Rik inför Gud (tredje söndagen i advent)
S: Nicolai kyrka
15 december 2024
Psaltarpsalm 146, vers 3-9
Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.
Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.
Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,
Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,
Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.
Matteusevangeliet kapitel 11, vers 12-19
Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma.
Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ”Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.” Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ”Han är besatt.” Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.
Predikan
Det finns människor som vill stjäla himmelriket, säger Jesus.
Vi ska inte lita på de människorna, säger den som skrivit Psaltarens 146:e psalm.
Och, det som visas på nyheterna, i tidningarna och i det som algoritmerna släpper fram till oss i våra sociala medier visar gärna det mörka Det som får oss att klicka och läsa är lönsamt, men det behöver inte vara rättvisande. Det är mörkt nu, ja. Människor fattar fortfarande beslut om att låta bomber falla på barn. Men de allra flesta människor fattar aldrig sådana beslut. Visst, demokratier prövas hårt i Västerlandet. I USA, i Tyskland och i Frankrike. Här hemma också. Men, det hindrar inte att det fortfarande händer massor av fina och kärleksfulla saker varje dag, även om dessa små ljuspunkter inte visas i nyhetsflödet.
Den första paragrafen i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna gäller faktiskt fortfarande. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Vi har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Profeterna vet. Johannes Döparen vet. Jag tror att vi också vet… allt det här som Gud redan vet… att vi vet. Vi som föddes med ett vetande om vad som är gott. Varenda en av oss har faktiskt fötts med det här vetandet. Det kallas ibland för SAMVETET. Två sammansatta ord som betyder att vi VET, och att vi vet TILLSAMMANS.
Kanske blir inget mer WOKE, PK eller mer PRÄKTIGT än samvetet? Som vi alla bär. Som partistrategerna verkar vara övertygade om är naivt… vilket konstigt nog får strategerna att tro att nästa val kommer att vinnas genom att håna och hata det naiva samvetet. Samma samvete som säger mig… att det inte behövs fler berättelser som avhumaniserar människor. Inte ens om cyniska människor med makt och inflytande som tror att de ska vinna val genom att håna och hata samvetet. Mitt högmod bereder inga vägar. Jag behöver förstå skillnaden på Jesus heliga vrede och min högmods vrede. Det är nämligen som vår församlingsherde Kalle Bengtz sade för några veckor sedan… vi misslyckas tillsammans… och vi lyckas tillsammans.
Vi är människor. Vi har fel ibland. Vi har rätt ibland. Vi är förvirrade mest hela tiden och vi är rädda ganska ofta. Och Jesus har rätt. Vi vill dansa ibland, men inte alltid. Vi behöver klaga ibland, men ibland inte. Vi är komplicerade. Ibland skvallrar vi om människor som äter. Ibland skvallrar vi om människor som inte äter. Vi är ganska så godtyckliga ganska ofta. Vi är de som den filterlöse Johannes Döparen kallar huggormsyngel. Men vi är samtidigt de som den himmelska hären ska besjunga som utvalda i julevangeliet. Vi är aldrig antingen eller. Vi är alltid både och. För vi är sammansatta människor.
De av oss som har blivit förblindade, fördömande och gått vilse i vår förvirrade samtid kanske jag ska gå ut och leta efter istället för att just… fördöma? För om jag i försvar mot det onda väljer att tänka som det onda och att prata som det onda…vad gör det då mig till? Inget gott, i alla fall.
Så, jag ber om att Gud ska välsigna oss alla med kärlek.
Så att vi kan vara så… som vi önskar att andra ska vara.
Jag ber om att Gud ska välsigna oss med tillräckligt mycket dåraktighet så att vi ska kunna tro att vi får betyda något för den här världen. För att vi ska kunna göra det som andra säger är omöjligt, komma med rättvisa och godhet till alla människor.
Våra ryggar kan rätas. Rakryggade skulle vi kunna säga till varandra: Var inte rädd. Vi överger dig inte. Det är inte du mot världen. Vi är tillsammans i den här världen. Sammanflätade som färgerna i regnbågsmattan som löper genom S:t Nicolai kyrka i Örebro.
Jag ber om att vi alla ska få en klar blick och se det heliga bortom allt vi har ställt i vägen. Jag ber om att visheten som redan finns i var och en av oss ska få möta all den där oändliga visheten som är Gud och som… redan har placerats i just var och en av oss. Och där borta, vid altaret, där väntar något som jag också tror finns inom oss alla. Något som samtidigt längtar efter oss alla. Mysteriet som vi alla är en del av. Kärleken som vill sprida sig genom oss alla. Kärleken som säger oss att det aldrig är för sent för förlåtelse, för försoning… och för hygglig anknytning.
Ja, det är mörkt nu. Men i mörkret vilar ljuset. Det har redan börjat bli morgon när natten är som mörkast. Vi kan hjälpa varandra att bereda väg för ljuset som kommer. För det behöver inte vara krisen eller kriget som kommer, det skulle också kunna vara freden och kärleken. Vad vill vi bereda väg för? Det goda är faktiskt redan här, under oss (i marken som bär), över oss (så att vi kan sträcka på oss) och runtom oss (i varje andetag som blåser liv i oss). Det goda är alltid här, även när vi inte ser det. I Guds villkorslösa kärlek är alla människor efterlängtade hela tiden. Och, våra ögon kan öppnas, säger Psaltarens 146:e psalm. Precis som Johannes Döparen kan också du och jag få se igenom det som står i vägen för det goda. Vi kan också berätta att den som rätar krökta ryggar är nära. På julnatten firar vi att Gud kommer till oss med oändlig nåd. Inte med tvång eller vapen. Nej, tvärtom, som ett försvarslöst litet barn. Ett barn som vi kan välja att ta emot.
Om det är naivt, så kanske det inte är så dumt.
Brustna hjärtan ska lagas. Tårar kommer att torkas. Och de av oss som har fallit kommer faktiskt att bli uppresta igen.
Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska varandra.
Vägen är beredd för oss.
Vi är efterlängtade och inbjudna.
Till altaret och kärleken.
I nåden.
Där ett litet, litet bröd och några droppar vin välkomnar oss hem.
Amen.