Pappa är nu formellt överlåten till Gud. Vid begravningsgudstjänsten biträdde jag prästen Kent Karlson och Kumla kyrka var full av människor. Vi minnesstunden höll jag det här talet.
Jag heter Fredrik Welander. Hanna och Ella kallar mig sin pappa. Jag kallar Per-Åke Welander min pappa. Det sägs att min pappa är död. Men vad betyder det? Ordet död skapar likgiltighet för mig, som ett slutgiltigt ingenting. Inget hopp, ingen tro, ingen tid. Men pappas närvaro i minnen, samtal, alla bilder och sakerna vi hanterar just nu väldigt påtaglig. Allt annat än ett likgiltigt ingenting.
Pappas liv blåstes in i honom en måndag, 21 augusti 1944. Livet blåste sig ut ur hans kropp en fredag, 22 augusti 2025. Då tog en 81 år lång arbetsvecka på jorden slut för honom. Då fick han vila. En välförtjänt vila.
Ann-Marie, din kärlek, klokhet och visdom gjorde pappa klokare och visare. Du var med och öppnade nya vägar. Och nu har också vi fått stigar att vandra på tillsammans med alla känslor vi måste bära nu. Du är inte ensam, ingen av oss är ensam.
Du har berättat om den här lilla boken Ord att minnas: Dagar att fira som pappa läste ur varje dag. Jag läser texten från 21 augusti, hans födelsedag, för i år kunde han inte läsa den. Det är Esaias Tegnér som skrivit:
Därför bör den klokast skattas
som den gyllene regeln minns
att värdera vad som finns
och ej endast vad som fattas
Så mycket pappa i de orden.
Jag ska också citera den skotske poeten Wystan Hugh Auden. Som skrivit en av de finaste dikterna om sorg i Funeral Blues, här översatta till svenska:
Han var mitt norr och söder, mitt väst och öst
Min glada helg och min vardagströst
Min gryning, min kväll, mitt tal, min sång
Vår eviga kärlek, blev inte tillräckligt lång
Nu kan skogen sopas undan, havet hällas ut
Månen har lyst färdigt, solens bränsle kan ta slut
Det behövs inga stjärnor mer, släck varenda en
För nu blir ingenting någonsin detsamma igen
Ann-Marie, jag ser och känner din sorg och önskar att jag kunde göra något för att lindra den. Jag har mina bröder och Laura med mig i den viljan. Och alla som är här. Vi är tillsammans i sorgen.
Stå upp: Ni som är pappas barn. Perra, Magnus och Bror.
Vi fyra skulle inte finnas om pappa inte funnits. Vi saknar vår storasyster Maria, eller Ija, som tog sitt sista andetag för tio år sedan, men jag tror att hon, på något sätt, är återförenad med pappa nu. Stå upp Laura, vår systers dotter som nu får ta hennes plats i vårt stabilt ostabila gäng. Välkommen till bröderna Welander.
Stå upp: Ni som är våra barn, Isaac, Agnes, Hanna, Ella, Lo, Olivia, Freya… Inte heller ni skulle finnas om det inte varit för Per-Åke, vår pappa, er farfar eller morfar…. eller faktiskt till och med farfarsfar. För nu finns ju också Elicia, Selma och ett alldeles nytt liv i lilla Leah.
Tillsammans är vi några verkligt konkreta spår efter pappa. Vi som fortfarande andas och är. Hur ska vi göra nu? Vi kan inte vara pappa, men vi kanske kan låta honom leva vidare i oss.
Sedan den 22 augusti frågar jag mig minst en gång varje dag: Vad skulle pappa gjort i det här läget? Jag hoppas att jag aldrig kommer att sluta fråga mig det. Jag hoppas aldrig att sluta känna ånger över att det gick så många år innan jag kunde släppa taget om mitt lättstörda högmod och pappa kunde släppa taget om sin rädsla för att störa mig. Något kom emellan oss för många år. Och något har ärvts ned i mig. Jag vill vara nära, men också jag är rädd för att störa. Något som är alldeles för lätt att förväxla med ointresse. Men, kära barn, min pappa var allt annat än ointresserad. Tro inget annat. Och tro aldrig att er pappa är det heller.
Under sitt åttioårsfirande kom han och hämtade mig när jag smet ut och rökte efter att ha hållit ett tal till honom. Som slutade i tårar. Pappa drog mig nära sig. Höll om mig. Jag försökte hålla om tillbaka. Ge tillbaka något som jag nekat honom väldigt länge. Nu kan inte pappa komma och hämta mig längre. Men jag kanske får hoppas att han kommer och hämtar en sista gång, tillsammans med änglarna som hämtade honom, när det är min tur. Och jag hoppas att han tar med sig Vilda, min hund, som lämnade oss levande förra veckan för att få rulla runt i evighet på Guds gröna ängar. Hon fick leva i tolv år och sju månader.
Avslutningsvis något om framtiden. Pappa har byggt fältsjukhus och pappa trivdes i kyrkor. Jag tror att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en trasig värld för människors läkande, försoning och befrielse. Jag vet att pappa såg fram emot min prästvigning (som är drygt ett år bort). En festdag, men den kommer att bära sorgkant nu. Min utbildning till präst hade inte varit möjlig utan min pappas ivriga stöd och intresse. Den dag jag får bära prästkragen är också pappa med och bär.
Under våra sista samtal på IVA ville pappa verkligen tacka livet, som gett honom så mycket. Brandtalet han höll för mig och Magnus om människors lidande och det systematiska mördandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Plötsligt möttes vi utan några barriärer, kanske samtidigt åldrade, omskakade och något visare, och då klarnade den viktigaste av alla hans principer… kärleken.
Den sista gången vi fick några timmar – bara pappa och jag – var i början av juli. Då kom pappa och hämtade mig på Stiftsgården Stjärnholm mellan Nyköping och Oxelösund, där jag jobbade i tre veckor. Vi fick en fin bilresa genom Sörmland på väg hem. Vi var nära. Han berättade då för första gången att han levde sina första år på ett barnhem i Nyköping. En familjs heder ställde sig i vägen för kärleken som han borde fått börja sitt liv med att bäddas in i. Han togs ifrån sin mamma. Fredag 21 augusti nästa år är det pappas födelsedag. Den ska vi fira i tacksamhet. En tacksamhet som också gäller alla er som är här idag. Alla ni som på olika sätt gav honom den där kärleken som berövades honom som nyfödd.
Vid den där festhelgen på Solliden förra året fick jag och mina bröder varsitt USB-minne, där pappa hade digitaliserat timmar av smalfilm. Det är ett fantastiskt arv… för att få se livet genom pappas ögon, det han ville bevara, det gör nämligen att livet besegrar döden. Så fortsätter pappas liv att vara allting, istället för ett likgiltigt ingenting. Och jag ber om att få behålla pappas klara blick.
Mina sista ord riktar jag direkt till dig, pappa, om du hör.
Pappa, jag vet att du går med mig. Jag har alltid vetat det.
Jag tror att vi båda är redo att släppa taget nu, eftersom vi ändå alltid hör samman. Du går före och jag kommer att följa efter, men inte än. Jag har några saker kvar att uträtta först. Jag har några människor att hämta när de behöver mig och jag lovar dig och dem att jag ska störa lite mer. För nu är det dags för mig att bli den där pappan som du alltid var… men på mitt sätt. Vi ses längs vägen, vi är ju på väg hem tillsammans. Jag hoppas att du kommer och hämtar mig när det är dags. Och snälla pappa, ta med dig Vilda då.
