Tar en bild. Väntar hos terapeuten. I den där stolen sitter en ängel. Eller ja, en människa. En varm kännande människa som försöker hjälpa mig att förstå något.
Jag är lite trasig. Har kämpat lite för hårt lite för länge mot något. Något som tog slut innan det ens hann börja. Trots fem års kamp. Jag har försökt göra mig förstådd men inte lyckats. Kanske är det meningen? Kanske är det mitt liv? För det har ju på något sätt alltid varit så. Jag lärde mig aldrig att lita på andra människors känslor. Att det finns människor som är beredda att lita på mig. Att dela allt. Det började tidigt. Och fortsatte. Sen blev det lite jättedumt att den stora kärleken skulle komma på det sätt som den gjorde.
Framförallt blev det dumt att den exploderade och försvann. Blixtsnabbt. Som att den aldrig fanns. Trots att den gjort om hela mitt inre.
Nu sitter jag här. Fyra dagar kvar till femtioårsdagen. Försöker få hjälp med att förstå varför jag bara verkar kunna definiera mig själv i relation till någon annan. Varför jag är så tvångsmässigt omhändertagande hela tiden. Kanske framför allt varför jag tycker så mycket om det. Det är som att jag ska tycka att det enda jag vill göra är något fult som jag borde sluta med.
Efter två månader vid sidan av. På hotell och på resande fot. Allt är ute i ljuset och människor hör av sig. Tar hand om mig. Så gott det nu går. Mest tar jag hand om mig själv, som vanligt. Men jag är så tacksam för de som verkligen ställer sig bredvid mig just nu. På olika sätt.
Jag har inte känt en annan människas kroppsvärme eller hud på flera månader. Ingen har känt min. Det är en episk tid att göra den här ökenvandringen. Att sälla sig öga mot öga med den mörka känslan av att vara ensam och inse att jag verkligen är det. På riktigt. Samtidigt som jag inte är rädd, eftersom jag vet att allt kommer att bli bra. Att jag har människor runt omkring mig som fångar mig om jag faller.
Känslorna är så starka. Sorgen är ibland outhärdlig.
Vi pratar om det. Och annat. Terapeuten och jag. Det sägs så mycket fint. Ängeln i rummet ger mig utrymme att hitta svaren inne i det där bröstet som väntar på att fyllas. Det ekar lite tomt därinne.
Det är jag nu. Och alla andra. Jag mår bättre än på länge. Ibland mår jag bottenlöst dåligt. Allt är nog som det ska. Men, det bästa har fortfarande inte hänt.
