Månad: maj 2024

Hjälparen kommer (Söndagen före pingst)
12 maj 2024

Den här betraktelsen utgår från Johannesevangeliet 15:26-16:4 samt Romarbrevet 8:16-18 samt The Beatles låt ”Help!”.

 

Hjälp, jag behöver någon
Inte vem som helst
Du vet att jag behöver någon
Hjälp

När jag var mycket yngre än idag.
Då behövde jag aldrig någons hjälp.
Men, de dagarna är borta.
Och jag är inte lika säker längre.
Jag inser att jag ändrat mig.
Att någon har öppnat mig.

Så hjälp mig om du kan, jag känner mig liten.
Och jag är tacksam för att du är här.
Hjälp mig att ställa mig upp igen.
Snälla, kan du hjälpa mig?

I en stjärnklar natt för ganska länge sedan så låg en liten pojke och såg upp genom den glappande persiennen. Han låg där och kunde inte sova. Alldeles för stora tankar i en alldeles för liten pojke och det var som att han föll genom natten åt fel håll. Uppåt, mot stjärnorna. Vem är jag? Varför finns jag? Varför är jag så ledsen? Han föll fritt. Uppåt.

Jag var kanske tre år gammal. När jag upptäckte vad ensamhet var. Hur stor existensen är. Jag minns det som igår. När det blev för jobbigt där i natten, så kröp jag över och lade mig i min storebrors säng.

Jag skulle tro att vi alla varit med om saker som fått oss att känna oss små och ömtåliga. När vi känner att vi behöver hjälp. Den lille pojken som var jag växte upp och lärdes att bli så där oberoende som en människa lärdes att bli. Duglig, kapabel och konkurrenskraftig.

Men, mitt liv förändrades på många sätt.
Och mitt fåfänga oberoende gick över.
Jag är inte lika självsäker längre.
Nu vet jag att jag behöver någon, som aldrig förr så vet jag det.

Så hjälp mig om du kan, jag känner mig liten.
Och jag är tacksam för att du är här.
Hjälp mig att ställa mig upp igen.
Snälla, kan du hjälpa mig?

Jo, för några av oss blev det svårt att be om hjälp. Av olika anledningar. Kanske fick vi lära oss att “bra karl reder sig själv” eller “sköt dig själv och skit i andra” eller något annat av tidsandans individualistiska självhjälpstips. Ta för dig, annars gör någon annan det.

Självhjälp, förresten. Ett konstigt begrepp. Kanske är det ett av de sista stegen för att vi själva som kollektiv ska kunna bli gudomliga? Eller tro oss kunna bli det i alla fall. Men, vi är människor. I ett värdsligt och kosmiskt perspektiv små och ömtåliga varelser.

Vi är inte den treenige guden som i evighetens perspektiv hjälper sig själv att skapa och förstå. Vi kan hjälpa varandra att medskapa och försöka förstå, men vi är inte Sonen som sänder sanningens Ande från fadern till oss själva. Vi är inte Gud. Men, vi kan lita på den treenige guden. Kanske är det just det som Jesus berättar för lärjungarna i dagens evangelium. Orden uttalas i det långa avskedstalet i Johannesevangeliet. Jesus förklarar att de kommer att få lida, men att hjälpen kommer. Hjälparen kommer.

Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.

Kanske kan vi ta det som ett löfte? Kanske är det svårast att komma ihåg det löftet, eller lita på det löftet… när vi har det som svårast. När vi behöver hjälp. Om vi inte litar på löftet, då finns det risk för att vi blir en ängslig mänsklighet som skapar lidande istället.

Vi är omslutna av Gud. Himlen ger oss livsviktigt solljus och regn. Som gör att marken kan ge oss bärkraft och mat. I Skapelsens eviga kretslopp. Det finns nog för att möta alla människors behov. Inte alla girighetens begär, men alla livets behov. Kretsloppen söker hela tiden att läka sig själva. Som en del av det som kallas treenighetens eviga procession. Kanske den enda självhjälpen som faktiskt fungerar… så länge som inte någon liten del i det kretsloppet kommer på andra tankar och försöker ta sig ur både Skapelsen och kretsloppet.

Vi är födda och lever som små delar i Skapelsen. I Romarbrevet skriver Paulus att Anden själv vittnar tillsammans med Anden i oss att vi är Guds barn. Och Kristi medarvingar. Om vi delar hans lidande. För att också dela hans härlighet. Och kanske kan det läsas som en kort programförklaring av livet som medmänniska: Vi delar lidandet, och vi kan dela härligheten.

I var och en av oss så tror jag att det planterats ett litet gudsfrö. Ett frö som behöver hjälp för att växa till något som också har kraft och lust att hjälpa och bära. Hjälparen kommer till oss. Som treenighetens helige Ande. Och som en medmänniska påfallande ofta. Anden i oss vet inte sällan vad som är rätt. Vi kan alla tas i anspråk. Kallas.

Av den Gud som säger oss:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Vi är fria att tro på det. Vi skulle också kunna tro att det är snällt att be om hjälp. Att det till och med är en gåva, ett förtroende och ett uttryck av tillit. För den vi ber om hjälp får faktiskt en gåva. Det skulle till och med kunna växa till någon slags folkrörelse av behövande och hjälpande. Som säger högt till varandra. Medmänniska, detta ska du veta. Om du gått vilse i förtvivlans djupa skog och behöver hjälp…. så finns vi här. Med ficklampor, filtar och termos. Vi letar efter dig. Du är inte ensam. Du behöver inte klara dig själv.

Vi ser dig. Vi behöver dig. Vi älskar dig.

Kanske är det något som Gud ber oss om? Att våga be om hjälp? Hans son, Jesus Kristus, vandrar med oss och visar. Han stiger upp till himlen igen och Anden sänds till oss för att väcka anden i oss. För att hjälpa. För att be om hjälp. Att förklara för oss att vi aldrig kan bli oberoende av varandra. Vi är skapade att vara ömsesidigt beroende av varandra. Liksom allt i Skapelsen.

Så hjälp mig om du kan, jag känner mig liten.
Och jag är tacksam för att du är här.
Hjälp mig att ställa mig upp igen.
Snälla, kan du hjälpa mig?

Som de skrev, John Lennon och Paul McCartney i Beatles låt “Help”.

Gud, tack för hjälpen. Tack för tilliten och förtroendet du givit oss.
I faderns och sonens och den heliga andes namn.
Amen.

Bönsöndagen
S:t Nicolai kyrka
5 maj 2024

 

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Jag predikade över evangelietexten, Lukasevangeliets  kapitel 18, verserna 1-8 och Psaltaren 13, verserna 1-6.

Predikan:

Den här liknelsen från Lukasevangeliet har stört mig. Den likgiltige domaren. Det är en av väldigt få liknelser i evangelierna som faktiskt handlar om en kvinna, men hon riskerar att tolkas negativt trots att hon har rätt. Liknelsen känns nästan lika cynisk som min samtid. Där planeringen har blivit själva målet. Där värdegrundsarbetet ofta står i vägen för själva grunden, och värdet. Där du ber om något via en ansökan, genom att ta in en offert eller genom att förbinda att betala tillbaka med något. Men, den som är satt i skuld är liksom inte fri, och vi verkar ha blivit väldigt, väldigt bra på att sätta varandra – och oss själva – i skuld. Mellan varandra – och mellan oss som kollektiv mänsklighet och den Skapelse vi har förändrat i grunden med alla våra framsteg och framgångar. Vi har givit oss själva massor av rättigheter, men verkar ha glömt bort många av skyldigheterna. Mina begär står ofta i vägen för andras behov.

Den arma, rättslösa änkan som står utan skyddsnät reduceras till en surtant och Jesus som ifrågasätter att människorna är redo och rättfärdiga. Eller gör han det? Han om någon borde ju veta.

HERREGUD!
Jag vill inte tänka mer nu.
Jag vill känna något.
Jag lyfter liksom ögat mot himlen.

Jag tror inte att jag är ensam om det. För samma utrop – HERREGUD! – görs dagligen av många olika människor. Till och med här, i det som sägs vara världens mest sekulariserade land. En vädjan till någon, eller något större. I mitt fall, en bön om att få känna något.

Då kom de gotländska systrarna Marie och Josefin till mig. Som en sång i bakgrunden. När jag förberedde den här predikan.

“Min Gud, var finns Du nu?
Jag undrar bara var, säg var finns Du?
Så kom, kan jag få ro?
I mitt sinne kom, kom ge mig mod”

Systrarna Nilsson sjöng den från D-dur till Bess moll. De tog mig från tanke till känsla. För frågorna de ställde var också mina. Jag tror att de frågorna lever i mångas sökande och i mångas böner.

Kanske i den sömnlösa natten. För där väcks frågor. På samma sätt som frågor väcks när ett flygplan kastas av och an och skylten med säkerhetsbältet tänds. Och så känns det allt oftare för mig. Jag förstår människornas skapade samhälle allt sämre. Ledare har blivit mobbare och nyheterna får mig att känna kraftig turbulens varje kväll. Men, vad ska vi hålla oss i? Sätet som handen kramar i flygplanet är ju bara fäst i samma flygplanskropp som kastas av och an i världsalltet. Vi blir sällan lugnade av att hålla oss själva i handen… i nattens ensamhet. Kanske kan vi få hjälp att rikta våra frågor, vår oro, vår ångest någonstans? Så kom, kan jag få ro? Som de sjöng.

Vi kommer att pendla hit och dit i våra liv, men pendeln behöver nog ha ett fäste. Om Gud får vara det fästet, då finns en riktning. Någonstans att vända sig. Som Marie och Josefin gör i den här sången:

“Om man är liten och svag
Och blir slagen med slag
Ingenting man begriper men hjärtat det skriker; VARFÖR?
Om man är liten och svag
Varje natt varje dag
Av allt ont blir man blå inuti utanpå: Varför finns jag?
Men hemskhet kan vända
och maskrosor tända sina knoppar
att växa upp i gryningen.
När spökena glufsar mot jaget
då lufsar hon till oss mig och dig
med all sin kärlek
Jag mötte Lassie”

Versen går i moll, refrängen, bönesvaret kommer i dur som en hund, Lassie. Kan en hund vara ett bönesvar? Jag säger som ärkesbiskopen: Det vet inte jag.

Rationellt tänkande kanske inte hjälper oss här heller? Gud kommer att svara som Gud vill. Bönen och svaret finns bortom förnuftet. Kanske som ett språk, en sång, ett samtal i mystiken. Ett andetag in, ett andetag ut. Och ett till. Kanske blir vi fria att göra något riktigt bra, när vi faktiskt inte vet svaret, utan måste ställa frågan?

För någon är bönen ett desperat rop på hjälp i ett akutrum. För någon annan ett glädjefullt utrop av tacksamhet efter ett provsvar. För en tredje förtvivlan när allt är över och förbi. För en fjärde lättnaden som också kan infinna sig när allt är över och förbi. En bön kan vara en omsorgsfull handling till någon alldeles nära, eller någon långt borta. Bönen kan vara som ett ständigt pågående samtal med Gud… som pendlar hit och dit.

Bönen kanske är att rikta sig mot pendelns fäste? Att se, känna den där starka tråden som håller oss fästa? Någon är fäst vid oss och uppmanar oss att be som vi vill. Hoppet i fästet påminner mig om att jag inte är en kula som skjuts hit och dit i samhällets flipperspel. Bönen påminner mig om tacksamheten. Psalmisten skriver skriver i Psaltaren 13 bland annat:

“Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!
Ge ny glans åt mina ögon.
…
Jag litar på din godhet.”

Systrarna som lämnat oss, Marie och Josefin formulerade något liknande:

“Så svara mig och säg att Du är där
Om Du letar, så finns jag här”

Änkan i liknelsen ber inte om något hon fåfängt vill, utan om det hon har rätt till. Skaparen ger oss det vi behöver, men inte alltid det vi begär. Han som är livets bröd och livets vatten. Han som stillar hunger och törst. Jesus själv… han ber oss att be innerligt från hjärtat, och säger oss att:

• Vi är sedda och kan se andra
• Vi är bekräftade och kan bekräfta andra
• Vi är älskade och kan älska varandra

Bönesvaret kommer inte sällan som en människa. I precis rätt tid. Vi är alla människor och kan tas i anspråk. Gud kanske ber oss om något? Överallt i vår värld, i vårt Örebro, finns böner. Människor som behöver något eller någon. De fanns igår, de finns idag och de kommer att finnas imorgon. Gud är inte en likgiltig domare. Gud omsluter oss alla, och säger oss: Människa, be! Du är en bön. Jag hör dig. Behöver dig.

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.
Jag tror på dig.

Vi får be en kort stund i tystnad.
Jag tror att Gud hör var och en av oss.
…

Gud tack för att du omsluter oss och bär oss Ge oss en klar blick att följa din son Jesus Kristus och hjälp oss att lita på, och älska varandra. Låt din Ande ge oss mod att höra vad du ber oss om. Vi vet att du är där. Om du letar, så finns vi här.

Herre hör vår bön.
Amen.