Prövningens stund (första söndagen i fastan)
S: Nicolai kyrka
9 mars 2025
Psaltaren psalm 31, vers 2-6
Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
svik mig aldrig!
Du som är trofast, rädda mig,
lyssna på mig,
skynda till min hjälp.
Var min klippa dit jag kan fly,
borgen där jag finner räddning.
Ja, du är min klippa och min borg.
Du skall leda och styra mig,
ditt namn till ära.
Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,
du är min tillflykt.
Jag överlämnar mig i dina händer.
Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.
Jakobsbrevet kapitel 1, vers 12-15
Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom.
Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död.
Matteusevangeliet kapitel 16, vers 21-23
Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”
Predikan
Iver och tvivel får plats i dagens evangelietext. I en och samma person, Petrus.
När min hund Vilda var valp så blev hon ibland så ivrig att hon tappade kontrollen över sin lilla kropp. När glädje-viftningarna på svansen fortplantade sig längs hennes lilla ryggrad kunde de sätta hela kroppen i ett ivrigt rus som kunde leda in i kaos och förvirring.
Vi kan kalla det tok-ryck.
Den där ivern mattades av med åren, men har hela tiden funnits kvar.
Och ivern i henne är något av de vackraste jag sett.
Den där ivern som också Petrus har. Han som så ofta reagerar med lust och engagemang. Som går ut på vattnet, som vill bygga tre stycken hyddor och som inte vill höra talas om att Jesus ska lida. En liten människa med stora gester och stor iver.
Min hund har blivit gammal. Rörelserna är långsamma, försiktiga och stela.
Hennes gärning närmar sig slutet. Sakta, säkert och värdigt.
Och nej, hon är inte min. Det är snarare så att jag är hennes. I tolv år har hon lett mig. I tolv år har hon lärt mig. Hon kom till mig. Hon var med mig i öknen och i själens svarta natt. Hon drog bort mig från ett destruktivt liv.
Det kommer en dag då hon måste lämna mig. Men jag tror att jag har saker kvar att lära av henne. Jag är bara en vanlig syndare. I en fallen värld. Jag ser inte hela bilden. Jag har inte det gudomliga perspektivet. Det vet hon, hunden.
I det avseendet är det JAG som är som Petrus. Han som inte heller kan se hela bilden.
Petrus upplever mycket som är otroligt. Men mitt i det otroliga så tror han, nästan jämt. Petrus, som förstår att Jesus är Messias. Han som JESUS kallar för ”klippan han ska bygga sin kyrka på”.
Klippan som sjunker som en sten när Petrus tvivlar. Men Petrus brinner också. Han brinner av iver.
Och jag hoppas att många av oss härinne har fått känna den där ivern. Någon gång i livet. När vi gjort något av hjärtats lust. När vi tjänat världen med glädje. Som den gladaste hundvalpen. Helt UTAN tvivel.
Ivern att vilja göra något gott behöver vi nog hitta tillbaka till som kollektiv mänsklighet också. För jag tror inte att Gud vill att vi ska bli tvivlande och strykrädda byrackor. Förtryckta under hemska herrar och hussar. De där medmänniskorna som har dansat så häftigt runt guldkalven att de blivit helt förryckta och nu sätter vår civilisation på spel.
Världens rikaste man som viftar med sin motorsåg med förakt för svaghet. Presidenten som släpper filmer med stora guldstatyer av sig själv. Som ska göra en lyx-resort av det sönderbombade Gaza. Som har samlat ett gäng mobbare och miljardärer i sitt kabinett. Oligarker i väst och oligarker i öst som verkar helt likgiltiga inför att förvandla människor till råvaror. I det som kallas köttvågor på slagfältet och genom att binda oss vid ändlöst scrollande på skärmarna i våra händer.
Jag är orolig och rädd. Nu när dessa män ska dela upp även oss. Mellan sig. Utan något ädlare motiv än pengar. De vill ju ha mer pengar.
Jag tvivlar. På mig själv, min kapacitet och på vårt gemensamma samhälles motståndskraft. Jag vill skrika till mig själv: Håll dig på din plats, Satan! Till tvivlet.
Vilda, hon kommer till mig. Hon tvivlar aldrig. Hon viftar på svansen. Och när jag möter hennes blick så tänker jag att djuren vet ALLT om det där. Om att vara ägd.
Den här fastan känner jag mig mindre än vanligt. Jag förstår inte hur jag ska lära mig att acceptera den här rollen som råvara. Kan Vilda lära mig den också? Eller har Jesus något att säga mig?
Dina tankar är inte Guds utan människors.
Så säger Jesus när Petrus tvivlar. Kanske säger han det till oss också. För att försöka hjälpa oss att se tillvaron i det gudomliga perspektivet. Där Guds nåd är allomfattande.
När Jesus säger till Petrus att tiga så betyder det kanske att Petrus inte ska tvivla. Inte låta människans tankar ställa sig i vägen för Guds tankar. Kanske betyder det helt enkelt:
Jag älskar dig. Försök att lita på mig.
Jag kände det i hela kroppen när jag fick korset på min panna i onsdags. Jesus vill att vi ska känna tillit. Jesus har dukat bordet för oss. Han vill resa oss upp, torka våra tårar och laga våra brustna hjärtan. Vi är älskade, förlåtna och burna.
I en liten bit bröd och några droppar vin kan saker vändas rätt igen.
Var inte rädd, säger den treenige guden till oss i Bibeln. Hundratals gånger.
För Gud vet att vi kan bli farliga när vi är rädda. Gud frestar oss aldrig och låter sig inte frestas.
Tvärtom.
Gud blir människa i Jesus och visar oss vägen. För att sedan lämna oss i lång väntan. Prövningens tid. Där behöver vi tro, tålamod och tillit. Men också iver, tänker jag. För Gud vill nog att vi ska göra något medan vi väntar. Vi får göra något med allt Jesus lärde oss.
I väntans tider är det lätt att tvivla.
Kanske har djuren något att berätta för oss då. När vi prövas.
De har aldrig syndat. Men de har prövats hårt av oss människor.
Och, när nu också vi får leva med böjda nackar och oro inför de världsliga ledarnas nycker och godtycke så kan djuren visa oss att det faktiskt går att leva goda liv i GUDS skapelse. Där ivern kan sprida glädje i hela kroppen trots allt farligt som människan hittat på.
Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,
du är min tillflykt.
Jag överlämnar mig i dina händer.
Psalmistens ord ekar in i vår tid.
Det går en bro från tro till ro, skriver Bo Setterlind.
Var inte rädd, säger Gud igen. Jag älskar dig och överger dig aldrig.
Vågar jag välja det radikalt annorlunda i Guds kärlek? Kärleken som är utom räckhåll för miljardärens motorsågs-makt. Kärleken som vill nå varenda människa.
Vi får välja att ta emot den i våra hjärtan. Kärleken. Precis som min hund, Vilda har gjort. Och vi får föra kärleken vidare ut i Skapelsen genom våra händer, blickar och röster… Precis som Vilda också har gjort.
Varje dag, utan undantag.
Och precis som Vilda så får vi känna iver inför denna fantastiska nåd.
I prövningens tid kan det leda till kärleksfulla handlingar, och viktiga små tok-ryck. Jag tror att det kan vara bra för oss. Då kan fristaden här i kyrkan växa ut i staden och skingra en del tvivel. Jag tror att det också är bra för oss.