Predikan
7 september, 2025
Tolfte söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka, Örebro
Denna predikan tillägnas Gud och min pappa, Per-Åke Welander (född 21 augusti 1944) vars sista andetag togs 22 augusti 2025.
Romarbrevet kapitel 8, vers 18-23
Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om
att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.
Lukasevangeliet kapitel 13, vers 10-17
En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?” Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.
Predikan
En gammal man låg på sjukhus. Ett långt och friskt liv hade plötsligt och oväntat vänts upp och ned. Han var rädd, han var orolig. Kanske främst för sina närmaste, för hur de skulle klara sig i den här krisen. Han kände maktlöshet. Men mannen – som var läkare – vilade nu själv i andras vård. De närmaste samlades. Också de var rädda och oroliga. Kanske främst för mannens skull, skulle han klara sig igenom den här krisen? Också de kände den där vanmakten som människor känner när de vill kunna läka och bota med sin beröring trots att det inte går.
Men liksom mannen så vilade också de i vårdens värme, i sköterskors blickar och ord, i läkares tydlighet. Och alla vilade de – mannen, de som vårdade honom och hans anhöriga – i Guds varma händer.
De hade liksom placerats i en ficka i tiden, där tillståndet pendlade. Mannen låg på Intensivvårdsavdelning. Pendeln som slår mellan hopp och förtvivlan slog dem ganska hårt och ganska skoningslöst. Kanske blir Paulus ord i Romarbrevet om att Skapelsen ropar som i födslovåndor och att människors ropar i väntan på att Gud ska befria dem… kanske blir de orden något klarare för den som legat på IVA. Kanske också för den som har suttit bredvid. Och vad vet jag, kanske också för den som vårdat. Jag vet inte, men jag kan tro.
Och jag tror att Gud blir människa i Jesus. Jag tror att Jesus vill räta alla ryggar. Jag tror att Jesus vill lägga händerna på alla levande och befria alla själar. I det som ibland kallas Jesus egen bönbok, Psaltaren, står det i den 145:e psalmen:
Gud håller sina löften, kärleksfull i allt han gör.
Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar.
Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid.
Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger.
Rättfärdig är Herren i alla sina gärningar, kärleksfull i allt han gör.
Herren är nära alla som ropar, alla som av hjärtat ropar till honom.
Jag tror att det som de här raderna talar till ligger bortom åtminstone min fattningsförmåga. På samma sätt som Jesus gärning i allt sitt djup inte är möjlig för mig att förstå. Jag tror att mysteriet som är Gud inte går att fånga. Inte med ord, inte med ordningar, lagar eller regler. Inte heller med rationella och intellektuella resonemang. Och kanske är det också ett viktigt perspektiv och ingångsvärde på Lukasevangeliets berättelse där en av maktens män ännu en gång hänvisar till en regel för att hindra Jesus och de han botar och hjälper. Föreståndaren vill styra dem som bryter mot reglerna. Men kanske är inte det viktigaste Lukas försöker berätta att människor som följer regler är onda (för det är de med stor sannolikhet inte alls). Nej, jag tror att det viktigaste Lukas berättar är att Guds kärlek (som Jesus kommer med) inte går att låsa in utan vill nå oss alla. Befrielsen som kommer med nåden går bortom alla regler vi människor någonsin kan hitta på.
Jag vill tro det. Och jag vill tro att Guds gränslösa kärlek fortfarande kan röra sig igenom oss och mellan oss som får leva på jorden tillsammans. Jag vill tro att det är den viktigaste ordningen av alla. Själva grunden som alla naturlagar Gud har skapat vilar på och vilar i. Att den fallna världen kan läkas när vi som lever öppnar oss för den kärleken, tar emot den och låter den färdas vidare ut i Skapelsen.
I vår tid, inte minst i valtider som nu, hamnar gärna fokus på rätt och fel. Svart eller vitt. Rött eller blått. Grönt eller brunt. Till sist blir det där liksom grått och då blir det lite för lätt för oss att hamna i ändlösa diskussioner om vilka krökta ryggar vi ska ägna sig åt att räta egentligen. Och vilka i av oss som faktiskt borde räta dem. Och med vilka metoder i vilka budgetar. För så fungerar ju nu vårt moderna samhälle. Vår rationella och effektiva gemenskap. Det mäts och utvärderas. Inte sällan blir planeringen själva målet. Människor görs till objekt och värderas på olika sätt. Strategerna blir allt fler och ensamma änkor ställs mot unga killar i luvtröjor som lever i skuggorna här i kvarteren utanför kyrkan. Och nu vill de som kallas våra folkvalda ledare till och med bestämma vilken musik, film, konst och kultur som är just vår. För liksom synagogsföreståndaren i Lukas berättelse så har vi också regler, rutiner och ordningar.
Men det är samma Gud och samma Jesus som vill möta oss. Här och nu i vår tid. Som vill befria oss. Oss och alla de som drabbas när våra regler ställer sig i vägen för de levandes möte med Gud. Och jag tror att det är mycket viktigt för oss att komma ihåg att Gud inte är en bank, att Jesus inte betyder inkasso och att den heliga Anden inte deltar i tävlingen som kallas ekonomisk tillväxt.
Nej, vägen till den heliga freden och friden i mysteriet öppnas inte för att någon betalar en dyr avgift. Jesus vill laga alla brustna hjärtan. Torka våra tårar. Resa dem av oss som går att resa upp och bära hem de av oss som inte längre kan resas upp. Jesus följer oss alla hem, medan vi bär på våra kors. Vägen öppnade Jesus genom att dö för vår skull, på sitt kors.
Vi ska vara rädda om kyrkan, om vår gemenskap i Kristi kropp. Vi ska välkomna flera människor i den. Då behövs det ordningar och regler. Men låt oss varje dag fundera på vad dessa ordningar och regler som vi skapar gör för att underlätta för oss att förmedla det hopp som Jesus förmedlar när han kallar på oss, rätar våra ryggar och säger att vi är fria.
Jag tror att det är friheten i Kristus som finns innerst inne i kyrkan, som är själva hörnstenen i kyrkan. Det stora varma mysteriet. Jag tror, som påve Franciscus, att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en fallen värld för människornas befrielse.
På sjukhuset, på IVA, lärde jag mig något om det där. Den gamle mannen lärde mig något viktigt. Han hade levt ett långt liv med ganska starka åsikter och fasta principer, som jag tror det inte är helt orättvist att åtminstone bitvis kalla en aning konservativa. Samtidigt som han alltid varit redo att packa sin läkarväska och rycka ut till lidande människor i samhällets skugga. Brandtalet han höll för mig om lidandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Med åldern kom visdomen och då klarnade den viktigaste av hans principer, kärleken. Egentligen var det inte så oväntat… men det är först nu förstår jag att kärleken alltid var viktigast för min pappa. Jag ser också att mitt högmod stod i vägen även i vår relation. Att det var först när jag var öppen nog som vi kunde mötas fullt ut.
Rädslan och lidandet jag såg i hans ögon är det svåraste jag sett i hela mitt liv. Lugnet och friden när han fick vila var något av det finaste. För min pappa släpptes fri och bars hem till Gud. Alla bärs vi av Guds varma händer. Friheten i Kristus är mysterium. Men i detta mysterium är vi alla kallade att ryckas med. Tillsammans allt liv. Med alla liv. Livet och liven som är Skaparens kärleksverk.
Gud ropar till oss:
Människa var är du? Kom hem och ät.
Jag har dukat mitt bord för dig. Var inte rädd.
Jag älskar dig och kommer aldrig att överge dig.
Allt är som det ska bli, eller amen.