Jag är så tonårsförvirrad. Den tomma blicken avslöjar mig. Min pappa ser också lite förvirrad ut. Omtumlad liksom. Kanske för att det är hans fyrtioårsdag och någon slags överraskningsfest pågår. Båda våra blickar är i fjärran. Jag undrar vad vi försöker se, där och då. Jag lade ett par timmar igår på att gå igenom några av pappas fotoalbum. Sorgen grep tag. Skammen och skulden grep tag. Gråten kom. Och kom igen. Jag ser i bilderna ett liv. Ett sökande liv. Efter kärlek och relation. Efter möjlighet att få hjälpa. Att våra vara någon i relation till någon annan genom att göra något gott. Varför gjorde tonåren och många år som följde mig blind för det då? Varför måste livet göra så att vi bara fick en kort, kort tid att mötas som lika samma?
Jag vill åka tillbaka till den där kvällen. Jag vill viska i pappas öra: Det kommer att bli bra. Jag kommer aldrig att behöva upprätta dig eller göra det du aldrig vågade. Tvärtom, jag kommer att fortsätta på den väg du visat, men på mitt sätt. Allt är som det ska bli, pappa. Jag älskar dig. Ingen kan någonsin vara för mig som du kan vara.
Jag står inte ut med tanken på att jag inte lät honom veta det förrän sent i livet.