Det finns en del av Norra kyrkorgården i utkanten av Örebro som är bottenlöst sorglig och hoppfull samtidigt. Där ligger barnen som bara fick några timmar, veckor, månader eller år…. för länge sedan. Barnen som föddes samtidigt som mina föräldrar och bar den generationens namn. Deras föräldrar är borta och ingen tar längre hand om deras gravar. Gravar som nog försvinner snart. Jag läser namnen, fina meningar och känner hur tydligt livets tillfällighet är. Några får bara andas några korta andetag och knappt sätta några spår i jorden. Andra får trampa längre på sin stig. Men till sist tar stegen och andetagen slut för oss alla. Och på den här delen av kyrkogården blir det också smärtsamt tydligt att spåren av oss försvinner.
Vi är inget i det stora hela. Har vi tur berör vi varandra, men till sist är de vi berört också borta och då kommer spåren av oss att försvinna.
På något konstigt sätt är det hoppfullt. Jag trivs på kyrkorgården. Människorna som finns här är så oerhört mycket lättare att ha omkring sig. Deras kamp är över. Men, deras berättelser dröjer sig kvar. Lugnt, stilla och fint. Omgivna av vackra träd och ständigt fågelkvitter. Livet är kanske som allra bäst här, på kyrkorgården. Där spåren sakta men säkert försvinner.
Jag känner mig hemma här. På något sätt känner jag en större samhörighet med de som gått före. Människorna som lämnat spår efter sig, men som är på väg att suddas ut. Det här är en plats där det är tydligt att det är dags för mig att börja göra plats för andra. Att min egen kamp för att få plats har gått mot sitt slut. Att det är dags för mig att göra plats för andra. Jag har aldrig klarat av kampen. Lugnet är viktigare. Sammanhangen blir klarare då.
