närvarande och göra det tydligt för henne att hon kan prata med mig om allt. Jag försöker att visa det genom att själv vara väldigt öppen med hur jag mår just nu och varför jag mår som jag gör. Utan att lägga över någon börda på henne.
Men, jag får inte några svar. Hon har bara ont i magen. Och det gör att jag får lite mer ont i min.
Strax framme i Arboga
Klockan är strax efter sex på morgonen. Jag sitter på ett skakigt regionaltåg på väg österut. Ska dra ett ärende på en kommunalrådsberedning i Huddinge strax efter nio. Jag är påläst och förberedd. Har sovit tre timmar, mår illa och har en monumental huvudvärk sedan ett par dagar.
Vardag.
Det så kallade livet.
Verkligheten.
Den här vi snicksnackar om hela tiden. Att vi kanske borde leva mer hållbart. Allt fler människor har synpunkter på mitt sätt att leva. Och, det är rimligt. Hastigheten, ryckigheten och den totala frånvaron av stabilitet, förutsägbarhet och lugn börjar sätta ordentliga spår och avtryck.
Det är fint att människor bryr sig om mig. Och det är fint att vi pratar om det. Jag är tacksam, men vet du? Inget kommer förändras om vi inte gör det tillsammans. Jag är så vansinnigt trött på att få höra att jag borde sakta ned och leva klokare, från människor jag är beroende av som själva kör på i ljusets hastighet och också skadar sig själva eller människor i sin närhet. Som vill mig väl och skadar mig samtidigt.
Jag kan inte bli funktionell i en dysfunktionell omgivning. Ingen människa löser det här på egen hand. Jag behöver hjälp. Inte bara ord. Och så är det för alla. Det är inte människan det är fel på. Det är den konstruerade hittepå-grejen vi kallar vardag.
Om jag ska lösa det på egen hand finns liksom bara en utväg. Och den är att försvinna. Att hoppa av den där overkliga verkligheten.
Dags att kliva av?
Får ett SMS. Från ett skolsystem. Mitt lilla barn har visst ”ogiltig frånvaro”. Kontaktar hennes mamma. Det visar sig att lilla barnet ligger hemma med magont. Och att hon är sjukanmäld, så jag kan ändra statusen till ”giltig frånvaro”.
Det här magontet. Vi har utrett det tidigare och inte hittat några fysiologiska orsaker. Jag pratar med andra vuxna. Vi landar ofta i att släta över det hela med att hon är tretton och att det händer mycket i kroppen. Men, jag vill inte acceptera det. Det är inte rimligt att hon ska ha det så.
Jag vill ta reda på varifrån magontet kommer. Försöker prata med henne om det. Misstänker att hon är lika känslig som jag. Och att hon heller aldrig riktigt får slappna av.
Vi passar inte in. Och jag börjar bli ruskigt trött på att hela tiden försöka få oss att göra det. Hela den här grejen med att spela roller och försöka vara funktionell i en dysfunktionell omgivning känns så genomruttet värdelös att jag snart tar mitt barn och rymmer.
God morgon, en ny vecka börjar.
Det måste sluta nu
Jag körde över mitt barn på morgonen. Något fanns i henne på morgonen. Något som finns där ibland och gör henne liten, grå och gör att hon får ont i magen. Jag borde ha frågat henne hur det känns, var det gör ont och om hon tror något om varför det känns så. Och jag borde ha lyssnat på svaren.
Istället höjde jag rösten, anklagade henne för att vara lat och trött. Tvingade henne till skolan.
Det här har hänt förut. Många gånger. Men, just den här morgonen har jag själv vaknat på gränsen. Ännu en natt med för dålig sömn. Kanske för att jag gick och lade mig med ett hål i magen efter ett dåligt telefonsamtal. Kanske på grund av alla saker som händer. Alla känslor som kaosar i bröstet.
Jag orkar inte ha det så här längre. Det måste sluta nu. Hjälp.
Moment 22, all over
Psykologen och jag har bytt spår. Vi har börjat titta på den här stora sorgen som liksom ligger över mig hela tiden. Varifrån kommer den? När kom den? Varför? Så nu sitter jag på ett tåg med ett formulär och skriver ned minnen som kommer till mig. Spontant. Eller kanske inte så spontant eftersom jag liksom sluter ögonen och försöker backa tillbaka i livet och plocka upp random minnen och känslor.
Det är inte jättekul.
Nej, det är mörkt, kallt och ganska ensamt. Och så har det liksom alltid varit. De som kommer nära mig brukar till slut reagera. Därför utvecklade jag tidigt i livet en strategi. Jag kan spela rolig, smart, karismatisk. Ja, jag kan göra nästan vad som helst för att vara den andra vill att jag ska vara. Vilket också funkar utmärkt med min starkaste drivkraft, den att tillfredsställa andra människors behov.
Men, nu när jag hamnat i ett livsfarligt läge och de här strategierna inte funkar längre. Då måste något annat fram. Alltså måste jag försöka förstå varför jag blev sån här. Så jag backar tillbaka i livet. Sluter ögonen. Försöker slappna av och låta minnen komma farande.
Det är rädsla, sorg, ensamhet, misslyckanden och litenhet som präglar varenda jäkla minne.
På något vis så känner jag mig ensammare än någonsin i den här tågvagnen. Kan inte nån bara komma och tända ljuset, ge mig en kram och säga att jag behövs som jag är?
Det här med att utnyttja djur
Det här är en trailer för en film som kommer i vår. Egentligen behövs inte mer. Men, jag är så förbannat trött på allt hyckleri kring köttet vi äter, kläderna vi bär och nöjesparkerna vi besöker. Djur är levande varelser. De finns inte får vårt nöjes skull. Eller för att vi ska äta dem, deras delar och deras kroppsvätskor. Eller för att vi ska använda dem till kläder. De finns för sin egen skull.
En sån där låt som träffar mitt i hjärtat
Ibland kommer det en sån där låt. Som träffar mig mitt i hjärtat. När det känns som att den som skrivit låten kunde varit jag. Det här är en sådan. Som kan sammanfatta mina senaste månader. Den heter ”Dying” och är skriven av Calvin Arsenia. Kärleken jag har i bröstet är fantastisk och pulserande, men ibland gör den väldigt ont också.
You’ll have to scrape me off the ground
All these lies been bringing me down
Been forced to act like I don’t care
But honey, I’ve been bleeding everywhere
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
My head ain’t in the clouds
But all these chik-chek-chuky-chalk lines and sirens have been bringing me down
And you don’t think I got what it takes
But you can push, pull, squish, and squeeze me
I swear I won’t break
And I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
What’s your solution to our future and your past?
I’ll give an answer to the question that you never asked
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
Nu känns det tomt
Det var hit jag skulle. Har kommit fram till en sån där punkt jag sätter upp för att livet ska röra sig framåt. Jag skulle ta mig igenom sommaren och göra mitt för att den här vackra grejen som kallas Live at Heart skulle bli bra.
Och nu är jag här. Det känns tomt. Så frågan är, vad händer nu?
Fast [plats för egna anteckningar]
Jag behöver hitta något fast. Fast mark under fötterna. En fast punkt. Något fast att hålla i. Fast vad som helst. Mitt sätt att leva fungerar inte längre. Mitt relativa förhållningssätt till allt. Det gör att människor och saker liksom kör över mig gång på gång just nu. Och jag kan inte säga stopp.
Eftersom jag inte vet vad min utgångspunkt är. Eller åt vilket håll jag är på väg. Ens varför.
Det jag helst av allt vill, och jag trodde var inom räckhåll, verkar inte vara det. Inte nu, inte på kort sikt, kanske inte ens på lång sikt. Alltså krävs det något annat. Oklart vad.
Men, det får gärna vara fast.
För det här livet (som landat i att jag bor på olika ställen, är luspank, jobbar för mycket och kanske inte alltid med saker som jag är bra på, försöker hantera mitt barns sjukdom på ett förutsägbart sätt trots att den sällan är förutsägbar… och lite annat) håller på att ta livet av mig. På riktigt. Och då kommer ju det där jag helst av allt vill definitivt aldrig att bli möjligt.
God morgon med diabetes
Idag börjar mitt lilla barn högstadiet. Lite pirrig och förväntansfull. Det präglade vår kväll och vår morgon. Fokuserat och fint. Skönt att få vara närvarande i sådana här ögonblick.
Nu på morgonen gick hon och jag till diabetesmottagningen för kontroll. Med ungefär samma resultat som de senaste gångerna. Dåliga (höga värden) och för dålig blodsockerkontroll. Den hårda sanningen: Hennes kropp tar stryk och kommer att börja gå sönder när hon är någonstans mellan 25 och 30 år gammal.
Jag och diabetessköterskan pratar milt med henne om detta. Som vanligt. Vi pratar tydligare om konsekvenserna, men det är svårt. Balansgången mellan det hårda och farliga, och att peppa och inspirera är väldigt svår. Jag inser att det inte går längre. Att jag i mitt föräldraskap inte orkar göra det som krävs. Trots alla tusentals timmar av kontroll, tjat, akuta utryckningar och oro så får vi inte till det. Det krävs något nytt.
Hjälp. Det krävs hjälp från någon annan.
Det handlar inte om mig eller min känsla av att inte räcka till. Hon och jag har inte råd med det. Det krävs en förändring. Nu. Det spelar inte någon roll att jag vill sätta mig på en parkbänk och bara gråta för att jag inte räcker till. Trots att den här förbannade sjukdomen redan präglar så mycket mer av mitt föräldraskap och vår relation än jag vill. Att jag får tillbaka känslan av att jag borde sagt upp mig för elva år sedan och fokuserat all min tid, energi och kunskap på att hjälpa mina barn att hantera sin diabetes. Att jag går sönder av att veta att det inte går, och att det troligen inte skulle vara så bra ändå.
Vi skiljs åt. Jag ger henne en kram. Berättar att jag älskar henne och att jag hoppas att första skoldagen blir bra. Säger att det blir fint att ses ikväll igen och jag kommer att vara nyfiken på hur det var i skolan. Sen går jag till kontoret. Med en kropp där känslorna löper amok.
Försöker ställa om. Öppnar Excel. Gör något helt oviktigt.