Börjar inte den här Pridegrejen kännas lika ny och viktigt som Babsan? Några som verkligen skulle behöva en Pridevecka och synliggöras är alla tråkiga, glåmiga och supervanliga förortsmänniskor som lever frånskilda med barn. Oavsett om de är HBT eller inte. Oavsett om de är tråkstraighta eller något annat. För mig känns Pride allt mer som att det är en vecka för den delen av HBT-kulturen som ändå alltid syns, och att den är vansinnigt förtryckande mot den del av HBT-kulturen som aldrig syns.
Är inte hela HBT-begreppet ganska knasigt förresten? Jobbigt att bli kallad HBT-person. Minst lika jobbigt som att vara en A-människa eller en B-människa. I min värld räcker det med att vara människa för att vara lika mycket värd som alla andra. Sen spelar resten liksom ingen roll. Inte vem du är, varför, varifrån du kommer eller vem, vad eller vilka du vill leva med/knulla med/spela spel med.
Fast, som festival betraktat verkar Pride fylla en funktion. Medias bilder har dock blivit stelare än det mesta. Pride och dess arrangörer/besökare har fått en cementerad etikett.
Knappast något att vara stolt över.