NEJ.
NEJ.
NEJ.
Jag står inte ut med att komma hem utan att hon är här. Jag står inte ut med att veta att hon aldrig kommer att vara det igen. Tårar, tårar, tårar. Bara titta på detta som Ella skickade.
Eller detta från Värmland för ett par år sedan:
Eller detta från Sommarro. Och Vildas perspektiv.
Men Hanna och jag tog en promenad i Fransiscuslunden på lunchen. Där hittade vi en gravplats till Vilda som vi fick ta i anspråk. Hon förtjänar att lämna spår efter sig. Vi behöver en plats att få gå till.