I Första Mosebok, kapitel 22, finns den ganska välkända berättelsen om när Isak ska offras av sin pappa, Abraham. Isak följer med sin pappa på tur, men vet inte att målet är att han ska offras (slaktas med kniv) av sin pappa, till Gud. Detta eftersom Gud sägs pröva Abrahams lydnad.
Jag har hört många präster och teologer tolka den här mer än 3000 år gamla berättelsen på olika sätt. Inte sällan slätas den över med att Gud aldrig på allvar kräver offret. Ganska ofta har jag hört den användas för att ifrågasätta patriarkatet och/eller manligheten. Men, mer sällan, eller typ aldrig, har jag hört den liknas vid vår tids offer av barn och unga.
För hur ska vi annars kunna förklara att vi som är gamla prioriterar lagar, regler och beslut som leder till miljöförstöring, utrotandet av liv, klimatförändringar och andra ödesdigra konsekvenser? Hur ska vi annars kunna förklara att det aldrig är de gamla, erfarna och rika som går ut i krigen de skapar utan skickar de unga och fattiga att dö? På vilka sätt ska vi annars se unga människor existentiella oro inför en framtid där de måste förtjäna sina liv med höga betyg och framgångar? Hur försvarar vi att vi står och ser på när beslutsfattare beordrar militärer att skicka missiler, drönare och bomber på barn?
Om vi läser berättelsen om Isak och Abraham ur andra perspektiv så kan något annan träda fram. Är det rimligt att vi låter någon närmast deterministisk uppgivenhet råda och till och ljuger för våra barn om deras framtid? Jag har svårt att tro att någon förälder tycker att det är rimligt. Men, samtidigt så är vårt samhälles hårda förankring i ekonomins grund ganska skoningslös. Och så länge vi fattar våra beslut beroende på hur vår ekonomi påverkas här och nu så lär vi vara fast i det här ständiga offrandet av våra barn. Här är det nog ganska viktigt att rannsaka sig själv och inte skylla ifrån sig på Gud, marknaden eller något annat abstrakt. Marknaden finns inte som ontologiskt objekt. Marknaden kan inte svara på tilltal och därmed inte heller ställas till svars. Marknaden är helt och hållet påhittad av människor. Gud å sin sida har skapat en värld där våra behov ständigt kan tillfredsställas genom ekosystem, kretslopp och solens energi. Den skapelse som vi förstår med vår egen – ekonomin.
Vi är Abraham. Vi lurar med oss våra barn ut på tur. Vi vet att vi ska offra dem. Men, för vems skull intalar vi oss att vi ska göra offret?
Den frågan tror jag det kan vara värt att söka svar på. För kanske skulle vi göra annorlunda då.
Jag tror att något är i rörelse. När band som Ghost och President klär av hyckleri. Som i Presidents låt ”In the name of the father”:
I’m a fool, a sucker for a fantasy
You’rе a fable I could love
Heavеn sent from up above
But can we wait for this feeling to pass?
It’s like a drug feeding me in the dark
We’re on the run from the King of Terrors
Just look away, there’s no need to scare us
Oh, Father, I can’t hear you yet
I want to feel you near, it’s suffocating
Scare them, scare them, scare them
Make them worship
Who is Christ Jesus?
He is the true lamb of sacrifice
Father
Oh, Father
I can’t hear you yet
Vi är några som tröttnat offrandet. Som inte kan försvara att det som människan skapat systematiskt förstör Guds skapelse. Som tror på Jesus när han säger att vi inte kan tjäna Gud och mammon på samma gång. Som försöker att följa det första budet. Som inte låter ekonomin ställas i vägen för kärleken. Uttrycken är nya, men i en tid där mörkret är ganska kompakt måste kanske röster höjas?
I berättelsen från första mosebok säger en ängel till sist: Lyft inte din hand mot pojken och gör honom inget ont. I flera andra bibeltexter avvisar Gud offer för att istället be människorna att uppriktigt och hjärtligt lyda Guds förmaningar om att visa barmhärtighet, kärlek och kunskap om Guds vilja istället.
Ingen ber oss att offra våra barn. Så vi kan sluta med det.