Det var en ganska så plågsamt process att komma fram till talet jag ville hålla på minnesstunden för min pappa. För det finns så mycket jag känner att jag måste säga, nu när det är sista gången jag kommer att säga de sakerna på det här sättet. Men formen för ett tal, och människor förväntan på det har i kombination med vår samtids höghastighetskultur gjort att långa tal inte längre fungerar. Så det får bli i skriven text som det jag faktiskt ville säga får ta plats.
Jag heter Fredrik Welander. Hanna och Ella kallar mig sin pappa. Jag kallar Per-Åke Welander min pappa och Kriemhilde Welander mamma. Det är ungefär det jag vet om mig själv just nu… för resten är upp och ned just nu, sedan pappa blev sjuk i mitten av juli. Min fina pappa, som alltid varit så frisk och pigg. Hur kunde det bli så här?
Det sägs att min pappa är död. Men vad betyder det? Ordet död skapar likgiltighet för mig, som ett slutgiltigt ingenting. Inget hopp, ingen tro, ingen tid. Jag var där när hans sista andetag togs. För mig är det uppenbart och uppenbarat att det som hände då inte går att förstå med världsliga och rationella tankar. I det sista andetaget lämnade ALLT som var pappa hans kropp. Livet som var Per-Åke Welander lämnade kroppen som burit det, men det livet har knappast blivit ett slutgiltigt ingenting. Nej, för mig är pappas närvaro i minnen, samtal, alla bilder och sakerna vi hanterar just nu väldigt påtaglig. Allt annat än likgiltig. Att allt är upp och nedvänt nu känns mer som en nära-livet-upplevelse än en nära-döden-upplevelse. Alltså är det här en text om liv. Kanske något av en predikan. Den får ta den plats den behöver.
Pappas liv blåstes in i honom en måndag, 21 augusti 1944. Livet blåste sig ut ur hans kropp en fredag, 22 augusti 2025. Då tog en 81 år lång arbetsvecka på jorden slut för honom. Då fick han vila. Och som han är värd den vilan. Spåren efter honom tar slut ungefär här, men vi kan följa dem bakåt och fortsätta att själva gå framåt. Riktningen är nog ganska tydlig och jag tror det är ett sätt att förstå antika ord om att livet besegrar döden. Håll kursen!
När pappa fyllde åttio så samlade han stora delar av sin familj på Svenska kyrkans kursgård Solliden strax norr om Örebro. Där slöts cirklar, där skapades möjligheter till försoning. Där såddes nya frön. Allt tack vare pappa. Som öppnade dörrar som behövde öppnas. Jag måste tacka pappas livskamrat, Ann-Marie, för att det blev så. För hennes kärlek, klokhet och visdom gjorde pappa klokare och visare. Hon var med och öppnade dörrarna. Och nu har vi fått nya rum att dela, vi som fortfarande andas och är. Där kan vi bära känslor tillsammans, men också skratta ibland åt minnen vi har.
Pappa har berättat om den lilla boken Ord att minnas: Dagar att fira som han läste högt ur varje dag där hemma. Jag väljer nu texten från 21 augusti, hans födelsedag, för i år kunde han inte läsa den. Det är Esaias Tegnér som skrivit:
Därför bör den klokast skattas
som den gyllene regeln minns
att värdera vad som finns
och ej endast vad som fattas
Det finns så mycket pappa i de där fina raderna. För Ann-Maries skull måste jag också citera den skotske poeten Wystan Hugh Auden. Som skrivit en av de finaste dikterna om sorg i Funeral Blues, här är de två sista verserna översatta till svenska:
Han var mitt norr och söder, mitt väst och öst
Min glada helg och min vardagströst
Min gryning, min kväll, mitt tal, min sång
Vår eviga kärlek, blev inte tillräckligt långNu kan skogen sopas undan, havet hällas ut
Månen har lyst färdigt, solens bränsle kan ta slut
Det behövs inga stjärnor mer, släck varenda en
För nu blir ingenting någonsin detsamma igen
Jag ser och känner Ann-Maries sorg och önskar att jag kunde göra något för att lindra den. Jag har mina bröder och Laura med mig i den viljan. Vi är tillsammans i sorgen.
Jag höll ett tal till pappa där på Solliden, när han fyllde åttio. Där det viktigaste var ungefär det här. Jag bad min bröder Perra, Magnus och Bror. att ställa sig upp. Vi fyra skulle inte finnas om pappa inte funnits. Vi saknar vår storasyster Maria, eller Ija, som tog sitt sista andetag för tio år sedan, men jag tror att hon, på något sätt, är återförenad med pappa nu. På minnesstunden stod vi där igen. Sedan bad jag vår systers dotter Laura att ställa sig upp, eftersom hon nu tagit sin systerplats i syskonskaran och därmed fått ett gäng medelåldersbröder. Hon är nu välkommen in i den stabilt ostabila samlingen kallad syskonen Welander. Sedan bad jag våra barn – Isaac, Agnes, Hanna, Ella, Lo, Olivia och Freya – att ställa sig upp. Inte heller de skulle finnas om det inte varit för Per-Åke, vår pappa, deras farfar, som nu faktiskt till kunde kalla sig farfarsfar. Till Elicia, Selma och ett alldeles nytt litet liv, lilla Leah.
Tillsammans är vi några verkligt konkreta spår efter pappa. Vi som fortfarande andas och är. Hur ska vi göra nu? Ansvaret som ligger på oss är stort. För nu är det vi som ska:
- Lära våra medtrafikanter hur man kör bil – på affekterade sätt – inte minst yrkesförarna
- Servera chokladpudding på rätt sätt, alltså med vaniljsås
- Ordvitsa och pappaskämta på pappas speciella sätt
- Hålla våra tal på vers och rim (något som jag redan misslyckats med)
- Finnas där för varandra och andra… som han gjorde (på de sätt som kanske bara han kunde)
Jag borde kanske sluta här. Men sedan den 22 augusti i år så tänker jag varje dag, minst en gång: Vad skulle pappa gjort i det här läget? Så jag måste fortsätta en stund till, för det tror jag att pappa vill. (Fler rim blir det inte, men jag kanske kan lära mig.)
På Solliden berättade jag för pappa om hur fint det var att minnas hans matlagning. Och de stunder när det bara var han och jag, i den gula R5:n eller den gröna Volvokombin, på väg till fotbollsträning eller match. Jag försökte sätta ord på att omsorgen han lade ned på sina kluriga julklappsrim faktiskt nådde hela vägen fram. Jag ville förklara hur varm jag blir av minnena av stunder när vi tittade på gamla smalfilmer eller diabilder på projektor. Eller på Tipsextra, när pappa somnade till den sövande engelska fotbollen. När jag satt kvar, nära pappa.
Jag försökte också säga något om utflykter och guidningar och hur hans sätt att vara pappa påverkat mina sätt att vara pappa. För jag råkar ju ha gjort många av de där sakerna själv, typ alla. Men det är inte bara genom mig som min pappa möter mina barn. Det gjorde han så bra själv. På sitt eget sätt. Nära, men med stor respekt och ovilja att störa. Något som är alldeles för lätt att förväxla med ointresse. Men, kära barn, min pappa var allt annat än ointresserad. Tro inget annat. Och tro aldrig att er pappa är det heller. Men några av oss blir rädda för att störa, eftersom vi är rädda för att bli avvisade. Det finns ofta en orsak till det.
Där på Solliden behövde jag också säga något om några avgörande stunder i livet när pappa såg mig och kom och hämtade mig. Precis som han gjorde där utanför Solliden när jag smet ut och tog en cigarett för att hämta mig från känslostormen efter det där talet. Han sade några ord som lappade ihop saker som varit trasiga i mig sedan vårt uppbrott i mina tonår. Pappa hämtade mig. Drog mig nära sig. Höll om mig. Jag som varit så långt borta, så länge. Jag klarade mig själv, höll mig på min kant, ville inte störa och inte bli störd men… pappa kom och hämtade mig ändå när det behövdes. För när jag hade svåra år så kom han till mig, trots att jag inte hade kommit till honom under hans svåra år. Jag tror att det var något han lärde sig och det är något jag tror att jag lär mig.
Den sista gången vi fick några timmar på tu man hand var i början av juli. Då kom pappa och hämtade mig på Stiftsgården Stjärnholm mellan Nyköping och Oxelösund, där jag jobbade i tre veckor. Vi fick en fin bilresa genom Sörmland på väg hem. Vi var nära.
Nu kan inte pappa komma och hämta mig längre. Men jag kanske får hoppas att han kommer och hämtar en sista sång, tillsammans med änglarna som hämtade honom, när det är min tur. Och jag hoppas att han tar med sig Vilda, min hund, som lämnade oss levande förra veckan för att få rulla runt i evighet på Guds gröna ängar. Och fram till den stunden när de kommer för att hämta mig, så kommer jag, varenda dag jag får leva… att sakna. Men nu är det min tur att vara den där pappan fullt ut. Och jag lovar att – varje dag – försöka att fortsätta att se världen på samma sätt som mannen som genom en liten smalfilmskamera gjorde vad han kunde för att bevara det han såg. Vid den där festhelgen förra året fick jag och mina bröder varsitt USB-minne, där pappa hade digitaliserat timmar av smalfilm. Det är ett fantastiskt arv… för att få se livet genom pappas ögon, det han ville bevara, det gör nämligen att livet besegrar döden. Det gör också de timmar av samtal som min bror Magnus har spelat in med pappa. Som jag snart kommer att våga lyssna på.
Avslutningsvis något om framtiden. Pappa har byggt fältsjukhus och pappa trivdes i kyrkor. Jag tror att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en trasig värld för människors läkande, försoning och befrielse. Det är en bild jag tror att pappa skulle gilla också. Det finns tid till försoning, sade pappa till mig för snart två år sedan. Jag vet att han såg fram emot min prästvigning (som är drygt ett år bort). En festdag, men den kommer att bära sorgkant nu. Min utbildning till präst hade inte varit möjlig utan min pappas ivriga stöd och intresse. Den dag jag får bära prästkragen och ämbetet är också pappa med och bär.
Under våra sista samtal på IVA påminde pappa mig om något väldigt viktigt. Genom den tacksamhet han kände för att få ha räddat liv, och tacksamheten han kände för att ha fått leva sitt liv. Han ville verkligen tacka livet, som gett honom så mycket. Brandtalet han höll för mig och Magnus om människors lidande och det systematiska mördandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Plötsligt möttes vi utan några barriärer, kanske samtidigt åldrade, omskakade och något visare, och då klarnade den viktigaste av hans principer, kärleken. Egentligen var det inte så oväntat… men det är först nu jag – med stora skuldkänslor – förstår att kärleken alltid var viktigast för min pappa. Jag ser också att mitt högmod stod i vägen även i vår relation. Idag förstår jag att det var först när jag var tillräckligt gammal och vis, som vi kunde mötas fullt ut.
Författaren och illustratören Charlie Mackesy har skrivit en bok om pappa och mig. Jag tror att det kan handla om många av oss, kanske alla. I boken är det oftast fina bilder på en pojke, en mullvad, en räv och en häst. Pojken är ensam, vilse och full av stora frågor i en liten kropp. Han möter en mullvad som mest av allt är sugen på tårta, men dom tittar på världen tillsammans. De möter räven som är en aning tyst och misstänksam, stukad av livet, ute i kylan. Hästen är störst av dom alla, men också den snällaste. Precis som vi, så är dom olika. På en av de första sidorna frågar mullvaden pojken: ”Vad ska du bli när du blir stor?” ”Snäll”, svarar pojken och frågar i sin tur mullvaden vad framgång är. ”Att älska” svarar mullvaden. ”Ibland känner jag mig ensam”, säger pojken senare i boken. ”Jag också”, svarar mullvaden då, och lägger till ”men vi älskar dig och den kärleken kommer alltid att leda dig hem”. ”Jag tror att alla bara försöker komma hem”.
När pappa hämtade mig den senaste gången så berättade han att han levde sina första år på ett barnhem i Nyköping. En familjs heder ställde sig i vägen för kärleken som han borde fått börja sitt liv med att bäddas in i. Men nu när vi var så många som samlades för pappas begravning så tänker jag att kärleken hittade pappa. Vi är nog många som på olika sätt varit både mullvadar, rävar och hästar i pappas liv. Om du tycker att ord som Gud, tro, hopp, nåd och tillit är lite för stora för att närma sig, då rekommenderar jag den här boken. Den kanske handlar om dig också?
Gud tar hand om pappa nu. Jag känner att Gud finns i andetagen som blåses in i mig och ger mig liv. Pappa är med mig i den fördjupade blicken som klarnat i mina ögon. Jag hoppas var och en av er ska få känna något liknande.
Fredag 21 augusti nästa år är det pappas födelsedag. Den ska vi fira i tacksamhet. En tacksamhet som också gäller alla er som är här idag. Alla ni som på olika sätt gjorde hans liv så mycket rikare. Livet kan besegra döden. Om vi tror på det. Mina sista ord riktar jag direkt till dig, pappa, om du hör.
Pappa, jag vet att du går med mig.
Jag har alltid vetat det.
Och det gör mitt liv så mycket bättre.
Jag är tacksam för att jag får upptäcka dig i mig.
Jag tror att vi båda är redo att släppa taget,
eftersom vi alltid hör samman.
Du går före och jag kommer att följa efter, men inte än.
Jag har några saker kvar att uträtta först.
Jag har några människor att hämta när de behöver mig
och jag lovar dig och dem att jag ska störa lite mer.
För nu är det dags för mig att bli den där pappan som du alltid var, men på mitt sätt ska jag ta hand om allt som du lärt mig.
Vi ses längs vägen, vi är ju på väg hem tillsammans.
Jag hoppas att du kommer och hämtar mig när det är dags.
Och snälla pappa, ta med dig Vilda då.