fredrik welander i ett långt samtal
Göteborgs Filmfestival smygstartade med den här fina, lågmälda, levande filmen om två rimligt unga/gamla människor som möts i kärlek. Vansinnigt vackert foto och fin handling. Små, gester som lämnade stark eftervärme.
Se den om du får chansen. Nobody has to know, regisserad av Bouli Lanners (som också spelar en av huvudrollerna). Jag är fortfarande berörd av den, flera dagar och filmer senare.
Allt är oändligt på utsidan.
Du är oändlig på insidan.
Det kan svindla.
Var inte rädd.
Vi är inte färdiga.
Allt är som det ska, och ska bli.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Det bästa har inte hänt än.
Gud är inte någon eller något som existerar.
Gud är ett litet ord för själva existensen. Något att tro på.
Jag har börjat på folkhögskola. Det är fantastiskt. På många sätt. Till och med digitalt. Tack.
Vi är oeniga om det funkar eller inte.
Vi roffar oss åt av det.
Vi tar selfies med det.
Vi är tacksamma för det.
Vi vägrar ta det.
Vi tar det för att vi är rädda om andra.
Vi tar det för att vi vill kunna göra vad vi vill.
Vi forskar fram det för att kunna härska över naturen.
Vi tävlar om att ta det först. Eller sist.
Vi tjänar massor av pengar på det.
Vi har det och tar det. För att vi kan.
Tredje dosen idag. Nu slutar jag skriva mer om detta. Tror jag. Kanske återkommer jag efter dos tio, som någon slags jubileum.
Den som upprepar en lögn tillräckligt länge kommer att skapa en sanning och få leda människor som tror på en lögn. Den som skramlar med sina vapen och aggressioner tillräckligt länge kommer att få möta människor som är jäkligt arga eller rädda. Den som har som livsuppgift att sprida missnöje och misstro för att få människors förtroende kommer också att få tillfredsställa en oerhört missnöjd skara som inte tror på något.
Jag tror inte att de där grejerna nödvändigtvis är så bra.
Slutför inlämningsuppgift. Deltagande observation av mässa. Ska lämnas in i samband med de kommande två dagarnas hemtenta. Ämnet är religionspsykologi och kursen avslutar höstterminen. Min första på teologprogrammet.
Avslutar analysen av mässan så här:
”Den liturgiska akten hjälper deltagarna att bryta något. Stort är trons mysterium säger prästen i samband med riten. Stort är också människornas upplevelse av det där mysteriet. Och av varandra. Numinosum. Något starkt händer. Teorierna känns som praktik genom riten när vi upphör att existera som egna individer och blir en del av det stora transcendenta. Det overkliga blir verkligt. Jag såg en annan sida av några okända människor. En sida jag kände igen. Kanske mig själv. Eller något jag vill se.
Frågan är hur det jag känner kan analyseras?”
Det har gått fint att börja studera igen. Känns hemtamt. Trots att jag jobbar mer än någonsin. Kanske för att jag inte försöker lära mig lika mycket som jag försöker förstå. Något kallar. Något drar. Jag försöker att förstå och följa. Det går bra, så här långt. Religionspsykologin har varit lite tuff. Mest för att jag är vansinnigt trött på att alla idéer om att människan och vår hjärna är någon slags maskin som alltid går att mäta och förklara.
Jag gillar fenomenologi. Alltså att religionen får vara mystisk. Att närma mig den på det sättet. Snart börjar jag Svenska kyrkans grundkurs. 50 procent studietakt under året som kommer.
Jobbet? Det minskar. Sakta men säkert. Det är bra. Meningen finns inte där längre.
Mitt i stressen över att jobbet börjat på riktigt igen samma vecka som jag tentar av grundkursen i Religionspsykologi och ska lämna in en analys efter en deltagande observation så händer två fina saker:
Jag tycker det är fascinerande och frustrerande att så många människor ljuger. Eller inte är medvetna om att den egna självbilden inte alltid stämmer överens med bilden vi andra ser. Funderar på att samla olika exempel. Börjar nu:
Saker människor säger:
Jag tror inte på Gud, tomtar eller mytologier.
Saker människor gör:
Tror på den fria marknaden, obegränsad ekonomisk tillväxt för evigt och den osynliga handen.