23 april 2025
Betraktelse vid morgonmässa
S:t Nicolai kyrka, Örebro
Bibeltext
Femte Moseboken kapitel 18, vers 15-18
Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till.
Det var om detta du bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid Horeb. Du sade: ”Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, ty då kommer jag att dö.”
Då sade Herren till mig: ”Vad de säger är riktigt. Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom.
Betraktelse
Jag är glad och tacksam för att jag får vara här den här morgonen. Jag vet inte hur ni andas när ni sover, men jag vet att jag inte har en aning om hur andetagen håller mig levande under natten. För mig är det ett av livets mysterium. Jag är i ett hjälplöst tillstånd och har svårt att se att det är jag som tar andetagen. Det är som att de ges till mig. Till oss. Så tacksamhet är känslan jag vaknat med den här onsdagen efter påsk.
I orden från femte Mosebok säger Gud att en människa ska få Guds ord i sin mun och förkunna dem. Jag tror att vi som kyrka är kallade att vara en sådan profetisk röst. Här och nu i vår tid kanske den rösten till och med behöver höjas.
I måndags tystnade i sådan röst. När Jorge Mario Bergoglio, alltså påven Fransciscus vandring på jorden nådde sin ände. Hans mänskliga röst var svag och märkt av sjukdom när han i sitt sista offentliga framträdande profetiskt vädjade om omedelbart eldupphör i Gaza och hjälpa det svältande folket i sin strävan efter fred. På skärtorsdagen besökte han ett fängelse i Rom och bad om ursäkt för att han var för svag för att tvätta människornas fötter därinne.
Som Fransiscus kan vi fråga oss: Vilka är vi att döma? Som Fransiscus får vi tro att vi också kan utropa att kyrkan inte är ett tullhus, utan Guds hus där det finns plats för alla. Ett fältsjukhus som ska finnas där nöden finns. Med profetisk röst kan vi välja att låta det där fältsjukhuset ta plats och påverka samhället.
Vi är tillsammans i ljus, och tillsammans i mörker. Livet har segrat, men vi ser en stor törst efter död i världen, sade Fransiscus dagen innan han dog.
Våren och påsken vittnar om livets seger över döden. Det visar också de 1000 fredstranor som sändes till Örebro från en församling i Ohio, USA. Där människor omsorgsfullt origami-vikt alla dessa tranor och skickat dem som en fredshälsning till oss med orden:
Varje trana är en bön om fred. Vår önskan är att dessa fredstranor ska beröra er, att de ska förmedla hopp i förtvivlan och fred i efterdyningarna av skjutningen.
Det har gått ett sjuttiotal dagar sedan de sjuttio expanderande kulorna avlossades på Risbergska och slet sönder 11 människor, skadade ännu fler och lämnade många i sorg och förtvivlan. Skott som också sköts in i ett samhälle vars mänskliga väv redan innan hade stora revor i form av klyftor som gör att människor lever olika länge, beroende på var de föds och lever i vår stad.
Mötet med den treenige guden ser ut på olika sätt. Vi står tillsammans inför mysteriet. Nåd och försoning får vi unna varandra. Här i kyrkan och utanför. Inget hindrar oss från att vara den där profetiska rösten. I väntan på Jesus, kan vi göra som Jesus. Älska varandra, som han älskar oss. Tvätta fötter. Öppna fältsjukhus.
Vi får tro att vi kan vara viktiga för den här världen. Och kanske lägger Gud orden också i våra munnar, på samma sätt som Anden blåser liv i oss när vi sover?
God morgon.