Måndag. Det är förmiddag. Tar en kort paus från de texter jag ska producera idag. Morgonens nyhetsflöde har parkerat i magen. Mår lite illa. Har ont i huvudet. Allt jag jobbar med känns meningslöst. Allt jag tror på går inte att jobba med. Står tydligare i någon slags vägskäl än på länge. Har skrivit under en debattartikel. Diskuterat möten med de styrelser jag sitter i. Olika saker och sammanhang som försöker påverka. Det går sådär. Jag har lagt mitt arbetsliv på att försöka göra något gott som tjänsteman. Eller som konsult. Jag valde att arbeta med samhällsfrågor på olika sätt. Trodde på demokratin och politikens möjligheter att fatta kloka beslut. Länge. Riktigt länge. Nu kan jag inte göra det längre. Hela spelplanen har flyttat. Ego och begär är viktigare än samhällsnytta. Ena dagen säger beslutsfattare nollutsläpp, andra dagen lägger de skattepengar på marknadsföring hos en av Europas allra största utsläppare (av koldioxid) – ett lågprisflygbolag. Polariseringen är total och det grundlagsskyddade demokratiska samtalet är liksom fast på en efterfest som spårat ur. Jag kan inte längre motivera att jag är kvar på den festen.
På onsdag besöker jag en folkhögskola där jag hoppas att bli antagen som student på halvtid under nästa år. Parallellt med mina universitetsstudier. Det känns meningsfullt.
Jag tror att mitt gamla arbetsliv är över. Men jag behöver stanna kvar i det ett tag till.