Det var så här det var. 23 april 1971 föddes ett gossebarn i Örebro. Fredrik Raben. Det är jag. Och jag tror att det är det jag vill bli igen. 47 år äldre. Beställt kopia på födelsebevis från Uppsala landsarkiv idag. Så med detta pass, mitt födelsebevis och utdrag från folkbokföringen i Sverige har jag de handlingar jag behöver för att skriva till tyska myndigheter och ödmjukt kräva tillbaka det jag föddes med.
Ett medborgarskap.
Hundra saker
Dagens bästa grej på kontoret i Huddinge, en fin affisch från Raoul Wallenberg Academy, som någon satt upp. Läser och blir glad. Hittar de hundra punkterna på webben också.
OK, väldigt mycket är självklart. Men ska det sättas upp affischer på arbetsplatsen får de gärna innehålla såna här checklistor. Jag laddar ned den och kommer att sätta upp en A3 på kontoret i Örebro också. Kanske hemma.
Pannan
Det har varit soligt i kungariket i ganska många dagar nu. Min trasiga hy visar upp sig i all sin prakt. Solskyddsfaktor 50 hjälper inte riktigt. Jag ser gammal ut. Kanske lika gammal som jag är. Någonstans mellan 6 och 794 år.
Vi som blev kvar
Läser om människor som hoppade av livet. Som inte vill, orkade eller klarade av det, livet alltså. Läser om de som blev kvar, deras känslor och frågor. Det är otroligt jobbig läsning. Svårt att ta in. Fyra personer i Sverige väljer den här vägen – VARJE DAG.
Expressen har skrivit ett antal fina artiklar om de här människorna.
Det finns ett politiskt samtal om suicidprevention. Det samtalet befinner sig på en annan planet än de här berättelserna och samtalen. Krocken mellan det djupt mänskliga, känslan av ensamhet, uppgivenhet, de egna demonerna och politiska poänger om system är total.
Det är nog där en stor del av problemet ligger. Vi försöker på något välmenande sätt att lösa enskilda människor ensamhet med just det som gör dem ensamma. Pratar OM dem istället för MED dem.
Jag känner igen berättelserna. Många av dem känns som min egen. Funderar över mig själv och det mörker och vemod som är mitt landskap. Vad har fått mig att fortsätta? Då kommer känslan ganska starkt. Den där förbjudna och vidriga, men samtidigt hoppfulla, att det inte skulle göra någon skillnad om jag försvann. Kanske att det till och med skulle bli lite bättre på sikt för människorna runt omkring mig. Det senaste året har jag börjat agera självdestruktivt ibland. Jag har gjort det tidigare också, men nu på ett mer konkret sätt. Främst genom att jag svälter mig själv. I perioder.
Jag vill inte dö. Har mycket att leva för. Två fina barn som kallar mig pappa. Två fina flickor som slåss mot sina egna demoner. Demoner som jag tror att mina gener förde vidare till dem. Ångesten, ensamheten, oron och rädslan. Och så den där stora livskärleken som kom från ingenstans, när jag givit upp på att någonsin hitta den. Någon. Människan jag hör ihop med.
Men, allt i min vardag handlar för mycket om kamp. Det är så många yttre omständigheter jag inte kan kontrollera, som ändå påverkar och styr mitt liv. Det händer att mina inre tvivel möter de här yttre grejerna och då skapas en total känsla av….. FUCK IT! Det är då jag känner igen mig alldeles för mycket i de där berättelserna om de som valde den andra vägen. Det är då det blir så uppenbart att det finns ett ingenmansland mellan att inte vilja leva och att vilja leva fullt ut med lust och fägring stor. I det landet hamnar jag lite för ofta. Vi kan kalla det jag-orkar-inte-landet. En plats där en inte vill dö, men inte riktigt heller vill leva.
En plats jag inte vill besöka för ofta.
Suicide by running
Stack ut på en liten löptur. Utan plan. Det blev 28 kilometer. I stekande sol. Lite för stekande. Har nog aldrig svettats så mycket under löpning. Men, jag hade på mig Någons vattenrygga och lade ned två bananer, så kroppen klarade sig. Lite snurrigt ibland, men då gick jag några minuter.
Det är intressant hur hjärnan och benen liksom pendlar mellan att vara urstarka och helt urlakade under långa pass. Efter 14 kilometer kände jag mig så stark och skön att jag på allvar började planera för att försöka klara av 42 kilometer. Lade upp en rutt i huvudet. 6 kilometer senare var jag helt tom på energi. Stannade på en affär och köpte en cola och en Piggelin. Snabbt socker ut i kroppen. Men, 42 kilometer finns inte i kroppen än.
Det har hänt ibland att jag springer destruktivt. Då försöker jag provocera kroppen på olika sätt. Mest hjärtat. Idag var det inte så. Men, det blev lite så ändå på grund av solen. Inser dock att jag inte kommer att kunna begå suicide by running. Mitt hjärta har blivit alldeles för starkt för det. Snittpulsen idag var 153.
Jag tror att det är bra på något sätt.
Casting
Ella och jag fick prova casting via Google Hangout nu på kvällen. Kanske blir vi en del av en dokumentärserie. Eller så blir vi det inte.
Levererar
Söndag. Jag leverar. Vindsröjning, biltvätt, skjuts, biokväll. Ensam. Pappa. Nån slags bonusmänniska.
Gamla grejer
En dag på en varm vind. För att sortera, packa om och göra mig av med saker. Passade på att göra mig av med nästan allt det gamla. Som de här orden. Fina kollegor skrev dem om mig för många år sedan. När jag var sådan. Nu är jag någon annan. Men, det känns fint att det fanns en tid när människor hade glädje av mig och skrev de här orden.
Korthårig
Klippte håret. Eftersom det blivit så långt att jag hela tiden måste ha det uppsatt. Och nu när jag tröttnat lite på att se ut som en skäggig och åldrad variant av Lilla My så klippte jag det kortare. Så jag kan ha det utsläppt. Den djupare meningen i detta är oklar.
Det kan vara svårt att tänka klart i allt det här bruset
”När gruppen ställs mot individen
Kanske lite mer för att inte mista sin kontroll
När ska man välja att fly och när man ska ta striden
Jag kan inte se klart på min egen roll
Det är lätt att tappa fokus på för nära håll
Jag vill inte leva mitt liv som en hund och passa in
Jag vill bara känna tanken, jag tänker att den är min
Jag vill inte leva mitt liv som en slav på knä
Jag vill bara känna mig fri att vara som jag är”
Där startar jag den här dagen. Eller startar om den.