fredrik welander i ett långt samtal
Åker tillbaka. Till platsen där det började. Ironiskt nog har någon lagt en platta ungefär precis där. Försöker andas. Tittar ut över sjön. Isen ligger tjock, men solen äter på den. Det kommer att bli vår även i år. Hunden jag går i gamla fotspår. På vägen tillbaka till stan stannar vi och går ut på en ö. Sjön är där. Men, den säger ingenting. Ändå säger den liksom allt.
En makalöst fin liten sång från Knivderby.
Det är inte skitenkelt att raka nacken ren från några månaders fluffvit utväxt av gubbhår när en saknar nackspegel. Men med mobiltelefonen och känsla så löste det sig ganska bra. Börjar för övrigt bli trött på långt hår. Meningslöst när en måste sätta upp det i tofs hela tiden.
Det har gått många år sedan den där molniga eftermiddagen på Tylösand. Stora barnet tog bilden på lilla barnet. Jag går där i bakgrunden. Som jag liksom alltid gör. Hon bär den röda Holstein Kiel-hoodien. En fåfäng gåva från mig. Ett klubbmärke från ett halvmediokert fotbollslag från hemstaden jag aldrig bott i och aldrig heller kommer att bo i.
Det är 2019 nu. Tåget går. Repet dras.
Livet har tagit mig till ett beslut. Som jag inte förstår hur jag ska kunna ta. Och det gör mig tröttare än någonsin.
Det är för många saker som sker samtidigt och min hjärna hinner inte med. Inte hjärtat heller. Valen är för många. Konsekvenserna är enorma. Trots att vi behöver varandra vill hon inte bo med mig. Av helt fel anledningar. Hon kan förstås inte ha fel, men jag kan det. Så här står jag mitt i ett val.
Tre år efter det som jag trodde var det värsta valet. Nu kommer ett nytt. Som får mig att tvivla på allt. Att jag gjort rätt i det förflutna. Att jag kan göra rätt i framtiden. Att jag min känsla fortfarande finns och fungerar. Jag vet inte något längre. Så känns det. All de övertygelse jag haft är som bortblåst. Därför att de val jag gjort fått konsekvenser som är helt galna. Hon vill vara med mig. Jag behöver henne och hon behöver mig. Ändå blir det inte så.
Jag vet hur det kommer att sluta.
Ungefär som på bilden.
En bit bort
Är jag.
Sanningen finns i countryn. Allt oftare faktiskt. Så av någon anledning kommer den här låten flygande och landar som ett skavsår i magen. Men är det jag som står kvar på marken eller är det jag som flyger?
You got to leave me now, you got to go alone
You got to chase a dream, one that’s all your own
Before it slips awayWhen you’re flyin’ high, take my heart along
I’ll be the harmony to every lonely song
That you learn to playWhen you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dare
I’ll still be there
When you come back down
When you come back downI’ll keep lookin’ up, waitin’ your return
My greatest fear will be that you will crash and burn
And I won’t feel your fireI’ll be the other hand that always holds the line
Connectin’ in between your sweet heart and mine
I’m strung out on that wireAnd I’ll be on the other end, to hear you when you call
Angel, you were born to fly, and if you get too high
I’ll catch you when you fall
I’ll catch you when you fallYour memory’s the sunshine every new day brings
I know the sky is calling
Angel, let me help you with your wingsWhen you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dareI’ll still be there
When you come back down
Take every chance you dare,
I’ll still be there
When you come back down
When you come back down
Ibland går det att se saker så klart att en vill bli blind.
Nu kan ni sluta fråga mig om källsortering, elbilar och könsidentitet. Eller allt det där andra.
Har lämnat partiet jag var medlem i. Kommer heller inte att förnya medlemsskapet i det andra partiet där jag hade medlemsskap. Jag tror på demokratin och politiken, men inte på partipolitiken. Den har blivit något som hindrar utveckling istället för att driva den. Makten är viktigare än tanken. Det är inte min rörelse. Den går i en annan riktning.
Så nu är jag som de allra flesta människor i kungariket igen. Fri i tanken, utan partiprogram. Inte valbar. Det är skönt, men samtidigt lite tråkigt. Ska försöka rikta min egen frustration och längtan efter rättvisa och omställning åt något klokt håll.
Vi kommer inte att lösa problemen med samma krafter som skapade dem.
Tog fram den riktiga kameran igen. Är inne i nån slags tvivel. Då är det skönt att hålla i kameran. Oklart varför.
Livet pågår. Orkar inte skriva så mycket just nu. Kraften går åt till annat.
Hon har precis kommit hem efter att ha gått sin sista dag på dagis. Det har varit fint, men livets omständigheter gör att hon kommer att bli kontorshund och kollega efter nyår. Själv har jag just kommit hem ifrån min sista dag tillsammans med kollegorna på Four PR. Kommer att gå till kontoret under mellandagarna för att hämta mina prylar och städa mitt skrivbord, men då lär kollegorna inte vara där. Idag bjöd de på lunch och present. De är fina, och jag hade önskat att jag varit bättre tillsammans med dem än jag kunnat vara under de två år vi jobbat tillsammans.
Nåväl, det är slutfredag. Råkar sammanfalla med årets mörkaste dag. Idag var solen som allra minst närvarande. Dessutom har det slumpat sig så att det är den här dagen när det är tre dagar till jul. Då behöver jag lyssna på Tomas Andersson Wijs rader. Några gånger.
”Det är tre dar till jul
och ett skitår är slut
och huden kring hjärtat är tunn”
Den där låten är vår. På något sätt sammanfattar den varje år. Tre har det blivit nu. Jag hoppas att nästa gång som det är tre dagar till jul…. att något annat har hänt. Jag orkar inte leva i ständig turbulens.
Gör ett försök att göra något annat nu. På något annat sätt.