Jag har gått mitt första år med konfirmander. I helgen har nästan 100 unga människor konfirmerats inför 1000 mammor, pappor, släktingar och vänner i S:t Nicolai kyrka. Fyra finfina gudstjänster. Vi har vandrat ett år tillsammans med konfirmanderna och jag är så tacksam för vad jag lärt mig av alla inblandade. Det blir roligt att arbeta med sånt här när jag är färdigutbildad.
Tillsammans med min gruppledar-kollega E-M höll jag följande tal till den grupp konfirmander som vandrat med oss under året:
”Kära ni. Nu är ni konfirmerade. Och vi har frågat er om era upplevelser och om ni rekommenderar andra att konfirmera sig. Vi har också frågat er vad ni lärt er.
Men, frågan är vad ni har lärt oss. Alltså oss som fått vara era ledare. För tänk vad ni har lärt oss saker. Var och en på sitt sätt. Om olika saker. Om hur ni bemöter andra och om hur vi andra kan bemöta er. Om att det går att öppet ställa frågor för att få svar. Att människor som provar tankar tillsammans kan lära varandra ganska mycket. Om vänskap och om utmaningar. I oliver och branta uppförsbackar. I bussar och i bibeltolkningar.
I kyrkan pratar vi ofta om att vi människor är älskade som vi är. Att vi får allt det goda som Gud ger oss utan att behöva vara snyggast, bäst i klassen eller kunna ta tyngsta vikten i bänkpressen. För Gud sätter inte betyg på någon av oss. Gud kräver inget CV. Nåden är helt enkelt är gratis och tillgänglig för alla som vill ta emot den.
Ni är värdefulla. Vi är alla värdefulla. Så låt oss fortsätta att leva i den nåden tillsammans. Låt oss fortsätta att upptäcka vad som finns längs vägarna vi vandrar.
Och kanske är det just det som ni har lärt oss. För det har varit en nåd och ett äventyr att få vandra tillsammans med er de här terminerna. I Kilsbergen, Oset och Schwarzwald. Uppför och nedför. I sol och i regn.
Men kanske lever det största äventyret i svaren ni givit och frågorna ni ställt.
Ni är inte bara morgondagens vägvisare och ledare. Ni får vara det redan nu. Ni får faktiskt betyda något stort för den här världen. Och jag är övertygad om att ni kommer att hjälpa andra att förstå samma sak. Ni kommer att göra kyrkan bättre när ni än kommer hit. Några redan nästa termin som unga ledare, andra kanske senare i livet. Kyrkan är alltid er. Precis som hela det samhälle som kyrkan är en del av behöver er. Vår gemenskap är inte hel utan er.
Och bekymra er inte FÖR mycket om ER tro. Gud tror på ER. Hela tiden. I varje andetag.
Ordet konfirmation kommer från latinets ”confirmatio” som betyder bekräftelse. Och alla vi som sitter här idag, som får vara med er just nu. Nu ska vi bekräfta en sak för er.
Vi lovar att lyssna på er.
Vi lovar att göra plats för er.
Vi lovar att ta er på allvar.
Eller hur?”
Och tack och lov som var de 300 vuxna som satt i bänkarna redo att svara ett rungande JA. Sedan läste vi en förbön som jag skrivit tillsammans med tre av konfirmanderna:
”Gud, du är med oss i skola och arbete.
I hem och i församling. I allt det som väntar.
Gud vi kommer till dig och ber för alla som konfirmeras denna helg.
Hjälp oss med våra svårigheter och fräls oss alla med din kärlek.
Ge alla människor det hopp de behöver.
Tack för att du hör vår bön…och möter oss med kärlek.
Hjälp oss att förstå och respektera varandra.
Lär oss att tjäna varandra med våra olika gåvor och förmågor.
Gör oss försiktiga med allt som det som är sårbart och levande.
Ge oss vilja och förstånd så att vi inte missbrukar din skapelse.
Låt fred och rättvisa blir verklighet i världen.
Ge alla en framtid och ett hopp.
Tack för att du hör vår bön…och möter oss med kärlek.
Välsigna oss Gud,
med solens ljus ovan oss
med jordens kraft under oss.
Med vänners omsorg runt omkring oss,
med din avbild djupt inom oss
och med din framtid som väntar oss.
Tack för att du hör vår bön…och möter oss med kärlek.
Välsigna oss Gud, med obehag inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer, så att du får leva på djupet i våra hjärtan.
Välsigna oss med vrede över orättvisor, förtryck och utsugning
så att vi kan verka för rättvisa, frihet och fred.
Välsigna oss Gud, med tårar att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig, så att du kan sträcka ut handen och trösta dem och förvandla deras smärta till glädje.
Vi ber dig Gud, att ge oss alla tillräckligt mycket dåraktighet
för att vi ska kunna tro att vi kan få betyda något för världen,
så att vi tillsammans kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till alla.
Hjälp alla som har det svårt.
Alla som har det bra.
Gud, vi ber för allt och alla som lever.
I Örebro, Sverige och hela världen.
Över alla gränser.
För din gränslösa kärlek.
I din gränslösa kärlek.
I Jesu namn.
Amen.”
Det är svårt att varva ned efter den här helgen. Men nu väntar en ny vecka och snart är det dags att tenta av den sista universitetskursen för terminen.
