Johannesevangeliet kapitel 8, vers 1-11
men Jesus gick till Olivberget.
Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade.
De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom
och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott.
I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?”
Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret.
När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”
Och han böjde sig ner igen och ritade på marken.
När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig.
Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?”
Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”
Betraktelse
”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.”
Hur många av oss som står på varsin sida av klyftan som den här veckan kan kallas minister Johan har funderat på vår egen fullkomlighet? Det har jag förstås ingen aning om. Men, jag vet att jag har rasat på insidan över hyckleri och dubbelmoral så många varv att jag blivit helt snurrig. För på båda sidor av den där klyftan är det fullkomligen genomkorrumperat av både hyckleri och dubbelmoral. Och jo, även i själva klyftan.
Så nu när vi står här, laddade med stenar, redo att börja kriget, vad gör vi?
Jag tror att bibelberättelsen budskap är lika klart som enkelt egentligen. Det är bättre att förlåta än att anklaga och den som blir förlåten bör nog överväga att sluta göra det som en fick fick förlåtelse för. Om vi alla som står redo att kasta våra stenar låter det sjunka in i oss, då kanske utgången blir en annan?
Fördömandets väg blir våldets väg.
Våldets väg blir undergångens väg.
Undergångens väg leder till död.
Men, livet vill nog något annorlunda. Så låt oss sitta ned en stund och rita i sanden. Kanske våga hoppas eller till och med be en bön att till och med den som gick vilse och föll ned i ett av de farligaste diken vi grävt (extremismens ideologiska rasmörker) får komma tillbaka in i mänskligheten. Förlåten. Och låt oss hoppas att den förlåtelsen också kan delas ut till skrivbordskrigande stenkastare på bägge sidor alla klyftor vi skapat. För det är nog förlåtelse och upprättelse vi söker allra mest.
Om vi inte ska välja fel väg.